Hmmm. Senaste inlägget var i mitten av maj? Kan det verkligen stämma? Vad i hela friden har vi gjort sedan dess här i familjen? Jag minns en lång och skön sommar på landet. Där funkar internetuppkopplingen om det inte blåser. Och som tur var fläktade det lite varje dag. Annars hade det varit olidligt i värmen. Men det blev ju inga uppdateringar.
Och sen då? Jo nu minns jag. Det sa bara svischschschsch så var semestern bytt mot vardag igen. Med veckoavstämningen i familjeaktiebolaget på söndagkvällarna: Hämtar du i morgon? Har du fixat present till kalaset på onsdag? Jag kan ta föräldramötet imorgon? Minstingen ska ha matsäck på torsdag- ska du eller jag?
Och så började det. De där korta veckorna som nästan bara har två dagar. Måndag och fredag. Det där emellan noterar vi knappt. Älskade, normala, förfärliga vardag. Livet som går varje dag. Fast det är ju bra också. Att det bara får gå på.
Har precis rullat chokladbollar till sonens fadderfika på skolan imorgon. Hemma fanns inte tillstymmelse till fikabröd att ta med. Allt tar slut så fort här hemma. Bäva månde jag när jag har tre tonårsgrabbar i huset. Då får jag köra taxi om nätterna för att ha råd med maten :-).
- Du ser trött ut, säger fyraåringen och drar med sitt lilla pekfinger i min panna. Du har rynkor som inte går bort mamma. Som ett apelsinskal.
Jag skrattar.
- Du är för go du, säger jag och pussar på honom.
- Man kan tro att du är 61 år fast du är ju bara 40, fortsätter han och nu börjar jag känna mig lite påhoppad.
- Jag! 61! Nehej du. Vet du hur en 61-åring ser ut?
- Ja, som mormor.
Jag ser gärna ut som mormor. Ursnygg och full av energi. Det kanske var en komplimang?
Fyraåringen fortsätter:
- När jag är sjuk tar du hand om mig.
- Ja, visst gör jag det älskling.
- När du är sjuk tar pappa hand om dig, mamma.
- Hmmrmm. Ja, jodå det gör han. Framför allt tar han hand om er grabbar så jag kan få vila.
- När pappa är sjuk så får farfar ta hand om honom.
- Ehh, varför då? Jag kan väl ta hand om honom?
Fyraåringen tittar på mig som om jag är helt koko:
- Det kan du ju inte? Det förstår du väl?
Nehepp. Jag börjar bli lite sur. Här står man och rullar chokladbollar. Och packar väskor med matsäckar. Och skjutsar och hämtar till kompisar. Och tokar rumpor när man precis tänkt slå ner sin egen rumpa och ta en kopp kaffe. Och skyndar hem från jobbet för att hämta lite tidigare ibland men möts mest av orden " kom inte nu mamma. Vi har kul här".
Fyraåringen går och lägger sig. Jag funderar över hur man får ihop det egentligen. Men det går ju och det är härligt och förfärligt på samma gång. Hur ska dom minnas mig som mamma när dom själva blir stora? Själva kanske blir föräldrar? Vem var jag för dom?
Dagen efter på familjefikat på dagis kommer jag instörtande med vått hår efter en promenad ( läs småspring) i ösregnet. Strumporna är fuktiga och mascaran svart under ena ögat men vad gör det. Jag är här och han har väntat på mig.
-Heeej mamma. Kom ska vi fika, säger han och tar mig i handen. Avdelningen är full av stora och små barn och massor av föräldrar. Jag hälsar runt och småpratar och trivs. Ända tills en pappa frågar fyraåringen:
- Har du fler i din familj än mamma?
- Jaha det har jag, två bröder. En stor och en större. Och en pappa.
Han proppar munnen full av äppelkaka. Tuggar och funderar och sedan säger han högt och ljudligt:
- Och hemma hos oss är det pappa som bestämmer och mamma som tjatar.
Å vad roligt föräldrarna tyckte att det var.
En stund senare ska vi gå hem. Eller rättare sagt - jag vill gå hem.
Funderar över vad han ska minnas sen. En mamma som är trött med apelsinrynkor och tjatade hela tiden och aldrig fick bestämma.
Ja, varför inte?
söndag 30 oktober 2011
tisdag 17 maj 2011
Pinsam och töntig förälder
Jag är på väg att bli en töntig förälder. En sån där riktigt pinsam förälder. Nej, det är inte barnen som tycker det. Det är jag själv som tycker det. Jag tyckte nog att jag hängde med rätt länge rätt bra. Jag och barnen gick jämsides i förmåga att lägga pussel, rita, bygga pärlplattor och sådär. Sen kom datorerna och framför allt spelen in i familjen. Jodå, så länge man befinner sig på Bolibompawebben går det bra men den nivån har alla tre barnen passerat. Nu är det andra spel som gäller. Och krångliga spelkonsoler med massor av fjärrkontroller och joystickar med massor av knappar. Och jag känner mig så dum. Inte ser jag siffrorna ordentligt heller utan måste gå och hämta läsglasögonen för att se. Det är hemskt. Och så blir jag så stressad av att barnen pratar bredvid.
- Men mamma tryck på kryss. Annars kommer du inte vidare.
- Kryss, var sitter kryss? Här. Nej inte där. Kryss.
- Nu är det försent. Du dog just.
- Jaha, säger jag och lyfter blicken från joysticken till TV:n och ser mig själv ligga och flämta i ett hörn. Jag är Shaggy i Scoobidoospelet. Inte ens några spöken kunde jag jaga bort. Jag är pinsam.
