Varje onsdag går jag och mina killar på kafé. Vi har gått på kafé en gång i veckan sedan äldste sonen var nyfödd. Nu är han 8 år och tre månader. Ni kan alla fundera över hur många semlor och napoleonbakelser jag satt i mig. Härligt!
Först var kafébesöken en förevändning för att få fika med andra mammor med barnvagn men med tiden kom jag på att det var världens bästa sociala träning i offentlig miljö för son nummer ett. Kan man föra sig på kafé en halvtimma en gång i veckan - ja då ska det nog ordna sig i livet.
Kaféet i sig kräver sin egen förklaring. Det är ett sådant där gammeldags kondis med allt gott innanför glasfönster och man får inte plocka själv utan det gör dom rara servitriserna med sina vita förkläden och tänger i nysilver. Här finns inga brownies och muffins. Här finns napoleonbakelser, franska våfflor med smörkräm, karlsbadergifflar och sju sorters småkakor.
Inredningen i lokalen är från långt tillbaka i tiden men det är rent och fräscht och så bakar dom som gudar och gudinnor. Servitriserna, de rara damerna i 50+åldern, har sett mina pojkar sedan de var små. Vet vad dom heter och låter dom beställa i lugn och ro. Dom bär ut min bricka med vårt berg av kakor, kanelbullar och kristyrgrodor (och min napoelon - gosh vad gott det är). När dom ser att jag nästan druckit upp kaffet kommer dom med påfyllning, småpratar med barnen och när dom ser att det börjar röra på sig av myror i benen vid vårt bord säger dom:
- Jag ställer undan din bricka, jag. Klä på barnen du. Vi ordnar det här.
Underbara kafé. Men så en onsdag här för ett par veckor sedan sa stora sonen:
- Mamma, vi kan väl testa nåt annat kafé nån gång. Jag såg ett i stan. Snälla.
Annat kafé. I stan. Hm. Hur ska det gå? Varför? Det är ju så bra här. Tänkte jag i mitt stilla sinne. Men så tänkte jag också på alla gånger jag säger åt mina söner att man ska ha "öppna sinnen för då får man vara med om så mycket mer"...Ingen återvändo. Det fick bli kaféet i stan.
Buss från dagis. Check - det gick bra. Av med barnen från bussen. Check. Promenera 200 meter till kaféet utan minstingens sulky. Kunde ha gått bättre. Lite svettig. In på kaféet. Plingelingeling - låter bjällran i dörren och nej. Nej. Nej. Här får man plocka själv. I barnens ögonhöjd ungefär.
- Bulle - ropar minstingen och hinner få upp ena luckan till bullfatet och grabbar tag i en kladdig pistagebulle med vit smet på med sin sandiga dagishand.
- Vänta, vänta- jag hjälper dig, försäker jag men är redan för sent ute. Han är i den lilla kylen och hämtar festis åt ett helt fotbollslag.
Dom andra två sönerna då? Jo, mellansonen snyftar för att hans vanliga bullar inte finns här. Stora sonen ( som är den mest nöjda av oss) kan inte bestämma sig. Det kan han sällan.
Har fiskat tillbaka minstingen och håller honom i stadigt grepp i luvan på overallen. Han rycker lite framåt.
- Fika mamma, fika.
- Snart är det vår tur.
Kön ringlar sig fram och så är det vår tur. På den vingliga brickan som jag skjuter framför mig med ett lillfinger medan jag håller minstingen med andra handen, trängs tre bullar och ett vaniljhjärta på en minimal assiett. Storsonen har fortfarande beslutsångest.
- Eöhhhh....eöhhh. Snart är jag klar.
- Snälla du bestäm dig nu. Lillebror börjar tröttna.
- Eöhhhh. Okerå. Jag tar en chokladboll.
Fram med tången i plast, upp med luckan, inte släppa taget om minstingens luva. Kön lång bakom oss.
