Enarmade föräldrars vardag!
Välkommen till mig. Jag heter Ann Eberhardsson och är journalist och författare med inriktning på barn & familj. Till vardags jobbar jag på en kommunikationsavdelning och hemma hos mig bor jag, min man och tre killar mellan tre och nio år.
Här vill jag dela med mig av tankar och funderingar och anekdoter ur familjelivet. En del kanske du känner igen dig i och annat skrattar du säkert bara åt.
Jag bjuder på det :-).
Här vill jag dela med mig av tankar och funderingar och anekdoter ur familjelivet. En del kanske du känner igen dig i och annat skrattar du säkert bara åt.
Jag bjuder på det :-).
söndag 27 mars 2011
Adopsjonering och testamementen
- Vad skulle hända med oss om du och pappa dog?Vi sitter i bilen på väg till skola och dagis när nioåringen, som varit tyst en lång stund, ställer en av de där stora frågorna som han funderar över just nu. - Ja, svarar jag. Ni skulle troligen först få bo kanske med mormor eller någon annan nära oss tills ni får prata tillsammans om var ni bor bäst sedan. - Så vi skulle inte bara ställas ut på gatan tills nån hittade oss? , undrar sexåringen som fått höra av en klasskompis med adopterad mamma hur mamman som bebis lämnades på en trottoar i Indien eller liknande. Jag inser stundens allvar och säger: - Det är inte så troligt att både en mamma och en pappa dör samtidigt men om det skulle hända så finns många vuxna omkring er som älskar er och vill att ni ska ha det bra. - - Får vi vara med och bestämma i såfall vem vi ska bo hos, frågar nioåringen. - Jag är säker på att vuxna omkring er skulle lyssna på vad ni har att säga, svarar jag. Tystnad i bilen. - Men ett sådant där testamente då, säger nioåringen, vad skriver man där? Jag förklarar att det är ett brev där man kan berätta hur man vill ha det efter sin död. Vem som ska ärva vad och så vidare. Och så byter barnen ämne till veckans önskematlista istället och börjar bråka om ifall hamburgare är bättre än pizza. På eftermiddagen när jag hämtar barnen har sexåringen med sig en bunt – och då menar jag bunt – med teckningar. På den ena är det ett plan som kraschar och längst fram i planet sitter en mamma och en pappa och skrattar och vinkar. På den andra teckningen är det en bil som åker in i ett träd. Lika glada föräldrar i den bilen. - Vad har du ritat här?, frågar jag. Jag har tänkt på olika saker som kan hända dig och pappa, svarar han självklart. - Jaha, men varför ser vi så glada ut? - Därför att ni vet att vi kommer att få det bra, säger han och piper in på sitt rum. Kvar står jag alldeles stum. Efter en liten stund kommer han utfarandes igen med ett kuvert som han slickat igen. - Hur stavar man till testamenente, frågar han och jag hjälper honom att få till bokstäverna på kuvertet. Det här kan vara bra för dig att ha. Säger han och ger kuvertet till mig. - Får jag öppna det nu? - Nepp, det ska dom andra vuxna öppna om du dör. - Vad står det då? Sexåringen tittar på mig som om jag var helt oförmögen att fatta nåt alls. - Att vi ska adopjoneras till våra kusiner i Falun. Alltså vi storebrorsor. Och att vi kan ta med din dator och din jobbtelefon med racerspelet på. Och så står det att lillebror kan bo nån annanstans. - - Nånannanstans? Men varför då? - Ja men om jag nu har chansen att få önska och bestämma nåt så tänkte jag att det vore ju bra. Om vi bara packar med hans snuttefilt och en film så märker han nog inget. - Tror du inte han skulle sakna dig och Joel. Och att du skulle sakna honom. - Mmm, kanske. Eller inte. Nästa morgon åker vi alla fem i bilen iväg. Jag hade glömt gårdagens samtal men det hade inte sexåringen. - Kör försiktigt pappa, säger han. - Varför då? - Jag måste hinna skriva om testamementet innan du och mamma försvinner: Och så vänder han sig om mot lillebror treåringen och säger: - Okej då. Du får bo med oss hos kusinerna. Men legot – det ska vi ha!
lördag 19 mars 2011
Till en mamma i Japan
Det blir svårt allteftersom dagarna går att ta in alla nyheter. Världen lider på så många platser. Flygförbud och strider i Libyen, bara veckor efter spänningen i både Tunisen och Egypten. Och så nu jordbävningen, tsunamin, kärnkraftverken . Det blev så mycket på en gång. Det var då – mitt i alla rubriker om det abstrakta- som en enda röst på radion gick rakt in i mitt hjärta. En mening sa hon – mamman som just nu bor i en gymnastikhall efter det att hennes och familjens hem spolats bort av tsunamin. En mening: ”Jag lider med alla småbarn som inte kan få sina blöjor bytta.” Det sved i mammahjärtat mitt. Först har hon och hennes lilla prinsessa lyckats rädda sig från både jordbävning och tsunami. Nu hade de tak över huvudet men dåligt med mat och ingen möjlighet att byta blöja. Som förälder vet man vad det innebär. Kladd, svid i värsta fall eksem. Och gråt. Och som om det inte var nog så faller snön över staden och det börjar bli kallt. Inget hem, ingen mat, inga blöjor. Ingen välling. Kanske använde hon napp och den också är borta. Det vanliga småbarnslivet är splittrat i tusen delar.
Som förälder lever man ju alltid men nån slags oro. Hur ska det går för barnen? Hur ska det bli när de växer upp? Kommer dom att få kompisar i skolan? Är jag en tillräckligt bra förälder? Tänk om de blir sjuka? Dör? Tänk om jag som förälder blir sjuk? Dör? Hur ska det gå då? Det är tankar som jag i alla fall får kämpa med ibland.
Men i skåpen i vårt hem finns blöjpaket, i kylskåpet finns mat, i lådorna finns kläder och ute skiner vårsolen och snön droppar ner på balkongräcket. Jag vill bryta loss en del av min trygghet och skicka till mamman i Japan. Min minsting behöver inga blöjor längre. Du kan få dem. Jag kan komma och byta på din lilla tjej också medan du själv kan få sova några timmar.
Jag ser henne framför mig där hon sitter med flickan i famnen, hon snosar på hennes mjuka hud och stryker henne över håret. Oron i hjärtat försöker hon visa så lite som möjligt av och hon kan bara vänta och se om det blir en kärnkraftskatastrof, ett nytt skalv eller om det öppnar sig möjligheter att bygga upp tillvaron igen. För precis så mörkt är det. Samtidigt vet jag att i de mest miserabla förhållanden är det ofta barnen som lättar upp tillvaron. Det finns alltid nån lek att leka, nåt nytt som ska utforskas eller en sång som ska sjungas. Barnen vår framtid. Men hur ser framtiden ut?
Och så tänker jag på papporna som jobbar vid kärnkraftsverken som för alltid kommer att vara resten av familjens hjältar. De som gav sitt liv för att i osynlig men livsfarlig strålning försöka rädda sina egna och resten av landets familjer från en livskatastrof.
Mammor, pappor och barn finns i hela världen. Vi kan koppla upp oss på nätet på några sekunder och chatta med nästan vem som helst, när som helst. Teknologin har inga gränser längre. Men just idag hade jag önskat att det fanns ett endaste sätt att förflytta mig så enkelt som att knäppa med fingrarna. En tidsmaskin eller nåt som går att packa full med blöjor, välling, gosefiltar, amningskupor, febertermometrar, barnalvedon, vätskeersättning, festis, ritblock, pennor och pärlplattor. För att jag är en mamma som känner med dig som jag aldrig mött eller sett – bara hört rösten på i sju sekunder. För att du är värd så mycket mer och för att jag vill att du ska få ha det bra igen.
Som förälder lever man ju alltid men nån slags oro. Hur ska det går för barnen? Hur ska det bli när de växer upp? Kommer dom att få kompisar i skolan? Är jag en tillräckligt bra förälder? Tänk om de blir sjuka? Dör? Tänk om jag som förälder blir sjuk? Dör? Hur ska det gå då? Det är tankar som jag i alla fall får kämpa med ibland.
Men i skåpen i vårt hem finns blöjpaket, i kylskåpet finns mat, i lådorna finns kläder och ute skiner vårsolen och snön droppar ner på balkongräcket. Jag vill bryta loss en del av min trygghet och skicka till mamman i Japan. Min minsting behöver inga blöjor längre. Du kan få dem. Jag kan komma och byta på din lilla tjej också medan du själv kan få sova några timmar.
Jag ser henne framför mig där hon sitter med flickan i famnen, hon snosar på hennes mjuka hud och stryker henne över håret. Oron i hjärtat försöker hon visa så lite som möjligt av och hon kan bara vänta och se om det blir en kärnkraftskatastrof, ett nytt skalv eller om det öppnar sig möjligheter att bygga upp tillvaron igen. För precis så mörkt är det. Samtidigt vet jag att i de mest miserabla förhållanden är det ofta barnen som lättar upp tillvaron. Det finns alltid nån lek att leka, nåt nytt som ska utforskas eller en sång som ska sjungas. Barnen vår framtid. Men hur ser framtiden ut?
Och så tänker jag på papporna som jobbar vid kärnkraftsverken som för alltid kommer att vara resten av familjens hjältar. De som gav sitt liv för att i osynlig men livsfarlig strålning försöka rädda sina egna och resten av landets familjer från en livskatastrof.
Mammor, pappor och barn finns i hela världen. Vi kan koppla upp oss på nätet på några sekunder och chatta med nästan vem som helst, när som helst. Teknologin har inga gränser längre. Men just idag hade jag önskat att det fanns ett endaste sätt att förflytta mig så enkelt som att knäppa med fingrarna. En tidsmaskin eller nåt som går att packa full med blöjor, välling, gosefiltar, amningskupor, febertermometrar, barnalvedon, vätskeersättning, festis, ritblock, pennor och pärlplattor. För att jag är en mamma som känner med dig som jag aldrig mött eller sett – bara hört rösten på i sju sekunder. För att du är värd så mycket mer och för att jag vill att du ska få ha det bra igen.
fredag 4 mars 2011
Vabruari
Vi är precis påklädda. Med overaller, stövlar, vantar, fleeceunderställ och grabbarna har sina ryggsäckar på sig när minstingen, treåringen, säger:
- Jag har ont i magen mamma.
Och så ändras de rosiga kinderna färg till nåt som skiftar i grönt på ett par sekunder och strax därefter kräks han över hela hallgolvet. Inte en gång, utan tre.
Storebror, nioåringen, den kräkmagade börjar också skifta i grönt och rusar in på sitt rum. Kvar står jag och sexåringen som håller för öronen och blundar:
- Är han klar snart? Det är äckligt.
Jahapp. Vabb igen. Ja men jag fick ju jobba tre dar i sträck i alla fall. Vabb är kortordet för vård av barn vid sjukdom och min vän på försäkringskassan säger att dom brukar skämta internt och kalla februari för Vabruari.
Självklart ska jag vara hemma med den lilla stackarn som verkar ha kräksjuka. Men om lillebror kräks kan jag inte ta de andra två till skolan just nu. Vi blir hemma hela bunten.
Jag ringer till jobbet och meddelar att jag blir hemma.
- Ha det så mysigt hemma och krya på er, svarar damen på personalavdelningen.
Mysigt hemma. Hon måste ha glömt hur det var. Att vabba hemma med en kräksjuk och två friska barn som klättrar på väggarna redan efter en timma är varken lugnt eller mysigt.
Jag funderar på hur det var när jag var liten- kräksjuka- ja då fick man vara hemma men annars var mamma och pappa ganska stränga. Lite halsont dög inte. Feber – ordentlig feber- skulle man ha för att få vara hemma och då låg man nedbäddad i sängen hela dagen och skulle vila. Inga filmer, dataspel eller böcker där inte.
Redan samma eftermiddag är treåringen piggare och vill gå ut. Men jag vågar inte riskera en spya i overallen igen så vi stannar inne. Lägger pärlplatta fem minuter, leker med lera tre minuter, bygger en tågbana sju minuter. Storebrorsorna kivas om än det ena än det andra. Vi har ingen mat hemma, handla skulle jag ju göra på eftermiddagen. Ingenting är kul. Timmarna segar sig fram. Jag längtar till jobbet. Barnen till skola och dagis. Treåringen går varv efter varv med sin snuttefilt i släptåg och klagar : Jag har tråkigt mamma. Det är tråkigt här .
Kräksjuka fordrar en vabbdag till. 48 timmar ska det gå sedan sista spyan innan de får gå tillbaka igen och det är bra. Och rätt. Med hänsyn till andra. Men både jag och treåringen räknar ner. 16 timmar kvar.
Vi badar. Lägger pussel igen och spelar dataspel en stund. Jag undrar vad andra föräldrar och barn gör när dom är hemma på dagarna?
Morgonen efter är allt som vanligt igen och vi är på väg. Alla ser rosiga och pigga ut. Jag njuter av att vara tillbaka på jobbet igen och hinner lagom komma igång när jag känner igen ett välbekant nummer på mobilen: Skolan. Sexåringen har ont i magen.
- Ja, jag åker hem då igen, säger jag på jobbet och packar ihop mina saker.
- Ha det så mysigt och krya på er, hälsar kollegorna.
Yeah right. Så till alla er föräldrahjältar som är hemma idag. Inte för första utan tredje, femte, kanske tionde gången den här månaden – håll ut. Ni är inte ensamma. Snart är vinterkräkmånader och förkylningstider över och det blir vår och sommar. Även om det är svårt att tro. Utanför fönstret yr snön och det är minus 16 grader och här inne hasar en sexåring omkring och klagar:
- Mamma – det är tråkigt. Kom vi går och lägger oss och sover bort eländet.
- Jag har ont i magen mamma.
Och så ändras de rosiga kinderna färg till nåt som skiftar i grönt på ett par sekunder och strax därefter kräks han över hela hallgolvet. Inte en gång, utan tre.
Storebror, nioåringen, den kräkmagade börjar också skifta i grönt och rusar in på sitt rum. Kvar står jag och sexåringen som håller för öronen och blundar:
- Är han klar snart? Det är äckligt.
Jahapp. Vabb igen. Ja men jag fick ju jobba tre dar i sträck i alla fall. Vabb är kortordet för vård av barn vid sjukdom och min vän på försäkringskassan säger att dom brukar skämta internt och kalla februari för Vabruari.
Självklart ska jag vara hemma med den lilla stackarn som verkar ha kräksjuka. Men om lillebror kräks kan jag inte ta de andra två till skolan just nu. Vi blir hemma hela bunten.
Jag ringer till jobbet och meddelar att jag blir hemma.
- Ha det så mysigt hemma och krya på er, svarar damen på personalavdelningen.
Mysigt hemma. Hon måste ha glömt hur det var. Att vabba hemma med en kräksjuk och två friska barn som klättrar på väggarna redan efter en timma är varken lugnt eller mysigt.
Jag funderar på hur det var när jag var liten- kräksjuka- ja då fick man vara hemma men annars var mamma och pappa ganska stränga. Lite halsont dög inte. Feber – ordentlig feber- skulle man ha för att få vara hemma och då låg man nedbäddad i sängen hela dagen och skulle vila. Inga filmer, dataspel eller böcker där inte.
Redan samma eftermiddag är treåringen piggare och vill gå ut. Men jag vågar inte riskera en spya i overallen igen så vi stannar inne. Lägger pärlplatta fem minuter, leker med lera tre minuter, bygger en tågbana sju minuter. Storebrorsorna kivas om än det ena än det andra. Vi har ingen mat hemma, handla skulle jag ju göra på eftermiddagen. Ingenting är kul. Timmarna segar sig fram. Jag längtar till jobbet. Barnen till skola och dagis. Treåringen går varv efter varv med sin snuttefilt i släptåg och klagar : Jag har tråkigt mamma. Det är tråkigt här .
Kräksjuka fordrar en vabbdag till. 48 timmar ska det gå sedan sista spyan innan de får gå tillbaka igen och det är bra. Och rätt. Med hänsyn till andra. Men både jag och treåringen räknar ner. 16 timmar kvar.
Vi badar. Lägger pussel igen och spelar dataspel en stund. Jag undrar vad andra föräldrar och barn gör när dom är hemma på dagarna?
Morgonen efter är allt som vanligt igen och vi är på väg. Alla ser rosiga och pigga ut. Jag njuter av att vara tillbaka på jobbet igen och hinner lagom komma igång när jag känner igen ett välbekant nummer på mobilen: Skolan. Sexåringen har ont i magen.
- Ja, jag åker hem då igen, säger jag på jobbet och packar ihop mina saker.
- Ha det så mysigt och krya på er, hälsar kollegorna.
Yeah right. Så till alla er föräldrahjältar som är hemma idag. Inte för första utan tredje, femte, kanske tionde gången den här månaden – håll ut. Ni är inte ensamma. Snart är vinterkräkmånader och förkylningstider över och det blir vår och sommar. Även om det är svårt att tro. Utanför fönstret yr snön och det är minus 16 grader och här inne hasar en sexåring omkring och klagar:
- Mamma – det är tråkigt. Kom vi går och lägger oss och sover bort eländet.
torsdag 27 januari 2011
Grön av illamående
Hos oss åkte julen ut redan veckan efter nyår. Idag upptäckte jag dock att både tomtar och rester av pepparkakshuset gömt sig på olika ställen i barnens rum. Mellansonen, som i största allmänhet har svårt att skilja sig från både ting och personer, höll ett långt argumentationstal kring varför det var helt rätt att hänga upp pepparkakshjärtat i fönstret igen -fast han gnagt bort kristyren med sitt mjuka framtandkött ( så är det när man tappar framtänder).
- Ät upp det istället, försökte jag med.
- Men det är ju dammigt. Tänk om jag kräks då ( största skräcken i livet).
- Prova! , sa jag (som ibland är en hemsk förälder).
Och appropå kräkor så slog det mig att precis idag, den 27 januari år 2007, blev jag äntligen befriad. Det var som att vända på en hand från den ena dagen till den andra. Jag vaknade på morgonen, låg kvar i sängen en stund och funderade. Det är nåt som fattas. Nåt jag är van vid. Och så kunde jag inte låta bli att skratta när jag låg där i sängen och upptäckte vad som hänt. 15 veckors konstant illamående var som bortblåst. Och då menar jag konstant illamående. Dygnet runt. Helt plötsligt fick världen färg och jag kunde titta på omgivningarna när jag var på väg nånstans istället för att ständigt leta efter första bästa buske att kunna spy i eller hörn att gömma mig bakom för att ta djupa långa andetag och tänka på limesaft. Jo, det hjälpte. Det är bara graviditetshormoner som kan få en att bli sådär och när man egentligen borde vara glad och tacksam för en bebis som växer och gror därinne så känner man sig bara ful, fet, blekgrön i ansiktet och illamående och vill spy på allt.
Jag minns att jag sökte sympatier hos min barska finlandssvenska barnmorska som mest fnyste åt mig. Medan hon förde den kalla ultraljudsmanicken över min mage sa hon på sitt sträva rättframma vis.
- Jaså. Du mår illa. Ja då är det nog en pojk därinne för det finns inget som kan få en att bli så illamående som karlar!
Ja, stackarn. Hon hade nog inga goda erfarenheter av män.
Jag vet inte om du känner igen dig i det där att må sååå illa när du varit eller är gravid. Och om du är man som läser detta, eller kvinna som inte varit gravid, så är det som om att ha vinterkräksjukan fast den inte går över. Den bor i dig dag efter dag. Vecka efter vecka.
Förutom illamåendet i sig var jag också fruktansvärt känslig för dofter. Det som förut doftat gott- makens rakvatten tillexempel – var nästan det värsta av allt. Så fort han närmade sig ryggade jag tillbaka med handen för munnen och fräste:
- Skaffa parfymfritt. Idiot.
Och när han skaffat parfymfritt rakvatten ( till vilken nytta kan man undra stackarn) och närmade sig mig höll jag handen för munnen och fräste:
- Måste du lukta så mycket tandkräm. Sluta!
Världen doftar mycket för den som av nån anledning inte tål dofter. Nytvättade kläder. Fruktansvärt. Grannen bredvid på tåget som tar upp kaffetermosen för en kopp på resan. Fruktansvärt. För att inte tala om att behöva gå förbi en resturang som förbereder dagens lunch. Så hemskt fruktansvärt. Magen vänder sig och det stockar sig i halsen. Allt, allt för att man bär ett litet, litet minifrö i magen. Jag var hemsk under dom där veckorna. Klagade på allt och led och tyckte synd om mig själv.
Nästa gång jag gnällde lite hos barnmorskan fick jag inte heller nån medkänsla från henne:
- Spy på du bara. Det är bara bra det att du mår sådär illa. Då slipper du troligen missfall.
Nu, fyra år senare, sitter vi på sängen i mellansonens rum. Han är nöjd för det gnagna pepparkakshjärtat hänger i fönstret igen. Minstingen – den jag bar på när jag mådde så illa – lägger med ömsom varsamhet ömsom våld ner julsakerna i lådan. Precis när vi ska stänga lådan säger mellansonen:
- Men julkrubban mamma. Den här målade jag åt dig, säger han och håller fram ett blått A4- papper med stjärnor på utsidan. Jag vecklar upp det och ser att han målat stallet, Josef, herdarna med fåren och åsnorna. Allt är fint målat innanför kanten på figurerna.