Så vad gör man då. Jo, det är bara att försöka lära sig. Dagens barn har andra hjärnkonstruktioner än jag har. Sätt ett nytt tv-spel i händerna på sexåringen och han ”scannar av det ” lite snabbt och säger : Jaha, det är ett sånt spel. Så här ska man göra. Så en dag när jag vabbade med nioåringen och han var i ganska bra skick sa jag:
- Snälla, kan vi övningssköra lite med TV-spelen. Jag vill lära mig.
- Visst sa han och smålog. Och så vägledde han mig pedagogiskt genom första nivån på ett av spelen och jag kände mig både duktig och hade väldigt kul. Det är kul att smälla soptunnor och samla legobitar och jaga robotar. Ha- det här går ju som en dans. När maken kom hem skulle jag glatt demonstrera för honom att jag minsann också kunde spela TV-spel. Tyvärr kom jag inte ihåg alla kommandon och han gick ut efter en stund. Kanske inte var så imponerande ändå.
Dagen efter skulle ungarna spela igen. Vi skulle vara två lag. Grabbarna bråkade inte om varann. De bråkade om att slippa mig i sitt lag. De insåg att det skulle innebära både förvirring och förlust.Tillslut insåg dom väl vad dom bråkade om och empatin tog över: Då sa sexåringen:- - Nepp det här går inte. Vi får byta spel till nåt som mamma kan. Vi tar nåt med treårsgräns. Sen när hon blir trött i ögonen och ska ha kaffe då kan vi spela vårt roliga spel igen.
Jag är verkligen en pinsam och töntig mamma. Så är det bara. Jag får leva med det.
- Men mamma tryck på kryss. Annars kommer du inte vidare.
- Kryss, var sitter kryss? Här. Nej inte där. Kryss.
- Nu är det försent. Du dog just.
- Jaha, säger jag och lyfter blicken från joysticken till TV:n och ser mig själv ligga och flämta i ett hörn. Jag är Shaggy i Scoobidoospelet. Inte ens några spöken kunde jag jaga bort. Jag är pinsam.
Så vad gör man då. Jo, det är bara att försöka lära sig. Dagens barn har andra hjärnkonstruktioner än jag har. Sätt ett nytt tv-spel i händerna på sexåringen och han ”scannar av det ” lite snabbt och säger : Jaha, det är ett sånt spel. Så här ska man göra. Så en dag när jag vabbade med nioåringen och han var i ganska bra skick sa jag:
- Snälla, kan vi övningssköra lite med TV-spelen. Jag vill lära mig.
- Visst sa han och smålog. Och så vägledde han mig pedagogiskt genom första nivån på ett av spelen och jag kände mig både duktig och hade väldigt kul. Det är kul att smälla soptunnor och samla legobitar och jaga robotar. Ha- det här går ju som en dans. När maken kom hem skulle jag glatt demonstrera för honom att jag minsann också kunde spela TV-spel. Tyvärr kom jag inte ihåg alla kommandon och han gick ut efter en stund. Kanske inte var så imponerande ändå.
Dagen efter skulle ungarna spela igen. Vi skulle vara två lag. Grabbarna bråkade inte om varann. De bråkade om att slippa mig i sitt lag. De insåg att det skulle innebära både förvirring och förlust.Tillslut insåg dom väl vad dom bråkade om och empatin tog över: Då sa sexåringen:- - Nepp det här går inte. Vi får byta spel till nåt som mamma kan. Vi tar nåt med treårsgräns. Sen när hon blir trött i ögonen och ska ha kaffe då kan vi spela vårt roliga spel igen.
Jag är verkligen en pinsam och töntig mamma. Så är det bara. Jag får leva med det.
söndag 27 mars 2011
Adopsjonering och testamementen
- Vad skulle hända med oss om du och pappa dog?Vi sitter i bilen på väg till skola och dagis när nioåringen, som varit tyst en lång stund, ställer en av de där stora frågorna som han funderar över just nu. - Ja, svarar jag. Ni skulle troligen först få bo kanske med mormor eller någon annan nära oss tills ni får prata tillsammans om var ni bor bäst sedan. - Så vi skulle inte bara ställas ut på gatan tills nån hittade oss? , undrar sexåringen som fått höra av en klasskompis med adopterad mamma hur mamman som bebis lämnades på en trottoar i Indien eller liknande. Jag inser stundens allvar och säger: - Det är inte så troligt att både en mamma och en pappa dör samtidigt men om det skulle hända så finns många vuxna omkring er som älskar er och vill att ni ska ha det bra. - - Får vi vara med och bestämma i såfall vem vi ska bo hos, frågar nioåringen. - Jag är säker på att vuxna omkring er skulle lyssna på vad ni har att säga, svarar jag. Tystnad i bilen. - Men ett sådant där testamente då, säger nioåringen, vad skriver man där? Jag förklarar att det är ett brev där man kan berätta hur man vill ha det efter sin död. Vem som ska ärva vad och så vidare. Och så byter barnen ämne till veckans önskematlista istället och börjar bråka om ifall hamburgare är bättre än pizza. På eftermiddagen när jag hämtar barnen har sexåringen med sig en bunt – och då menar jag bunt – med teckningar. På den ena är det ett plan som kraschar och längst fram i planet sitter en mamma och en pappa och skrattar och vinkar. På den andra teckningen är det en bil som åker in i ett träd. Lika glada föräldrar i den bilen. - Vad har du ritat här?, frågar jag. Jag har tänkt på olika saker som kan hända dig och pappa, svarar han självklart. - Jaha, men varför ser vi så glada ut? - Därför att ni vet att vi kommer att få det bra, säger han och piper in på sitt rum. Kvar står jag alldeles stum. Efter en liten stund kommer han utfarandes igen med ett kuvert som han slickat igen. - Hur stavar man till testamenente, frågar han och jag hjälper honom att få till bokstäverna på kuvertet. Det här kan vara bra för dig att ha. Säger han och ger kuvertet till mig. - Får jag öppna det nu? - Nepp, det ska dom andra vuxna öppna om du dör. - Vad står det då? Sexåringen tittar på mig som om jag var helt oförmögen att fatta nåt alls. - Att vi ska adopjoneras till våra kusiner i Falun. Alltså vi storebrorsor. Och att vi kan ta med din dator och din jobbtelefon med racerspelet på. Och så står det att lillebror kan bo nån annanstans. - - Nånannanstans? Men varför då? - Ja men om jag nu har chansen att få önska och bestämma nåt så tänkte jag att det vore ju bra. Om vi bara packar med hans snuttefilt och en film så märker han nog inget. - Tror du inte han skulle sakna dig och Joel. Och att du skulle sakna honom. - Mmm, kanske. Eller inte. Nästa morgon åker vi alla fem i bilen iväg. Jag hade glömt gårdagens samtal men det hade inte sexåringen. - Kör försiktigt pappa, säger han. - Varför då? - Jag måste hinna skriva om testamementet innan du och mamma försvinner: Och så vänder han sig om mot lillebror treåringen och säger: - Okej då. Du får bo med oss hos kusinerna. Men legot – det ska vi ha!
lördag 19 mars 2011
Till en mamma i Japan
Det blir svårt allteftersom dagarna går att ta in alla nyheter. Världen lider på så många platser. Flygförbud och strider i Libyen, bara veckor efter spänningen i både Tunisen och Egypten. Och så nu jordbävningen, tsunamin, kärnkraftverken . Det blev så mycket på en gång. Det var då – mitt i alla rubriker om det abstrakta- som en enda röst på radion gick rakt in i mitt hjärta. En mening sa hon – mamman som just nu bor i en gymnastikhall efter det att hennes och familjens hem spolats bort av tsunamin. En mening: ”Jag lider med alla småbarn som inte kan få sina blöjor bytta.” Det sved i mammahjärtat mitt. Först har hon och hennes lilla prinsessa lyckats rädda sig från både jordbävning och tsunami. Nu hade de tak över huvudet men dåligt med mat och ingen möjlighet att byta blöja. Som förälder vet man vad det innebär. Kladd, svid i värsta fall eksem. Och gråt. Och som om det inte var nog så faller snön över staden och det börjar bli kallt. Inget hem, ingen mat, inga blöjor. Ingen välling. Kanske använde hon napp och den också är borta. Det vanliga småbarnslivet är splittrat i tusen delar.
Som förälder lever man ju alltid men nån slags oro. Hur ska det går för barnen? Hur ska det bli när de växer upp? Kommer dom att få kompisar i skolan? Är jag en tillräckligt bra förälder? Tänk om de blir sjuka? Dör? Tänk om jag som förälder blir sjuk? Dör? Hur ska det gå då? Det är tankar som jag i alla fall får kämpa med ibland.
Men i skåpen i vårt hem finns blöjpaket, i kylskåpet finns mat, i lådorna finns kläder och ute skiner vårsolen och snön droppar ner på balkongräcket. Jag vill bryta loss en del av min trygghet och skicka till mamman i Japan. Min minsting behöver inga blöjor längre. Du kan få dem. Jag kan komma och byta på din lilla tjej också medan du själv kan få sova några timmar.
Jag ser henne framför mig där hon sitter med flickan i famnen, hon snosar på hennes mjuka hud och stryker henne över håret. Oron i hjärtat försöker hon visa så lite som möjligt av och hon kan bara vänta och se om det blir en kärnkraftskatastrof, ett nytt skalv eller om det öppnar sig möjligheter att bygga upp tillvaron igen. För precis så mörkt är det. Samtidigt vet jag att i de mest miserabla förhållanden är det ofta barnen som lättar upp tillvaron. Det finns alltid nån lek att leka, nåt nytt som ska utforskas eller en sång som ska sjungas. Barnen vår framtid. Men hur ser framtiden ut?
Och så tänker jag på papporna som jobbar vid kärnkraftsverken som för alltid kommer att vara resten av familjens hjältar. De som gav sitt liv för att i osynlig men livsfarlig strålning försöka rädda sina egna och resten av landets familjer från en livskatastrof.
Mammor, pappor och barn finns i hela världen. Vi kan koppla upp oss på nätet på några sekunder och chatta med nästan vem som helst, när som helst. Teknologin har inga gränser längre. Men just idag hade jag önskat att det fanns ett endaste sätt att förflytta mig så enkelt som att knäppa med fingrarna. En tidsmaskin eller nåt som går att packa full med blöjor, välling, gosefiltar, amningskupor, febertermometrar, barnalvedon, vätskeersättning, festis, ritblock, pennor och pärlplattor. För att jag är en mamma som känner med dig som jag aldrig mött eller sett – bara hört rösten på i sju sekunder. För att du är värd så mycket mer och för att jag vill att du ska få ha det bra igen.
Som förälder lever man ju alltid men nån slags oro. Hur ska det går för barnen? Hur ska det bli när de växer upp? Kommer dom att få kompisar i skolan? Är jag en tillräckligt bra förälder? Tänk om de blir sjuka? Dör? Tänk om jag som förälder blir sjuk? Dör? Hur ska det gå då? Det är tankar som jag i alla fall får kämpa med ibland.