Betalar. Kaféet tar förstås inte kort. Och vem går omkring med 173 kronor i kontanter nuförtiden? Inte jag. Kan på min höjd skrapa ihop elva och femito. Får betala med rikskuponer. Suckarna från damerna bak i kön flåsar i nacken.
Ok. Då ska vi hitta en bord för fyra.
Jag lyfter den vingliga brinckan med fikaberget och tre festisar på rad med den enda lediga hand jag har. Den andra fortfarande i stadigt grepp om luvan på minstingen som fått syn på kaffebordet där man själv får trycka fram det man vill ha i sin kopp. Jättekul med knappar tycker han och gör ett ryck så luvan lossnar från sina spännen. Och så är han helt plötsligt framme vid kaffebordet.
Ok. Jag hanterar kriser på jobbet och har gjort det i många år som konsult. Fram med krisplanen. Jag ställer ner brickan på närmaste bord.
- Ursäkta mig, säger jag till damen och herren som tittar på mig som om jag var ett ufo. Jag måste ...
Och så parerar jag mellan borden fram till minstingen som precis ska trycka på den fina kaffeknappen. Check. Jag klarade det.
Nu ska jag bara få brickan till bordet där vi ska sitta.
- Ursäkta, ska bara hämta brickan. Hemskt ledsen att jag ..., säger jag till damen och herren som följer mina tre med blicken. Ta med tre barn på ett kafé. Hur dum i huvudet får man bli. Ser dom ut att tänka.
Bär brickan med en hand igen, mellansonen svettas och stampar när han går genom kaféet. Storsonen sitter redan på plats med huvudet i händerna och tycker resten av familjen är hopplös. Då gör minstingen ännu ett ryck ( nu håller jag honom i hällan i nacken på overallen). Han har fått syn på sockerskålen. Och nu träder inte krisplanen in. Hela jag rycker till när han drar iväg, brickan far rakt upp i luften och landar uppochned med assietten under. På ett grusigt golv ligger tre mosade bullar, ett vaniljhjärta, en chokladboll och tre festisar. Tror ni att nån kommer till undsättning. Nix.
Istället folk som stirrar, räknar mina barn och ruskar på huvudet. Storsonen, den ansvarstagande, fångar in minstingen så jag kan rafsa ihop fikat. Jag lyfter bestämt ( med betoning på bestämt) ner barnen på varsin stol runt ett bord. Festisarna går att dricka. En bit av bullarna går att äta. Jag struntar i kaffet. Det innebär för stora risker att hämta det.
Petar i min några kokosflingor från sonens tilltufsade chokladboll. Å vad mysigt vi har. Inte.
På med overaller igen. Nu ska brickan bäras till den där ställningen på hjul i andra änden av lokalen. Varför finns det alltid bara ett enda ledigt fack att stoppa in brickan i? Storsonen hjälper till. Check. Nu ska vi bara ut härifrån.
Vi är nästan ute när mellansonen rycker mössan av minstingen. Minstingen vrålar rakt ut. Damen och herren vid bordet vänder sig om igen och granskar mamman med dom tre barnen och suckar. Damen ruskar på huvudet.
Ute.Check. Frisk luft. Halleluja.
Plingeling i dörren bakom mig. En dam med rollator försöker ta sig ut. Storsonen håller upp dörren åt henne.
- Tack, säger hon och plirar med ögonen och tittar på mig. Och så tittar hon på alla barnen och på mig igen och säger:
- Du är rik du. Titta vilka fina pojkar du har. Och så klappar hon mig på handen som fortfarande har ett stadigt grepp om hällan i nacken på minstingen.
Nästa vecka blir det vårt gamla hemvana kondis igen. Damen med rollatorn måste ha jobbat där - så är det bara.
Napoleonbakelse, kaffe i kopp och servitriser som småpratar med barnen.
- Nu har vi vidgat färdigt våra vyer, säger jag till storsonen.
- Ja, i alla fall så länge vi har dom där små med oss, säger han och himlar med ögonen.
173 spänn och ett antal svettdroppar fattigare. Men rik. Hon har så rätt.
