Det blir svårt allteftersom dagarna går att ta in alla nyheter. Världen lider på så många platser. Flygförbud och strider i Libyen, bara veckor efter spänningen i både Tunisen och Egypten. Och så nu jordbävningen, tsunamin, kärnkraftverken . Det blev så mycket på en gång. Det var då – mitt i alla rubriker om det abstrakta- som en enda röst på radion gick rakt in i mitt hjärta. En mening sa hon – mamman som just nu bor i en gymnastikhall efter det att hennes och familjens hem spolats bort av tsunamin. En mening: ”Jag lider med alla småbarn som inte kan få sina blöjor bytta.” Det sved i mammahjärtat mitt. Först har hon och hennes lilla prinsessa lyckats rädda sig från både jordbävning och tsunami. Nu hade de tak över huvudet men dåligt med mat och ingen möjlighet att byta blöja. Som förälder vet man vad det innebär. Kladd, svid i värsta fall eksem. Och gråt. Och som om det inte var nog så faller snön över staden och det börjar bli kallt. Inget hem, ingen mat, inga blöjor. Ingen välling. Kanske använde hon napp och den också är borta. Det vanliga småbarnslivet är splittrat i tusen delar.
Som förälder lever man ju alltid men nån slags oro. Hur ska det går för barnen? Hur ska det bli när de växer upp? Kommer dom att få kompisar i skolan? Är jag en tillräckligt bra förälder? Tänk om de blir sjuka? Dör? Tänk om jag som förälder blir sjuk? Dör? Hur ska det gå då? Det är tankar som jag i alla fall får kämpa med ibland.
Men i skåpen i vårt hem finns blöjpaket, i kylskåpet finns mat, i lådorna finns kläder och ute skiner vårsolen och snön droppar ner på balkongräcket. Jag vill bryta loss en del av min trygghet och skicka till mamman i Japan. Min minsting behöver inga blöjor längre. Du kan få dem. Jag kan komma och byta på din lilla tjej också medan du själv kan få sova några timmar.
Jag ser henne framför mig där hon sitter med flickan i famnen, hon snosar på hennes mjuka hud och stryker henne över håret. Oron i hjärtat försöker hon visa så lite som möjligt av och hon kan bara vänta och se om det blir en kärnkraftskatastrof, ett nytt skalv eller om det öppnar sig möjligheter att bygga upp tillvaron igen. För precis så mörkt är det. Samtidigt vet jag att i de mest miserabla förhållanden är det ofta barnen som lättar upp tillvaron. Det finns alltid nån lek att leka, nåt nytt som ska utforskas eller en sång som ska sjungas. Barnen vår framtid. Men hur ser framtiden ut?
Och så tänker jag på papporna som jobbar vid kärnkraftsverken som för alltid kommer att vara resten av familjens hjältar. De som gav sitt liv för att i osynlig men livsfarlig strålning försöka rädda sina egna och resten av landets familjer från en livskatastrof.
Mammor, pappor och barn finns i hela världen. Vi kan koppla upp oss på nätet på några sekunder och chatta med nästan vem som helst, när som helst. Teknologin har inga gränser längre. Men just idag hade jag önskat att det fanns ett endaste sätt att förflytta mig så enkelt som att knäppa med fingrarna. En tidsmaskin eller nåt som går att packa full med blöjor, välling, gosefiltar, amningskupor, febertermometrar, barnalvedon, vätskeersättning, festis, ritblock, pennor och pärlplattor. För att jag är en mamma som känner med dig som jag aldrig mött eller sett – bara hört rösten på i sju sekunder. För att du är värd så mycket mer och för att jag vill att du ska få ha det bra igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar