Adopsjonering och testamementen

- Vad skulle hända med oss om du och pappa dog?Vi sitter i bilen på väg till skola och dagis när nioåringen, som varit tyst en lång stund, ställer en av de där stora frågorna som han funderar över just nu. - Ja, svarar jag. Ni skulle troligen först få bo kanske med mormor eller någon annan nära oss tills ni får prata tillsammans om var ni bor bäst sedan. - Så vi skulle inte bara ställas ut på gatan tills nån hittade oss? , undrar sexåringen som fått höra av en klasskompis med adopterad mamma hur mamman som bebis lämnades på en trottoar i Indien eller liknande. Jag inser stundens allvar och säger: - Det är inte så troligt att både en mamma och en pappa dör samtidigt men om det skulle hända så finns många vuxna omkring er som älskar er och vill att ni ska ha det bra. - - Får vi vara med och bestämma i såfall vem vi ska bo hos, frågar nioåringen. - Jag är säker på att vuxna omkring er skulle lyssna på vad ni har att säga, svarar jag. Tystnad i bilen. - Men ett sådant där testamente då, säger nioåringen, vad skriver man där? Jag förklarar att det är ett brev där man kan berätta hur man vill ha det efter sin död. Vem som ska ärva vad och så vidare. Och så byter barnen ämne till veckans önskematlista istället och börjar bråka om ifall hamburgare är bättre än pizza. På eftermiddagen när jag hämtar barnen har sexåringen med sig en bunt – och då menar jag bunt – med teckningar. På den ena är det ett plan som kraschar och längst fram i planet sitter en mamma och en pappa och skrattar och vinkar. På den andra teckningen är det en bil som åker in i ett träd. Lika glada föräldrar i den bilen. - Vad har du ritat här?, frågar jag. Jag har tänkt på olika saker som kan hända dig och pappa, svarar han självklart. - Jaha, men varför ser vi så glada ut? - Därför att ni vet att vi kommer att få det bra, säger han och piper in på sitt rum. Kvar står jag alldeles stum. Efter en liten stund kommer han utfarandes igen med ett kuvert som han slickat igen. - Hur stavar man till testamenente, frågar han och jag hjälper honom att få till bokstäverna på kuvertet. Det här kan vara bra för dig att ha. Säger han och ger kuvertet till mig. - Får jag öppna det nu? - Nepp, det ska dom andra vuxna öppna om du dör. - Vad står det då? Sexåringen tittar på mig som om jag var helt oförmögen att fatta nåt alls. - Att vi ska adopjoneras till våra kusiner i Falun. Alltså vi storebrorsor. Och att vi kan ta med din dator och din jobbtelefon med racerspelet på. Och så står det att lillebror kan bo nån annanstans. - - Nånannanstans? Men varför då? - Ja men om jag nu har chansen att få önska och bestämma nåt så tänkte jag att det vore ju bra. Om vi bara packar med hans snuttefilt och en film så märker han nog inget. - Tror du inte han skulle sakna dig och Joel. Och att du skulle sakna honom. - Mmm, kanske. Eller inte. Nästa morgon åker vi alla fem i bilen iväg. Jag hade glömt gårdagens samtal men det hade inte sexåringen. - Kör försiktigt pappa, säger han. - Varför då? - Jag måste hinna skriva om testamementet innan du och mamma försvinner: Och så vänder han sig om mot lillebror treåringen och säger: - Okej då. Du får bo med oss hos kusinerna. Men legot – det ska vi ha!