Men i mitten av bilden sitter en kvinna. Med mungiporna rakt ner som bara ett barn kan rita. Hon är knallgrön i ansiktet. Jag börjar skratta.
- Men vännen, varför är dom andra hudfärgade och Maria grön i ansiktet?
- Mamma – hon är ju gravid fortfarande och då mår man sådär förstår du. Vänd får du se, säger han.
Jag vänder på en invikt flik på teckningen och där sitter en Maria med rosor på kind, med glad mun och har en bebis i famnen.
- Ja, nu har han ju kommit ut den där Jesus. Då kan mamman skratta och vara glad igen. Tills det är dags igen. För nästa unge alltså!
- Ät upp det istället, försökte jag med.
- Men det är ju dammigt. Tänk om jag kräks då ( största skräcken i livet).
- Prova! , sa jag (som ibland är en hemsk förälder).
Och appropå kräkor så slog det mig att precis idag, den 27 januari år 2007, blev jag äntligen befriad. Det var som att vända på en hand från den ena dagen till den andra. Jag vaknade på morgonen, låg kvar i sängen en stund och funderade. Det är nåt som fattas. Nåt jag är van vid. Och så kunde jag inte låta bli att skratta när jag låg där i sängen och upptäckte vad som hänt. 15 veckors konstant illamående var som bortblåst. Och då menar jag konstant illamående. Dygnet runt. Helt plötsligt fick världen färg och jag kunde titta på omgivningarna när jag var på väg nånstans istället för att ständigt leta efter första bästa buske att kunna spy i eller hörn att gömma mig bakom för att ta djupa långa andetag och tänka på limesaft. Jo, det hjälpte. Det är bara graviditetshormoner som kan få en att bli sådär och när man egentligen borde vara glad och tacksam för en bebis som växer och gror därinne så känner man sig bara ful, fet, blekgrön i ansiktet och illamående och vill spy på allt.
Jag minns att jag sökte sympatier hos min barska finlandssvenska barnmorska som mest fnyste åt mig. Medan hon förde den kalla ultraljudsmanicken över min mage sa hon på sitt sträva rättframma vis.
- Jaså. Du mår illa. Ja då är det nog en pojk därinne för det finns inget som kan få en att bli så illamående som karlar!
Ja, stackarn. Hon hade nog inga goda erfarenheter av män.
Jag vet inte om du känner igen dig i det där att må sååå illa när du varit eller är gravid. Och om du är man som läser detta, eller kvinna som inte varit gravid, så är det som om att ha vinterkräksjukan fast den inte går över. Den bor i dig dag efter dag. Vecka efter vecka.
Förutom illamåendet i sig var jag också fruktansvärt känslig för dofter. Det som förut doftat gott- makens rakvatten tillexempel – var nästan det värsta av allt. Så fort han närmade sig ryggade jag tillbaka med handen för munnen och fräste:
- Skaffa parfymfritt. Idiot.
Och när han skaffat parfymfritt rakvatten ( till vilken nytta kan man undra stackarn) och närmade sig mig höll jag handen för munnen och fräste:
- Måste du lukta så mycket tandkräm. Sluta!
Världen doftar mycket för den som av nån anledning inte tål dofter. Nytvättade kläder. Fruktansvärt. Grannen bredvid på tåget som tar upp kaffetermosen för en kopp på resan. Fruktansvärt. För att inte tala om att behöva gå förbi en resturang som förbereder dagens lunch. Så hemskt fruktansvärt. Magen vänder sig och det stockar sig i halsen. Allt, allt för att man bär ett litet, litet minifrö i magen. Jag var hemsk under dom där veckorna. Klagade på allt och led och tyckte synd om mig själv.
Nästa gång jag gnällde lite hos barnmorskan fick jag inte heller nån medkänsla från henne:
- Spy på du bara. Det är bara bra det att du mår sådär illa. Då slipper du troligen missfall.
Nu, fyra år senare, sitter vi på sängen i mellansonens rum. Han är nöjd för det gnagna pepparkakshjärtat hänger i fönstret igen. Minstingen – den jag bar på när jag mådde så illa – lägger med ömsom varsamhet ömsom våld ner julsakerna i lådan. Precis när vi ska stänga lådan säger mellansonen:
- Men julkrubban mamma. Den här målade jag åt dig, säger han och håller fram ett blått A4- papper med stjärnor på utsidan. Jag vecklar upp det och ser att han målat stallet, Josef, herdarna med fåren och åsnorna. Allt är fint målat innanför kanten på figurerna.
Men i mitten av bilden sitter en kvinna. Med mungiporna rakt ner som bara ett barn kan rita. Hon är knallgrön i ansiktet. Jag börjar skratta.
- Men vännen, varför är dom andra hudfärgade och Maria grön i ansiktet?
- Mamma – hon är ju gravid fortfarande och då mår man sådär förstår du. Vänd får du se, säger han.
Jag vänder på en invikt flik på teckningen och där sitter en Maria med rosor på kind, med glad mun och har en bebis i famnen.
- Ja, nu har han ju kommit ut den där Jesus. Då kan mamman skratta och vara glad igen. Tills det är dags igen. För nästa unge alltså!
Grön av illamående
Hos oss åkte julen ut redan veckan efter nyår. Idag upptäckte jag dock att både tomtar och rester av pepparkakshuset gömt sig på olika ställen i barnens rum. Mellansonen, som i största allmänhet har svårt att skilja sig från både ting och personer, höll ett långt argumentationstal kring varför det var helt rätt att hänga upp pepparkakshjärtat i fönstret igen -fast han gnagt bort kristyren med sitt mjuka framtandkött ( så är det när man tappar framtänder).
- Ät upp det istället, försökte jag med.
- Men det är ju dammigt. Tänk om jag kräks då ( största skräcken i livet).
- Prova! , sa jag (som ibland är en hemsk förälder).
Och appropå kräkor så slog det mig att precis idag, den 27 januari år 2007, blev jag äntligen befriad. Det var som att vända på en hand från den ena dagen till den andra. Jag vaknade på morgonen, låg kvar i sängen en stund och funderade. Det är nåt som fattas. Nåt jag är van vid. Och så kunde jag inte låta bli att skratta när jag låg där i sängen och upptäckte vad som hänt. 15 veckors konstant illamående var som bortblåst. Och då menar jag konstant illamående. Dygnet runt. Helt plötsligt fick världen färg och jag kunde titta på omgivningarna när jag var på väg nånstans istället för att ständigt leta efter första bästa buske att kunna spy i eller hörn att gömma mig bakom för att ta djupa långa andetag och tänka på limesaft. Jo, det hjälpte. Det är bara graviditetshormoner som kan få en att bli sådär och när man egentligen borde vara glad och tacksam för en bebis som växer och gror därinne så känner man sig bara ful, fet, blekgrön i ansiktet och illamående och vill spy på allt.
Jag minns att jag sökte sympatier hos min barska finlandssvenska barnmorska som mest fnyste åt mig. Medan hon förde den kalla ultraljudsmanicken över min mage sa hon på sitt sträva rättframma vis.
- Jaså. Du mår illa. Ja då är det nog en pojk därinne för det finns inget som kan få en att bli så illamående som karlar!
Ja, stackarn. Hon hade nog inga goda erfarenheter av män.
Jag vet inte om du känner igen dig i det där att må sååå illa när du varit eller är gravid. Och om du är man som läser detta, eller kvinna som inte varit gravid, så är det som om att ha vinterkräksjukan fast den inte går över. Den bor i dig dag efter dag. Vecka efter vecka.
Förutom illamåendet i sig var jag också fruktansvärt känslig för dofter. Det som förut doftat gott- makens rakvatten tillexempel – var nästan det värsta av allt. Så fort han närmade sig ryggade jag tillbaka med handen för munnen och fräste:
- Skaffa parfymfritt. Iditot.
Och när han skaffat parfymfritt rakvatten ( till vilken nytta kan man undra stackarn) och närmade sig mig höll jag handen för munnen och fräste:
- Måste du lukta så mycket tandkräm. Sluta!
Världen doftar mycket för den som av nån anledning inte tål dofter. Nytvättade kläder. Fruktansvärt. Grannen bredvid på tåget som tar upp kaffetermosen för en kopp på resan. Fruktansvärt. För att inte tala om att behöva gå förbi en resturang som förbereder dagens lunch. Så hemskt fruktansvärt. Magen vänder sig och det stockar sig i halsen. Allt, allt för att man bär ett litet, litet minifrö i magen. Jag var hemsk under dom där veckorna. Klagade på allt och led och tyckte synd om mig själv.
Nästa gång jag gnällde lite hos barnmorskan fick jag inte heller nån medkänsla från henne:
- Spy på du bara. Det är bara bra det att du mår sådär illa. Då slipper du troligen missfall.
Nu, fyra år senare, sitter vi på sängen i mellansonens rum. Han är nöjd för det gnagna pepparkakshjärtat hänger i fönstret igen. Minstingen – den jag bar på när jag mådde så illa – lägger med ömsom varsamhet ömsom våld ner julsakerna i lådan. Precis när vi ska stänga lådan säger mellansonen:
- Men julkrubban mamma. Den här målade jag åt dig, säger han och håller fram ett blått A4- papper med stjärnor på utsidan. Jag vecklar upp det och ser att han målat stallet, Josef, herdarna med fåren och åsnorna. Allt är fint målat innanför kanten på figurerna.
Men i mitten av bilden sitter en kvinna. Med mungiporna rakt ner som bara ett barn kan rita. Hon är knallgrön i ansiktet. Jag börjar skratta.
- Men vännen, varför är dom andra hudfärgade och Maria grön i ansiktet?
- Mamma – hon är ju gravid fortfarande och då mår man sådär förstår du. Vänd får du se, säger han.
Jag vänder på en invikt flik på teckningen och där sitter en Maria med rosor på kind, med glad mun och har en bebis i famnen.
- Ja, nu har han ju kommit ut den där Jesus. Då kan mamman skratta och vara glad igen. Tills det är dags igen. För nästa unge alltså!
- Ät upp det istället, försökte jag med.
- Men det är ju dammigt. Tänk om jag kräks då ( största skräcken i livet).
- Prova! , sa jag (som ibland är en hemsk förälder).
Och appropå kräkor så slog det mig att precis idag, den 27 januari år 2007, blev jag äntligen befriad. Det var som att vända på en hand från den ena dagen till den andra. Jag vaknade på morgonen, låg kvar i sängen en stund och funderade. Det är nåt som fattas. Nåt jag är van vid. Och så kunde jag inte låta bli att skratta när jag låg där i sängen och upptäckte vad som hänt. 15 veckors konstant illamående var som bortblåst. Och då menar jag konstant illamående. Dygnet runt. Helt plötsligt fick världen färg och jag kunde titta på omgivningarna när jag var på väg nånstans istället för att ständigt leta efter första bästa buske att kunna spy i eller hörn att gömma mig bakom för att ta djupa långa andetag och tänka på limesaft. Jo, det hjälpte. Det är bara graviditetshormoner som kan få en att bli sådär och när man egentligen borde vara glad och tacksam för en bebis som växer och gror därinne så känner man sig bara ful, fet, blekgrön i ansiktet och illamående och vill spy på allt.
Jag minns att jag sökte sympatier hos min barska finlandssvenska barnmorska som mest fnyste åt mig. Medan hon förde den kalla ultraljudsmanicken över min mage sa hon på sitt sträva rättframma vis.
- Jaså. Du mår illa. Ja då är det nog en pojk därinne för det finns inget som kan få en att bli så illamående som karlar!
Ja, stackarn. Hon hade nog inga goda erfarenheter av män.
Jag vet inte om du känner igen dig i det där att må sååå illa när du varit eller är gravid. Och om du är man som läser detta, eller kvinna som inte varit gravid, så är det som om att ha vinterkräksjukan fast den inte går över. Den bor i dig dag efter dag. Vecka efter vecka.
Förutom illamåendet i sig var jag också fruktansvärt känslig för dofter. Det som förut doftat gott- makens rakvatten tillexempel – var nästan det värsta av allt. Så fort han närmade sig ryggade jag tillbaka med handen för munnen och fräste:
- Skaffa parfymfritt. Iditot.
Och när han skaffat parfymfritt rakvatten ( till vilken nytta kan man undra stackarn) och närmade sig mig höll jag handen för munnen och fräste:
- Måste du lukta så mycket tandkräm. Sluta!
Världen doftar mycket för den som av nån anledning inte tål dofter. Nytvättade kläder. Fruktansvärt. Grannen bredvid på tåget som tar upp kaffetermosen för en kopp på resan. Fruktansvärt. För att inte tala om att behöva gå förbi en resturang som förbereder dagens lunch. Så hemskt fruktansvärt. Magen vänder sig och det stockar sig i halsen. Allt, allt för att man bär ett litet, litet minifrö i magen. Jag var hemsk under dom där veckorna. Klagade på allt och led och tyckte synd om mig själv.
Nästa gång jag gnällde lite hos barnmorskan fick jag inte heller nån medkänsla från henne:
- Spy på du bara. Det är bara bra det att du mår sådär illa. Då slipper du troligen missfall.
Nu, fyra år senare, sitter vi på sängen i mellansonens rum. Han är nöjd för det gnagna pepparkakshjärtat hänger i fönstret igen. Minstingen – den jag bar på när jag mådde så illa – lägger med ömsom varsamhet ömsom våld ner julsakerna i lådan. Precis när vi ska stänga lådan säger mellansonen:
- Men julkrubban mamma. Den här målade jag åt dig, säger han och håller fram ett blått A4- papper med stjärnor på utsidan. Jag vecklar upp det och ser att han målat stallet, Josef, herdarna med fåren och åsnorna. Allt är fint målat innanför kanten på figurerna.
Men i mitten av bilden sitter en kvinna. Med mungiporna rakt ner som bara ett barn kan rita. Hon är knallgrön i ansiktet. Jag börjar skratta.
- Men vännen, varför är dom andra hudfärgade och Maria grön i ansiktet?
- Mamma – hon är ju gravid fortfarande och då mår man sådär förstår du. Vänd får du se, säger han.