Men i skåpen i vårt hem finns blöjpaket, i kylskåpet finns mat, i lådorna finns kläder och ute skiner vårsolen och snön droppar ner på balkongräcket. Jag vill bryta loss en del av min trygghet och skicka till mamman i Japan. Min minsting behöver inga blöjor längre. Du kan få dem. Jag kan komma och byta på din lilla tjej också medan du själv kan få sova några timmar.
Jag ser henne framför mig där hon sitter med flickan i famnen, hon snosar på hennes mjuka hud och stryker henne över håret. Oron i hjärtat försöker hon visa så lite som möjligt av och hon kan bara vänta och se om det blir en kärnkraftskatastrof, ett nytt skalv eller om det öppnar sig möjligheter att bygga upp tillvaron igen. För precis så mörkt är det. Samtidigt vet jag att i de mest miserabla förhållanden är det ofta barnen som lättar upp tillvaron. Det finns alltid nån lek att leka, nåt nytt som ska utforskas eller en sång som ska sjungas. Barnen vår framtid. Men hur ser framtiden ut?
Och så tänker jag på papporna som jobbar vid kärnkraftsverken som för alltid kommer att vara resten av familjens hjältar. De som gav sitt liv för att i osynlig men livsfarlig strålning försöka rädda sina egna och resten av landets familjer från en livskatastrof.
Mammor, pappor och barn finns i hela världen. Vi kan koppla upp oss på nätet på några sekunder och chatta med nästan vem som helst, när som helst. Teknologin har inga gränser längre. Men just idag hade jag önskat att det fanns ett endaste sätt att förflytta mig så enkelt som att knäppa med fingrarna. En tidsmaskin eller nåt som går att packa full med blöjor, välling, gosefiltar, amningskupor, febertermometrar, barnalvedon, vätskeersättning, festis, ritblock, pennor och pärlplattor. För att jag är en mamma som känner med dig som jag aldrig mött eller sett – bara hört rösten på i sju sekunder. För att du är värd så mycket mer och för att jag vill att du ska få ha det bra igen.
fredag 4 mars 2011
Vabruari
Vi är precis påklädda. Med overaller, stövlar, vantar, fleeceunderställ och grabbarna har sina ryggsäckar på sig när minstingen, treåringen, säger:
- Jag har ont i magen mamma.
Och så ändras de rosiga kinderna färg till nåt som skiftar i grönt på ett par sekunder och strax därefter kräks han över hela hallgolvet. Inte en gång, utan tre.
Storebror, nioåringen, den kräkmagade börjar också skifta i grönt och rusar in på sitt rum. Kvar står jag och sexåringen som håller för öronen och blundar:
- Är han klar snart? Det är äckligt.
Jahapp. Vabb igen. Ja men jag fick ju jobba tre dar i sträck i alla fall. Vabb är kortordet för vård av barn vid sjukdom och min vän på försäkringskassan säger att dom brukar skämta internt och kalla februari för Vabruari.
Självklart ska jag vara hemma med den lilla stackarn som verkar ha kräksjuka. Men om lillebror kräks kan jag inte ta de andra två till skolan just nu. Vi blir hemma hela bunten.
Jag ringer till jobbet och meddelar att jag blir hemma.
- Ha det så mysigt hemma och krya på er, svarar damen på personalavdelningen.
Mysigt hemma. Hon måste ha glömt hur det var. Att vabba hemma med en kräksjuk och två friska barn som klättrar på väggarna redan efter en timma är varken lugnt eller mysigt.
Jag funderar på hur det var när jag var liten- kräksjuka- ja då fick man vara hemma men annars var mamma och pappa ganska stränga. Lite halsont dög inte. Feber – ordentlig feber- skulle man ha för att få vara hemma och då låg man nedbäddad i sängen hela dagen och skulle vila. Inga filmer, dataspel eller böcker där inte.
Redan samma eftermiddag är treåringen piggare och vill gå ut. Men jag vågar inte riskera en spya i overallen igen så vi stannar inne. Lägger pärlplatta fem minuter, leker med lera tre minuter, bygger en tågbana sju minuter. Storebrorsorna kivas om än det ena än det andra. Vi har ingen mat hemma, handla skulle jag ju göra på eftermiddagen. Ingenting är kul. Timmarna segar sig fram. Jag längtar till jobbet. Barnen till skola och dagis. Treåringen går varv efter varv med sin snuttefilt i släptåg och klagar : Jag har tråkigt mamma. Det är tråkigt här .
Kräksjuka fordrar en vabbdag till. 48 timmar ska det gå sedan sista spyan innan de får gå tillbaka igen och det är bra. Och rätt. Med hänsyn till andra. Men både jag och treåringen räknar ner. 16 timmar kvar.
Vi badar. Lägger pussel igen och spelar dataspel en stund. Jag undrar vad andra föräldrar och barn gör när dom är hemma på dagarna?
Morgonen efter är allt som vanligt igen och vi är på väg. Alla ser rosiga och pigga ut. Jag njuter av att vara tillbaka på jobbet igen och hinner lagom komma igång när jag känner igen ett välbekant nummer på mobilen: Skolan. Sexåringen har ont i magen.
- Ja, jag åker hem då igen, säger jag på jobbet och packar ihop mina saker.
- Ha det så mysigt och krya på er, hälsar kollegorna.
Yeah right. Så till alla er föräldrahjältar som är hemma idag. Inte för första utan tredje, femte, kanske tionde gången den här månaden – håll ut. Ni är inte ensamma. Snart är vinterkräkmånader och förkylningstider över och det blir vår och sommar. Även om det är svårt att tro. Utanför fönstret yr snön och det är minus 16 grader och här inne hasar en sexåring omkring och klagar:
- Mamma – det är tråkigt. Kom vi går och lägger oss och sover bort eländet.
