Vabruari

Vi är precis påklädda. Med overaller, stövlar, vantar, fleeceunderställ och grabbarna har sina ryggsäckar på sig när minstingen, treåringen, säger:
- Jag har ont i magen mamma.
Och så ändras de rosiga kinderna färg till nåt som skiftar i grönt på ett par sekunder och strax därefter kräks han över hela hallgolvet. Inte en gång, utan tre.
Storebror, nioåringen, den kräkmagade börjar också skifta i grönt och rusar in på sitt rum. Kvar står jag och sexåringen som håller för öronen och blundar:
- Är han klar snart? Det är äckligt.
Jahapp. Vabb igen. Ja men jag fick ju jobba tre dar i sträck i alla fall. Vabb är kortordet för vård av barn vid sjukdom och min vän på försäkringskassan säger att dom brukar skämta internt och kalla februari för Vabruari.
Självklart ska jag vara hemma med den lilla stackarn som verkar ha kräksjuka. Men om lillebror kräks kan jag inte ta de andra två till skolan just nu. Vi blir hemma hela bunten.
Jag ringer till jobbet och meddelar att jag blir hemma.
- Ha det så mysigt hemma och krya på er, svarar damen på personalavdelningen.
Mysigt hemma. Hon måste ha glömt hur det var. Att vabba hemma med en kräksjuk och två friska barn som klättrar på väggarna redan efter en timma är varken lugnt eller mysigt.
Jag funderar på hur det var när jag var liten- kräksjuka- ja då fick man vara hemma men annars var mamma och pappa ganska stränga. Lite halsont dög inte. Feber – ordentlig feber- skulle man ha för att få vara hemma och då låg man nedbäddad i sängen hela dagen och skulle vila. Inga filmer, dataspel eller böcker där inte.
Redan samma eftermiddag är treåringen piggare och vill gå ut. Men jag vågar inte riskera en spya i overallen igen så vi stannar inne. Lägger pärlplatta fem minuter, leker med lera tre minuter, bygger en tågbana sju minuter. Storebrorsorna kivas om än det ena än det andra. Vi har ingen mat hemma, handla skulle jag ju göra på eftermiddagen. Ingenting är kul. Timmarna segar sig fram. Jag längtar till jobbet. Barnen till skola och dagis. Treåringen går varv efter varv med sin snuttefilt i släptåg och klagar : Jag har tråkigt mamma. Det är tråkigt här .
Kräksjuka fordrar en vabbdag till. 48 timmar ska det gå sedan sista spyan innan de får gå tillbaka igen och det är bra. Och rätt. Med hänsyn till andra. Men både jag och treåringen räknar ner. 16 timmar kvar.
Vi badar. Lägger pussel igen och spelar dataspel en stund. Jag undrar vad andra föräldrar och barn gör när dom är hemma på dagarna?
Morgonen efter är allt som vanligt igen och vi är på väg. Alla ser rosiga och pigga ut. Jag njuter av att vara tillbaka på jobbet igen och hinner lagom komma igång när jag känner igen ett välbekant nummer på mobilen: Skolan. Sexåringen har ont i magen.
- Ja, jag åker hem då igen, säger jag på jobbet och packar ihop mina saker.
- Ha det så mysigt och krya på er, hälsar kollegorna.
Yeah right. Så till alla er föräldrahjältar som är hemma idag. Inte för första utan tredje, femte, kanske tionde gången den här månaden – håll ut. Ni är inte ensamma. Snart är vinterkräkmånader och förkylningstider över och det blir vår och sommar. Även om det är svårt att tro. Utanför fönstret yr snön och det är minus 16 grader och här inne hasar en sexåring omkring och klagar:
- Mamma – det är tråkigt. Kom vi går och lägger oss och sover bort eländet.