Jag vänder på en invikt flik på teckningen och där sitter en Maria med rosor på kind, med glad mun och har en bebis i famnen.
- Ja, nu har han ju kommit ut den där Jesus. Då kan mamman skratta och vara glad igen. Tills det är dags igen. För nästa unge alltså!
onsdag 29 december 2010
Snopp, snippa eller I-phone?
I vår familj är jag i minoritet som har snippa. Där det bor fyra grabbar och en tjej så är det en avvikelse att inte ha snopp. Treåringen, som just nu är inne i det stadie av utvecklingen som är centrerat kring snippor, snoppar, kiss och bajs, har många funderingar att dela med resten av oss som passerat detta stadium.
Så gott som varje dag konstaterar han nöjt att pappa, brorsorna och han själv har snopp för att dom är killar. Jag, mamman, är tjej och har snippa. Det är också vanligt att han inleder en konversation med gäster som kommer till oss och hälsar på med att fråga vilken sort dom är. Knappt hinner dom in i hallen förrän dom får tre frågor:
- Är du en kille eller tjej? Har du snopp eller snippa? När ska du åka hem?
Som tur är så finner sig dom flesta i situationen och vips så är samtalet igång. Vad finns mer att dölja för varann om man är klar över ifall det är en snippa eller snopp som kommit på besök.
Om besöket stannar lite längre kan snippan eller snoppen ha turen att få höra någon av treåringens egna julvisor. Den här till exempel:
”Hej tomtegubbar slår i glasen och bajsar på sig i kalsonger” eller den här ”Midnatt råder tyst det är i husen, tyst i husen. Alla sova släckta äro bajsen äro bajsen. Tipp tapp …”
Ja, vi här hemma bara suckar. Att säga att han ska sluta resulterar enbart i fler bajssånger så vi låter honom hållas. Han brukar sluta efter ett par stycken.
Han verkar dock lite bekymrad över att jag inte har snopp och undrar ibland när min snopp ska växa ut. När jag försöker förklara att man är olika, killar och tjejer, så ruskar han bara på huvudet och säger:
- Var inte ledsen mamma, din snopp kommer nog snart!
Sexåringens förhållande till snoppar handlar mer om att han börjar greppa hur bebisar blir till. Med avsky blandat med nyfikenhet bläddrar han igenom ”Ett barn blir till-boken” gång efter annan och tycker att det är konstigt. Och äckligt.
Häromveckan stod jag i badrummet och duschade. På andra sidan duschdraperiet hörde jag treåringen konversera med sexåringen:
- Har du snopp?
- Ja, det har jag. Det vet du väl. Mäh!
- Mamma har ingen snopp. Hon är flicka.
- Det vet jag väl. Vet du att man måste blanda snoppen och snippan för att det ska bli en bäbis?
- Edå för? , undrar treåringen.
- Annars blir det inga bebisar. Mamma, visst är det så att man måste blanda dom?
- Ja, det kan man väl säga, svarar jag medan jag schamponerar håret.
- Fy vad äckligt det är. Jag ska adopsjonera barn istället. Då behöver man inte göra sådär, säger han och går ut ur badrummet.
Treåringen står kvar och tittar förundrat på mig när jag kliver ur badkaret och sveper om mig handduken.
- Har du ingen snopp idag heller?
- Nej, och jag vill inte ha nån heller, säger jag och skrattar. Jag är nöjd med att vara flicka.
Några timmar senare ska jag hämta grabbarna på dagis och skola. Varannan måndag åker vi buss när maken har bilen till Stockholm. Att åka buss med tre killar går alldeles utmärkt för det mesta. Dom sitter fint och kommenterar andra fordon på gatorna och stiger av när dom ska och håller sams. Så trodde jag att det skulle bli den dagen också men tji fick jag. En buss i juletrafik är mer full än vanligt och jag fick portionera ut barnen på lediga säten. Sexåringen och treåringen fick sitta bredvid en dam med käpp på dom där sätena längst fram för de med trötta ben. Tysta betraktade de båda damen uppifrån och ned. Tittade på varandra och log. Jag log också. Fina barn jag har som respekterar äldre så fint. Då säger treåringen. Högt och ljudligt:
- Är du en flicka?
Damen skrattar till lite och svarar:
- Ja, jag var i alla fall en flicka när jag var liten. Nu är jag mest en tant.
Tystnad. Fundering.
- En tant?, säger treåringen. Har tanter snopp eller snippa?
Tanten tittar på mig och skrattar till. Jag får fram nåt halvkvävt svar och försöker få treåringen att titta på snöplog istället men han ger sig inte:
- Har du snopp eller snippa.
- Ja det där med snippa vet jag inte vad det är men snopp har jag inte så det får bli snippa då, svarar damen.
- Har du det?, måste treåringen fråga igen.
- Ja, det har jag, svarar damen och nu småskrattar även andra passagerare runt omkring.
- Har du I-phone då?, frågar treåringen vidare.
- En vadå sa du?
- Det är en telefon. En sån som pappa har, säger sexåringen.
- Jaha, säger damen. Nehejdu. Det har jag inte.
Treåringen tittar inte längre på henne utan stirrar.
- Har du snippa och ingen I-phone?, säger treåringen och ser nästan ledsen ut för damens skull.
- Ja, så är det nog.
Tre stationer kvar innan vi är hemma. Jag börjar sätta på barnen mössor och vantar och försöker prata med damen om annat. Hon verkar ändå ganska nöjd med samtalet med mina killar. Nu har också åttaåringen anslutit till oss och han verkar lättad över att han inte behövt sitta med sina pinsamma småbrorsor.
- Ska ni säga hejdå nu till damen, säger jag och plingar så vi kan kliva av:
- Jag ska bara fråga en sak till, säger sexåringen och vänder sig mot damen:
- Har du barn?
- Ja, men dom är stora nu?
- Vill du inte ha flera barn?
- Nej, jag vill inte ha flera barn, jag kan nog inte få flera barn, säger hon och skrattar igen.
Sexåringen ska precis kliva av när han säger högt och ljudligt:
- Vill man inte ha flera barn ska man akta sig för snoppar! Eller hur mamma?
Så gott som varje dag konstaterar han nöjt att pappa, brorsorna och han själv har snopp för att dom är killar. Jag, mamman, är tjej och har snippa. Det är också vanligt att han inleder en konversation med gäster som kommer till oss och hälsar på med att fråga vilken sort dom är. Knappt hinner dom in i hallen förrän dom får tre frågor:
- Är du en kille eller tjej? Har du snopp eller snippa? När ska du åka hem?
Som tur är så finner sig dom flesta i situationen och vips så är samtalet igång. Vad finns mer att dölja för varann om man är klar över ifall det är en snippa eller snopp som kommit på besök.
Om besöket stannar lite längre kan snippan eller snoppen ha turen att få höra någon av treåringens egna julvisor. Den här till exempel:
”Hej tomtegubbar slår i glasen och bajsar på sig i kalsonger” eller den här ”Midnatt råder tyst det är i husen, tyst i husen. Alla sova släckta äro bajsen äro bajsen. Tipp tapp …”
Ja, vi här hemma bara suckar. Att säga att han ska sluta resulterar enbart i fler bajssånger så vi låter honom hållas. Han brukar sluta efter ett par stycken.