- Jag har ont i magen mamma.
Och så ändras de rosiga kinderna färg till nåt som skiftar i grönt på ett par sekunder och strax därefter kräks han över hela hallgolvet. Inte en gång, utan tre.
Storebror, nioåringen, den kräkmagade börjar också skifta i grönt och rusar in på sitt rum. Kvar står jag och sexåringen som håller för öronen och blundar:
- Är han klar snart? Det är äckligt.
Jahapp. Vabb igen. Ja men jag fick ju jobba tre dar i sträck i alla fall. Vabb är kortordet för vård av barn vid sjukdom och min vän på försäkringskassan säger att dom brukar skämta internt och kalla februari för Vabruari.
Självklart ska jag vara hemma med den lilla stackarn som verkar ha kräksjuka. Men om lillebror kräks kan jag inte ta de andra två till skolan just nu. Vi blir hemma hela bunten.
Jag ringer till jobbet och meddelar att jag blir hemma.
- Ha det så mysigt hemma och krya på er, svarar damen på personalavdelningen.
Mysigt hemma. Hon måste ha glömt hur det var. Att vabba hemma med en kräksjuk och två friska barn som klättrar på väggarna redan efter en timma är varken lugnt eller mysigt.
Jag funderar på hur det var när jag var liten- kräksjuka- ja då fick man vara hemma men annars var mamma och pappa ganska stränga. Lite halsont dög inte. Feber – ordentlig feber- skulle man ha för att få vara hemma och då låg man nedbäddad i sängen hela dagen och skulle vila. Inga filmer, dataspel eller böcker där inte.
Redan samma eftermiddag är treåringen piggare och vill gå ut. Men jag vågar inte riskera en spya i overallen igen så vi stannar inne. Lägger pärlplatta fem minuter, leker med lera tre minuter, bygger en tågbana sju minuter. Storebrorsorna kivas om än det ena än det andra. Vi har ingen mat hemma, handla skulle jag ju göra på eftermiddagen. Ingenting är kul. Timmarna segar sig fram. Jag längtar till jobbet. Barnen till skola och dagis. Treåringen går varv efter varv med sin snuttefilt i släptåg och klagar : Jag har tråkigt mamma. Det är tråkigt här .
Kräksjuka fordrar en vabbdag till. 48 timmar ska det gå sedan sista spyan innan de får gå tillbaka igen och det är bra. Och rätt. Med hänsyn till andra. Men både jag och treåringen räknar ner. 16 timmar kvar.
Vi badar. Lägger pussel igen och spelar dataspel en stund. Jag undrar vad andra föräldrar och barn gör när dom är hemma på dagarna?
Morgonen efter är allt som vanligt igen och vi är på väg. Alla ser rosiga och pigga ut. Jag njuter av att vara tillbaka på jobbet igen och hinner lagom komma igång när jag känner igen ett välbekant nummer på mobilen: Skolan. Sexåringen har ont i magen.
- Ja, jag åker hem då igen, säger jag på jobbet och packar ihop mina saker.
- Ha det så mysigt och krya på er, hälsar kollegorna.
Yeah right. Så till alla er föräldrahjältar som är hemma idag. Inte för första utan tredje, femte, kanske tionde gången den här månaden – håll ut. Ni är inte ensamma. Snart är vinterkräkmånader och förkylningstider över och det blir vår och sommar. Även om det är svårt att tro. Utanför fönstret yr snön och det är minus 16 grader och här inne hasar en sexåring omkring och klagar:
- Mamma – det är tråkigt. Kom vi går och lägger oss och sover bort eländet.
torsdag 27 januari 2011
Grön av illamående
Hos oss åkte julen ut redan veckan efter nyår. Idag upptäckte jag dock att både tomtar och rester av pepparkakshuset gömt sig på olika ställen i barnens rum. Mellansonen, som i största allmänhet har svårt att skilja sig från både ting och personer, höll ett långt argumentationstal kring varför det var helt rätt att hänga upp pepparkakshjärtat i fönstret igen -fast han gnagt bort kristyren med sitt mjuka framtandkött ( så är det när man tappar framtänder).
- Ät upp det istället, försökte jag med.
- Men det är ju dammigt. Tänk om jag kräks då ( största skräcken i livet).
- Prova! , sa jag (som ibland är en hemsk förälder).
Och appropå kräkor så slog det mig att precis idag, den 27 januari år 2007, blev jag äntligen befriad. Det var som att vända på en hand från den ena dagen till den andra. Jag vaknade på morgonen, låg kvar i sängen en stund och funderade. Det är nåt som fattas. Nåt jag är van vid. Och så kunde jag inte låta bli att skratta när jag låg där i sängen och upptäckte vad som hänt. 15 veckors konstant illamående var som bortblåst. Och då menar jag konstant illamående. Dygnet runt. Helt plötsligt fick världen färg och jag kunde titta på omgivningarna när jag var på väg nånstans istället för att ständigt leta efter första bästa buske att kunna spy i eller hörn att gömma mig bakom för att ta djupa långa andetag och tänka på limesaft. Jo, det hjälpte. Det är bara graviditetshormoner som kan få en att bli sådär och när man egentligen borde vara glad och tacksam för en bebis som växer och gror därinne så känner man sig bara ful, fet, blekgrön i ansiktet och illamående och vill spy på allt.
Jag minns att jag sökte sympatier hos min barska finlandssvenska barnmorska som mest fnyste åt mig. Medan hon förde den kalla ultraljudsmanicken över min mage sa hon på sitt sträva rättframma vis.
- Jaså. Du mår illa. Ja då är det nog en pojk därinne för det finns inget som kan få en att bli så illamående som karlar!
Ja, stackarn. Hon hade nog inga goda erfarenheter av män.
Jag vet inte om du känner igen dig i det där att må sååå illa när du varit eller är gravid. Och om du är man som läser detta, eller kvinna som inte varit gravid, så är det som om att ha vinterkräksjukan fast den inte går över. Den bor i dig dag efter dag. Vecka efter vecka.
Förutom illamåendet i sig var jag också fruktansvärt känslig för dofter. Det som förut doftat gott- makens rakvatten tillexempel – var nästan det värsta av allt. Så fort han närmade sig ryggade jag tillbaka med handen för munnen och fräste:
- Skaffa parfymfritt. Idiot.
Och när han skaffat parfymfritt rakvatten ( till vilken nytta kan man undra stackarn) och närmade sig mig höll jag handen för munnen och fräste:
- Måste du lukta så mycket tandkräm. Sluta!
Världen doftar mycket för den som av nån anledning inte tål dofter. Nytvättade kläder. Fruktansvärt. Grannen bredvid på tåget som tar upp kaffetermosen för en kopp på resan. Fruktansvärt. För att inte tala om att behöva gå förbi en resturang som förbereder dagens lunch. Så hemskt fruktansvärt. Magen vänder sig och det stockar sig i halsen. Allt, allt för att man bär ett litet, litet minifrö i magen. Jag var hemsk under dom där veckorna. Klagade på allt och led och tyckte synd om mig själv.
Nästa gång jag gnällde lite hos barnmorskan fick jag inte heller nån medkänsla från henne:
- Spy på du bara. Det är bara bra det att du mår sådär illa. Då slipper du troligen missfall.
Nu, fyra år senare, sitter vi på sängen i mellansonens rum. Han är nöjd för det gnagna pepparkakshjärtat hänger i fönstret igen. Minstingen – den jag bar på när jag mådde så illa – lägger med ömsom varsamhet ömsom våld ner julsakerna i lådan. Precis när vi ska stänga lådan säger mellansonen:
- Men julkrubban mamma. Den här målade jag åt dig, säger han och håller fram ett blått A4- papper med stjärnor på utsidan. Jag vecklar upp det och ser att han målat stallet, Josef, herdarna med fåren och åsnorna. Allt är fint målat innanför kanten på figurerna.
Men i mitten av bilden sitter en kvinna. Med mungiporna rakt ner som bara ett barn kan rita. Hon är knallgrön i ansiktet. Jag börjar skratta.
- Men vännen, varför är dom andra hudfärgade och Maria grön i ansiktet?
- Mamma – hon är ju gravid fortfarande och då mår man sådär förstår du. Vänd får du se, säger han.
Jag vänder på en invikt flik på teckningen och där sitter en Maria med rosor på kind, med glad mun och har en bebis i famnen.
- Ja, nu har han ju kommit ut den där Jesus. Då kan mamman skratta och vara glad igen. Tills det är dags igen. För nästa unge alltså!
- Ät upp det istället, försökte jag med.
- Men det är ju dammigt. Tänk om jag kräks då ( största skräcken i livet).
- Prova! , sa jag (som ibland är en hemsk förälder).
Och appropå kräkor så slog det mig att precis idag, den 27 januari år 2007, blev jag äntligen befriad. Det var som att vända på en hand från den ena dagen till den andra. Jag vaknade på morgonen, låg kvar i sängen en stund och funderade. Det är nåt som fattas. Nåt jag är van vid. Och så kunde jag inte låta bli att skratta när jag låg där i sängen och upptäckte vad som hänt. 15 veckors konstant illamående var som bortblåst. Och då menar jag konstant illamående. Dygnet runt. Helt plötsligt fick världen färg och jag kunde titta på omgivningarna när jag var på väg nånstans istället för att ständigt leta efter första bästa buske att kunna spy i eller hörn att gömma mig bakom för att ta djupa långa andetag och tänka på limesaft. Jo, det hjälpte. Det är bara graviditetshormoner som kan få en att bli sådär och när man egentligen borde vara glad och tacksam för en bebis som växer och gror därinne så känner man sig bara ful, fet, blekgrön i ansiktet och illamående och vill spy på allt.
Jag minns att jag sökte sympatier hos min barska finlandssvenska barnmorska som mest fnyste åt mig. Medan hon förde den kalla ultraljudsmanicken över min mage sa hon på sitt sträva rättframma vis.
- Jaså. Du mår illa. Ja då är det nog en pojk därinne för det finns inget som kan få en att bli så illamående som karlar!
Ja, stackarn. Hon hade nog inga goda erfarenheter av män.
Jag vet inte om du känner igen dig i det där att må sååå illa när du varit eller är gravid. Och om du är man som läser detta, eller kvinna som inte varit gravid, så är det som om att ha vinterkräksjukan fast den inte går över. Den bor i dig dag efter dag. Vecka efter vecka.
Förutom illamåendet i sig var jag också fruktansvärt känslig för dofter. Det som förut doftat gott- makens rakvatten tillexempel – var nästan det värsta av allt. Så fort han närmade sig ryggade jag tillbaka med handen för munnen och fräste:
- Skaffa parfymfritt. Idiot.
Och när han skaffat parfymfritt rakvatten ( till vilken nytta kan man undra stackarn) och närmade sig mig höll jag handen för munnen och fräste:
- Måste du lukta så mycket tandkräm. Sluta!