Han verkar dock lite bekymrad över att jag inte har snopp och undrar ibland när min snopp ska växa ut. När jag försöker förklara att man är olika, killar och tjejer, så ruskar han bara på huvudet och säger:
- Var inte ledsen mamma, din snopp kommer nog snart!
Sexåringens förhållande till snoppar handlar mer om att han börjar greppa hur bebisar blir till. Med avsky blandat med nyfikenhet bläddrar han igenom ”Ett barn blir till-boken” gång efter annan och tycker att det är konstigt. Och äckligt.
Häromveckan stod jag i badrummet och duschade. På andra sidan duschdraperiet hörde jag treåringen konversera med sexåringen:
- Har du snopp?
- Ja, det har jag. Det vet du väl. Mäh!
- Mamma har ingen snopp. Hon är flicka.
- Det vet jag väl. Vet du att man måste blanda snoppen och snippan för att det ska bli en bäbis?
- Edå för? , undrar treåringen.
- Annars blir det inga bebisar. Mamma, visst är det så att man måste blanda dom?
- Ja, det kan man väl säga, svarar jag medan jag schamponerar håret.
- Fy vad äckligt det är. Jag ska adopsjonera barn istället. Då behöver man inte göra sådär, säger han och går ut ur badrummet.
Treåringen står kvar och tittar förundrat på mig när jag kliver ur badkaret och sveper om mig handduken.
- Har du ingen snopp idag heller?
- Nej, och jag vill inte ha nån heller, säger jag och skrattar. Jag är nöjd med att vara flicka.
Några timmar senare ska jag hämta grabbarna på dagis och skola. Varannan måndag åker vi buss när maken har bilen till Stockholm. Att åka buss med tre killar går alldeles utmärkt för det mesta. Dom sitter fint och kommenterar andra fordon på gatorna och stiger av när dom ska och håller sams. Så trodde jag att det skulle bli den dagen också men tji fick jag. En buss i juletrafik är mer full än vanligt och jag fick portionera ut barnen på lediga säten. Sexåringen och treåringen fick sitta bredvid en dam med käpp på dom där sätena längst fram för de med trötta ben. Tysta betraktade de båda damen uppifrån och ned. Tittade på varandra och log. Jag log också. Fina barn jag har som respekterar äldre så fint. Då säger treåringen. Högt och ljudligt:
- Är du en flicka?
Damen skrattar till lite och svarar:
- Ja, jag var i alla fall en flicka när jag var liten. Nu är jag mest en tant.
Tystnad. Fundering.
- En tant?, säger treåringen. Har tanter snopp eller snippa?
Tanten tittar på mig och skrattar till. Jag får fram nåt halvkvävt svar och försöker få treåringen att titta på snöplog istället men han ger sig inte:
- Har du snopp eller snippa.
- Ja det där med snippa vet jag inte vad det är men snopp har jag inte så det får bli snippa då, svarar damen.
- Har du det?, måste treåringen fråga igen.
- Ja, det har jag, svarar damen och nu småskrattar även andra passagerare runt omkring.
- Har du I-phone då?, frågar treåringen vidare.
- En vadå sa du?
- Det är en telefon. En sån som pappa har, säger sexåringen.
- Jaha, säger damen. Nehejdu. Det har jag inte.
Treåringen tittar inte längre på henne utan stirrar.
- Har du snippa och ingen I-phone?, säger treåringen och ser nästan ledsen ut för damens skull.
- Ja, så är det nog.
Tre stationer kvar innan vi är hemma. Jag börjar sätta på barnen mössor och vantar och försöker prata med damen om annat. Hon verkar ändå ganska nöjd med samtalet med mina killar. Nu har också åttaåringen anslutit till oss och han verkar lättad över att han inte behövt sitta med sina pinsamma småbrorsor.
- Ska ni säga hejdå nu till damen, säger jag och plingar så vi kan kliva av:
- Jag ska bara fråga en sak till, säger sexåringen och vänder sig mot damen:
- Har du barn?
- Ja, men dom är stora nu?
- Vill du inte ha flera barn?
- Nej, jag vill inte ha flera barn, jag kan nog inte få flera barn, säger hon och skrattar igen.
Sexåringen ska precis kliva av när han säger högt och ljudligt:
- Vill man inte ha flera barn ska man akta sig för snoppar! Eller hur mamma?
onsdag 1 december 2010
Dom goda sidorna måste komma från mig - eller?
Jag får ofta höra när jag är ute med mina grabbar och möter för mig kända, eller okända personer:
- Å vad pojkarna är lika dig!
eller
- Det är ju tydligt vem som är mamman!
Eller som en bekant sa till min man när han visade upp en bild på mig och barnen:
- Har du haft nåt med det här att göra egentligen?
Och ofta är det ju så att man ganska lätt ser på andra barn hur lik sin ena eller andra förälder de är. Till utseendet. Däremot har jag inte funderat så mycket på att barnen kan likna en som person. Ganska konstigt egentligen - alltså att jag inte funderat på det - eftersom det är två individer med egna egenskaper, eget utseende och egen vilja, egna förmågor osv som tillverkat barnet. Men ändå. Jag har inte funderat på det så mycket.
Tanken väcktes ändå för nån vecka sedan när jag för andra gången på en vecka satt på barnakuten med någon av sönerna. Den här gången var det åttaåringen som spräckt upp läppen i ett fall från en sten och som behövdes limmas ihop av en läkare. Vi var väl inte högstaprio denna fredagkväll på barnakuten. Trafikskadade barn, hockeytacklade barn med andnöd, astmatiska barn hade förtur. Med all rätt. Timmarna gick och åttaåringen klagade inte en enda gång utan satt bara tålmodigt och väntade. Och väntade. Då rann det ur mig:
- Du är precis lika tålmodig som jag. Du kan vänta du, sa jag stolt till åttaåringen som nu börjat sucka lite över all väntan.
- Om jag är tålmodig som du mamma. På vilket sätt är jag då lik pappa?
- Hrmmf... ja du gubben. Lik pappa. Jo, men ni är ganska lika till utseendet om man kollar på bilder när han var åtta.
- Amen inte så, till sättet liksom. Hur är vi lika då?
- Ehhh...ja. Lika...jo men du är diplomatisk. Det är ju pappa också.
- Vad är det?
- Att du kan få dom som är osams att reda upp saker och att du är noga med att berätta både det som inte är så bra och komma med förslag på en förändring och förbättring.
- Jaha, mer då. Är jag lik dig på nåt mer sätt?
- Ja, du är nästan alltid glad. Det är jag med. Och positiv. Och så gillar du ju att sjunga och att läsa och skriva.
Och så höll vi på en stund och det märkliga var hur stolt jag kände mig så snart jag upptäckte nåt jag är nöjd med hos mig själv i honom eller hos nån av syskonen. Det var så lätt att komma på det där som känns bra.
- Men småbrorsorna då? Vilka är dom lika?, frågade åttaåringen.
- Vad tänker du på då?
- Dom är så envisa. Och jobbiga. Och retiga.