Världen doftar mycket för den som av nån anledning inte tål dofter. Nytvättade kläder. Fruktansvärt. Grannen bredvid på tåget som tar upp kaffetermosen för en kopp på resan. Fruktansvärt. För att inte tala om att behöva gå förbi en resturang som förbereder dagens lunch. Så hemskt fruktansvärt. Magen vänder sig och det stockar sig i halsen. Allt, allt för att man bär ett litet, litet minifrö i magen. Jag var hemsk under dom där veckorna. Klagade på allt och led och tyckte synd om mig själv.
Nästa gång jag gnällde lite hos barnmorskan fick jag inte heller nån medkänsla från henne:
- Spy på du bara. Det är bara bra det att du mår sådär illa. Då slipper du troligen missfall.
Nu, fyra år senare, sitter vi på sängen i mellansonens rum. Han är nöjd för det gnagna pepparkakshjärtat hänger i fönstret igen. Minstingen – den jag bar på när jag mådde så illa – lägger med ömsom varsamhet ömsom våld ner julsakerna i lådan. Precis när vi ska stänga lådan säger mellansonen:
- Men julkrubban mamma. Den här målade jag åt dig, säger han och håller fram ett blått A4- papper med stjärnor på utsidan. Jag vecklar upp det och ser att han målat stallet, Josef, herdarna med fåren och åsnorna. Allt är fint målat innanför kanten på figurerna.
Men i mitten av bilden sitter en kvinna. Med mungiporna rakt ner som bara ett barn kan rita. Hon är knallgrön i ansiktet. Jag börjar skratta.
- Men vännen, varför är dom andra hudfärgade och Maria grön i ansiktet?
- Mamma – hon är ju gravid fortfarande och då mår man sådär förstår du. Vänd får du se, säger han.
Jag vänder på en invikt flik på teckningen och där sitter en Maria med rosor på kind, med glad mun och har en bebis i famnen.
- Ja, nu har han ju kommit ut den där Jesus. Då kan mamman skratta och vara glad igen. Tills det är dags igen. För nästa unge alltså!
Grön av illamående
Hos oss åkte julen ut redan veckan efter nyår. Idag upptäckte jag dock att både tomtar och rester av pepparkakshuset gömt sig på olika ställen i barnens rum. Mellansonen, som i största allmänhet har svårt att skilja sig från både ting och personer, höll ett långt argumentationstal kring varför det var helt rätt att hänga upp pepparkakshjärtat i fönstret igen -fast han gnagt bort kristyren med sitt mjuka framtandkött ( så är det när man tappar framtänder).
- Ät upp det istället, försökte jag med.
- Men det är ju dammigt. Tänk om jag kräks då ( största skräcken i livet).
- Prova! , sa jag (som ibland är en hemsk förälder).
Och appropå kräkor så slog det mig att precis idag, den 27 januari år 2007, blev jag äntligen befriad. Det var som att vända på en hand från den ena dagen till den andra. Jag vaknade på morgonen, låg kvar i sängen en stund och funderade. Det är nåt som fattas. Nåt jag är van vid. Och så kunde jag inte låta bli att skratta när jag låg där i sängen och upptäckte vad som hänt. 15 veckors konstant illamående var som bortblåst. Och då menar jag konstant illamående. Dygnet runt. Helt plötsligt fick världen färg och jag kunde titta på omgivningarna när jag var på väg nånstans istället för att ständigt leta efter första bästa buske att kunna spy i eller hörn att gömma mig bakom för att ta djupa långa andetag och tänka på limesaft. Jo, det hjälpte. Det är bara graviditetshormoner som kan få en att bli sådär och när man egentligen borde vara glad och tacksam för en bebis som växer och gror därinne så känner man sig bara ful, fet, blekgrön i ansiktet och illamående och vill spy på allt.
Jag minns att jag sökte sympatier hos min barska finlandssvenska barnmorska som mest fnyste åt mig. Medan hon förde den kalla ultraljudsmanicken över min mage sa hon på sitt sträva rättframma vis.
- Jaså. Du mår illa. Ja då är det nog en pojk därinne för det finns inget som kan få en att bli så illamående som karlar!
Ja, stackarn. Hon hade nog inga goda erfarenheter av män.
Jag vet inte om du känner igen dig i det där att må sååå illa när du varit eller är gravid. Och om du är man som läser detta, eller kvinna som inte varit gravid, så är det som om att ha vinterkräksjukan fast den inte går över. Den bor i dig dag efter dag. Vecka efter vecka.
Förutom illamåendet i sig var jag också fruktansvärt känslig för dofter. Det som förut doftat gott- makens rakvatten tillexempel – var nästan det värsta av allt. Så fort han närmade sig ryggade jag tillbaka med handen för munnen och fräste:
- Skaffa parfymfritt. Iditot.
Och när han skaffat parfymfritt rakvatten ( till vilken nytta kan man undra stackarn) och närmade sig mig höll jag handen för munnen och fräste:
- Måste du lukta så mycket tandkräm. Sluta!
Världen doftar mycket för den som av nån anledning inte tål dofter. Nytvättade kläder. Fruktansvärt. Grannen bredvid på tåget som tar upp kaffetermosen för en kopp på resan. Fruktansvärt. För att inte tala om att behöva gå förbi en resturang som förbereder dagens lunch. Så hemskt fruktansvärt. Magen vänder sig och det stockar sig i halsen. Allt, allt för att man bär ett litet, litet minifrö i magen. Jag var hemsk under dom där veckorna. Klagade på allt och led och tyckte synd om mig själv.
Nästa gång jag gnällde lite hos barnmorskan fick jag inte heller nån medkänsla från henne:
- Spy på du bara. Det är bara bra det att du mår sådär illa. Då slipper du troligen missfall.
Nu, fyra år senare, sitter vi på sängen i mellansonens rum. Han är nöjd för det gnagna pepparkakshjärtat hänger i fönstret igen. Minstingen – den jag bar på när jag mådde så illa – lägger med ömsom varsamhet ömsom våld ner julsakerna i lådan. Precis när vi ska stänga lådan säger mellansonen:
- Men julkrubban mamma. Den här målade jag åt dig, säger han och håller fram ett blått A4- papper med stjärnor på utsidan. Jag vecklar upp det och ser att han målat stallet, Josef, herdarna med fåren och åsnorna. Allt är fint målat innanför kanten på figurerna.
Men i mitten av bilden sitter en kvinna. Med mungiporna rakt ner som bara ett barn kan rita. Hon är knallgrön i ansiktet. Jag börjar skratta.
- Men vännen, varför är dom andra hudfärgade och Maria grön i ansiktet?
- Mamma – hon är ju gravid fortfarande och då mår man sådär förstår du. Vänd får du se, säger han.
Jag vänder på en invikt flik på teckningen och där sitter en Maria med rosor på kind, med glad mun och har en bebis i famnen.
- Ja, nu har han ju kommit ut den där Jesus. Då kan mamman skratta och vara glad igen. Tills det är dags igen. För nästa unge alltså!
- Ät upp det istället, försökte jag med.
- Men det är ju dammigt. Tänk om jag kräks då ( största skräcken i livet).
- Prova! , sa jag (som ibland är en hemsk förälder).
Och appropå kräkor så slog det mig att precis idag, den 27 januari år 2007, blev jag äntligen befriad. Det var som att vända på en hand från den ena dagen till den andra. Jag vaknade på morgonen, låg kvar i sängen en stund och funderade. Det är nåt som fattas. Nåt jag är van vid. Och så kunde jag inte låta bli att skratta när jag låg där i sängen och upptäckte vad som hänt. 15 veckors konstant illamående var som bortblåst. Och då menar jag konstant illamående. Dygnet runt. Helt plötsligt fick världen färg och jag kunde titta på omgivningarna när jag var på väg nånstans istället för att ständigt leta efter första bästa buske att kunna spy i eller hörn att gömma mig bakom för att ta djupa långa andetag och tänka på limesaft. Jo, det hjälpte. Det är bara graviditetshormoner som kan få en att bli sådär och när man egentligen borde vara glad och tacksam för en bebis som växer och gror därinne så känner man sig bara ful, fet, blekgrön i ansiktet och illamående och vill spy på allt.
Jag minns att jag sökte sympatier hos min barska finlandssvenska barnmorska som mest fnyste åt mig. Medan hon förde den kalla ultraljudsmanicken över min mage sa hon på sitt sträva rättframma vis.
- Jaså. Du mår illa. Ja då är det nog en pojk därinne för det finns inget som kan få en att bli så illamående som karlar!
Ja, stackarn. Hon hade nog inga goda erfarenheter av män.
Jag vet inte om du känner igen dig i det där att må sååå illa när du varit eller är gravid. Och om du är man som läser detta, eller kvinna som inte varit gravid, så är det som om att ha vinterkräksjukan fast den inte går över. Den bor i dig dag efter dag. Vecka efter vecka.
Förutom illamåendet i sig var jag också fruktansvärt känslig för dofter. Det som förut doftat gott- makens rakvatten tillexempel – var nästan det värsta av allt. Så fort han närmade sig ryggade jag tillbaka med handen för munnen och fräste:
- Skaffa parfymfritt. Iditot.
Och när han skaffat parfymfritt rakvatten ( till vilken nytta kan man undra stackarn) och närmade sig mig höll jag handen för munnen och fräste:
- Måste du lukta så mycket tandkräm. Sluta!
Världen doftar mycket för den som av nån anledning inte tål dofter. Nytvättade kläder. Fruktansvärt. Grannen bredvid på tåget som tar upp kaffetermosen för en kopp på resan. Fruktansvärt. För att inte tala om att behöva gå förbi en resturang som förbereder dagens lunch. Så hemskt fruktansvärt. Magen vänder sig och det stockar sig i halsen. Allt, allt för att man bär ett litet, litet minifrö i magen. Jag var hemsk under dom där veckorna. Klagade på allt och led och tyckte synd om mig själv.
Nästa gång jag gnällde lite hos barnmorskan fick jag inte heller nån medkänsla från henne:
- Spy på du bara. Det är bara bra det att du mår sådär illa. Då slipper du troligen missfall.
Nu, fyra år senare, sitter vi på sängen i mellansonens rum. Han är nöjd för det gnagna pepparkakshjärtat hänger i fönstret igen. Minstingen – den jag bar på när jag mådde så illa – lägger med ömsom varsamhet ömsom våld ner julsakerna i lådan. Precis när vi ska stänga lådan säger mellansonen:
- Men julkrubban mamma. Den här målade jag åt dig, säger han och håller fram ett blått A4- papper med stjärnor på utsidan. Jag vecklar upp det och ser att han målat stallet, Josef, herdarna med fåren och åsnorna. Allt är fint målat innanför kanten på figurerna.
Men i mitten av bilden sitter en kvinna. Med mungiporna rakt ner som bara ett barn kan rita. Hon är knallgrön i ansiktet. Jag börjar skratta.
- Men vännen, varför är dom andra hudfärgade och Maria grön i ansiktet?
- Mamma – hon är ju gravid fortfarande och då mår man sådär förstår du. Vänd får du se, säger han.
Jag vänder på en invikt flik på teckningen och där sitter en Maria med rosor på kind, med glad mun och har en bebis i famnen.
- Ja, nu har han ju kommit ut den där Jesus. Då kan mamman skratta och vara glad igen. Tills det är dags igen. För nästa unge alltså!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)