Det var mycket svårare att tänka vilka mindre bra sidor jag kan ha fört vidare till barnen. Jag valde istället att tänka att just småbrorsorna går igenom olika faser just nu som egentligen har med deras arv och personligheter att göra.
När jag varit tyst en bra stund avbröt åttaåringen:
- Äh mamma strunt i det. Dom är inte lika nån. Men dom får väl höra till familjen ändå tycker jag.
- Ja, vi har inte mycket att välja på.
Så blev det vår tur. Åttaåringens spräckta läpp limmades i lager och han bet tappert ihop på sjukhussängen. När det var klart sa läkaren ( som jag redan innan detta uttalande tyckte var en riktigt stilig man):
- Du grabben, du har verkligen haft ett fantastiskt tålamod med att vänta på din tur. Dessutom var det väldigt trevligt att få träffa dig.
- Jag är lik mamma, sa åttaåringen och blinkade mot mig.
Ännu mer stolt.
På vägen ut sa åttaåringen:
- Märks det verkligen om man är lik nån eller hörde doktorn när vi pratade om det här i väntrummet?
- Jag tror inte han hörde oss prata men jag vet heller inte om det märks att man är lik nån. Så där på en gång. Vi får väl fråga när vi kommer hem, sa jag och så hoppade vi in i taxin och for mot hemmet.
Hemma låg småbrorsorna och maken uthällda i soffan framför "Doobidoo" och grävde i varsin popcornskål efter gnissliga godbitar.
- Jag har funderat på hur barnen är lika dig och mig. Alltså vad vi fört vidare till dom, sa jag till maken som inte hade fokus hos just mig just då eftersom lillebror höll på att gå i spinn på mattan framför TV:n.
- Ja, det enda jag har bidragit med är att dom alla tre har veck bakom öronen. Och så har dom mina tår. Annars är det mest din släkt. På alla sätt och vis.
Min släkt? Är det bra eller dåligt?, funderade jag och gick ut i köket där mellansonen, den självsäkra sexåringen, nu förberedde ett laserkrig med pinnen till brödkaveln och några smörknivar i grönt och rosa.
- Vem tycker du att du är lik?, frågade jag mellansonen. Mig eller pappa?
- Vadå dig eller pappa? Jag är inte lik nån. Jag är ju mig själv. Men jag skulle vilja vara lik dig i frisyren, mamma. Jag vill också se ut som Anakin Skywalker.
- Å vad pojkarna är lika dig!
eller
- Det är ju tydligt vem som är mamman!
Eller som en bekant sa till min man när han visade upp en bild på mig och barnen:
- Har du haft nåt med det här att göra egentligen?
Och ofta är det ju så att man ganska lätt ser på andra barn hur lik sin ena eller andra förälder de är. Till utseendet. Däremot har jag inte funderat så mycket på att barnen kan likna en som person. Ganska konstigt egentligen - alltså att jag inte funderat på det - eftersom det är två individer med egna egenskaper, eget utseende och egen vilja, egna förmågor osv som tillverkat barnet. Men ändå. Jag har inte funderat på det så mycket.
Tanken väcktes ändå för nån vecka sedan när jag för andra gången på en vecka satt på barnakuten med någon av sönerna. Den här gången var det åttaåringen som spräckt upp läppen i ett fall från en sten och som behövdes limmas ihop av en läkare. Vi var väl inte högstaprio denna fredagkväll på barnakuten. Trafikskadade barn, hockeytacklade barn med andnöd, astmatiska barn hade förtur. Med all rätt. Timmarna gick och åttaåringen klagade inte en enda gång utan satt bara tålmodigt och väntade. Och väntade. Då rann det ur mig:
- Du är precis lika tålmodig som jag. Du kan vänta du, sa jag stolt till åttaåringen som nu börjat sucka lite över all väntan.
- Om jag är tålmodig som du mamma. På vilket sätt är jag då lik pappa?
- Hrmmf... ja du gubben. Lik pappa. Jo, men ni är ganska lika till utseendet om man kollar på bilder när han var åtta.
- Amen inte så, till sättet liksom. Hur är vi lika då?
- Ehhh...ja. Lika...jo men du är diplomatisk. Det är ju pappa också.
- Vad är det?
- Att du kan få dom som är osams att reda upp saker och att du är noga med att berätta både det som inte är så bra och komma med förslag på en förändring och förbättring.
- Jaha, mer då. Är jag lik dig på nåt mer sätt?
- Ja, du är nästan alltid glad. Det är jag med. Och positiv. Och så gillar du ju att sjunga och att läsa och skriva.
Och så höll vi på en stund och det märkliga var hur stolt jag kände mig så snart jag upptäckte nåt jag är nöjd med hos mig själv i honom eller hos nån av syskonen. Det var så lätt att komma på det där som känns bra.
- Men småbrorsorna då? Vilka är dom lika?, frågade åttaåringen.
- Vad tänker du på då?
- Dom är så envisa. Och jobbiga. Och retiga.
Det var mycket svårare att tänka vilka mindre bra sidor jag kan ha fört vidare till barnen. Jag valde istället att tänka att just småbrorsorna går igenom olika faser just nu som egentligen har med deras arv och personligheter att göra.
När jag varit tyst en bra stund avbröt åttaåringen:
- Äh mamma strunt i det. Dom är inte lika nån. Men dom får väl höra till familjen ändå tycker jag.
- Ja, vi har inte mycket att välja på.
Så blev det vår tur. Åttaåringens spräckta läpp limmades i lager och han bet tappert ihop på sjukhussängen. När det var klart sa läkaren ( som jag redan innan detta uttalande tyckte var en riktigt stilig man):
- Du grabben, du har verkligen haft ett fantastiskt tålamod med att vänta på din tur. Dessutom var det väldigt trevligt att få träffa dig.
- Jag är lik mamma, sa åttaåringen och blinkade mot mig.
Ännu mer stolt.
På vägen ut sa åttaåringen:
- Märks det verkligen om man är lik nån eller hörde doktorn när vi pratade om det här i väntrummet?
- Jag tror inte han hörde oss prata men jag vet heller inte om det märks att man är lik nån. Så där på en gång. Vi får väl fråga när vi kommer hem, sa jag och så hoppade vi in i taxin och for mot hemmet.
Hemma låg småbrorsorna och maken uthällda i soffan framför "Doobidoo" och grävde i varsin popcornskål efter gnissliga godbitar.
- Jag har funderat på hur barnen är lika dig och mig. Alltså vad vi fört vidare till dom, sa jag till maken som inte hade fokus hos just mig just då eftersom lillebror höll på att gå i spinn på mattan framför TV:n.
- Ja, det enda jag har bidragit med är att dom alla tre har veck bakom öronen. Och så har dom mina tår. Annars är det mest din släkt. På alla sätt och vis.
Min släkt? Är det bra eller dåligt?, funderade jag och gick ut i köket där mellansonen, den självsäkra sexåringen, nu förberedde ett laserkrig med pinnen till brödkaveln och några smörknivar i grönt och rosa.
- Vem tycker du att du är lik?, frågade jag mellansonen. Mig eller pappa?
- Vadå dig eller pappa? Jag är inte lik nån. Jag är ju mig själv. Men jag skulle vilja vara lik dig i frisyren, mamma. Jag vill också se ut som Anakin Skywalker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)