Häromkvällen satt jag med familjen och kollade på en sådan där naturfilm där dom filmar djurens aktivitet på natten. En infraröd kamera ser det ögat inte ser på natten och det visar sig att det är full aktivitet i den där regnskogen i Indien. Först är det alldeles mörkt men så helt plötsligt dyker olika aktörer upp. Här och där. Ormar och fladdermöss och små råttor och allt möjligt. Full aktivitet när många andra normalt sett sover.
Det slog mig att man kanske skulle ringa naturfilmaren David Attenborough och be honom ställa upp en sådan där kamera hemma hos oss som kan skildra vårt nattliv. För här händer det grejer om nätterna.
Om någon sagt åt mig innan jag fick barn att:
- jag kan glömma ostörda nätter de kommande tio åren.
- jag kommer att få en son som sover i 40-minuterspass hela sitt första levnadsår
- jag kommer att argumentera med trillskna treåringar vid klockan tre på natten
- jag kan vinka adjö till sovmorgnar och istället ställa in mig på att bygga tågbanor eller hålla isär syskon som håller på att slå ihjäl varann.
- jag kommer att skala femtioelva mandariner klockan fem och tio
- jag kommer att få tillgång till tio centimeter av min egen säng
- jag kommer att ligga med taklampan tänd mitt i natten och lyssna på Bjällerklang för att minstingen inte ska väcka hela kvarteret
- jag kommer att få barnen att somna om till slut men då dimper morgontidningen ner i lådan och väcker allt och alla igen
- jag kommer att vara så trött och utmattad att jag hallucinerar och ser jultomten på natthimlen med släde och renar. Jag till och med pratar med honom.
DÅ HADE DET INTE BLIVIT NÅGRA BARN! Nehepp. Och tur är det väl att man inte vet det innan för då skulle nog många, många föräldrar tveka. Ja visst, jag ska medge att barn är underbara och ljuvliga också men klockan halv två på natten, i mörkret och när jag fryser om fötterna och det susar i öronen, då är jag fullständigt hudlös. Så naken jag bara kan bli. Och det är då, jag som i vanliga fall är ganska principfast, kan tänka mig vad som helst för att få sova vidare. Vad som helst. Sova bredvid en MC Donaldsballong till exempel. Eller med en helikopter med roterande blad på huvudkudden. Eller med musik. Ganska hög musik. Och glad musik. Julmusik. Med Agnetha Fältskog.
Vid 22.00 lägger jag mig vanligtvis, läser en stund och somnar. Det är lugnt, mörkt och tyst i huset.
23.00 Fortfarande lugnt.
Men sen händer det:
Drmrmrmrmrmrmrm. Små fötter dundrar över parketten i vardagsrummet. Det är mörkt och tyst. Jag vaknar direkt. Det är sexåringen som just nu gärna vill ha nattsällskap. Jag lyfter på täcket. Han kryper ner. Jag slumrar till:
- Mamma, väser han i mörkret och pickar på mig med sitt pekfinger. Jag vill ha vatten.
- Va??, väser jag tillbaka.
- Vatten. Jag är törstig.
- Ok, vänta här då, väser jag och reser mig. Nu gäller det: Att smyga som en indian ut i köket så att inte lättväckta lillebror också gör oss sällskap snart.
Det är svårt att hitta glas i mörkret. Och den där jäkla kranen som aldrig gnäller på dagarna men som gnisslar och gnölar fast jag försöker slå på vattnet så försiktigt jag kan. Jag står still med glaset i handen. Jodå, lillebror verkar sova.
- Mamma, var tog du vägen, väser sexåringen från sovrummet.
Jag kan inte svara. Bara smyga tillbaka.
Klunk, klunk klunk. Sexåringen lägger sig. Jag slumrar till.
- Mammaaaaa, väser han igen och pickar med pekfingret på ryggen på mig. Jag behöver mera vatten.
- Men du har ju druckit ett helt glas. Nu sover vi, väser jag tillbaka.
Snyftningar hörs bakom mig. Nej nej nej. Inte börja gråta. Då vaknar lillebror.
- Jag hämtar vatten då. Men sen är det bra och vi ska sova hela natten, väser jag och smyger ut i köket igen.
Puh, klarar det. Lillebror snusar och sover i sitt rum.
Ah. Nu ska jag sova. Och jag somnar. Det är faktiskt en välsignelse att kunna somna snabbt. Som om kroppen vet att den måste knipa åt sig alla ostörda minuter som finns för att fungera.
Hashashashashas. En och en halv timma senare hör jag ännu mindre fötter släpa sig över parkettgolvet. Lillebror kommer aldrig fram till mig säng. Han ställer sig i dörröppningen till sovrummet och väntar på en reaktion. Lillebror är inte den viskande typen. Om jag inte vaknar säger han högt och ljudligt:
- Mamma. Jag ska kissa.
Eller ännu vanligare. Och jobbigare:
- Mamma, jag är blöt. Kiss i sängen. Ouäääääääää.
Då reser sig mamman igen och försöker att inte väcka sexåringen. Jag puttar honom nära pappa och stoppar om honom med täcket.
Att smyga som en indian med lillebror går inte. Det skulle behövas för om man har riktig tur så är det nu så långt in på natten att storebror nioåringen har sin tid för mardrömmar och sömngång och detta startar inte alldeles sällan av att lillebror högt och ljudligt slår hål på nattens lugn. Och mörker. För när lillebror vaknar ska lamporna vara tända. I alla tak.
Jag byter hans pyamas. Den första duger inte. Inte den andra heller. Men den tredje kränger han på sig. Han pratar och pratar om dagis och kompisar och mormors jobb och om födelsedagar och gosedjur. Klockan är tio i fyra.
- Snälla snälla, kan du inte bara vara tyst och lägga dig i sängen nu, väser jag och buntar ihop blöta lakan och byter lakan som en robot.
- Sluta mamma. Du stämmer inte över mig, säger han och spänner ögonen i mig och stampar sin lilla högerfot i golvet.
- Men jag är trött, jag vill sova. Lägg dig ner nu.
- Jag vill se film.
- Nej. Det är mitt i natten. Lägg dig ner nu.
- Film.
- Lägg dig ner.
- Då skriker jag. Ihhh.
- Tyst med dig. Du väcker ju hela huset, väser jag (ganska högt jag också).
- Välling.
- Du vet att du inte får det på natten. Lägg dig ner nu.
- Välling. Jag vill ha välling. Jag göra själv, säger han och småspringer ut i köket.
Jag får tag i honom precis när han är på väg att klättra upp på pallen mot micron.
- Gå ner med dig. Du vet att du inte får välling. Nu går vi in på ditt rum och sover. Jag är trött. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill sova och lillbror hör nog att jag darrar lite på rösten i desperation. Det finns mer att hämta här:
- Du ska läsa!
- Nej, du ska sova och jag går in till min säng nu för jag orkar inte mer.
Och så tar jag mitt täcke och min kudde som jag skulle behöva nån slags väska till, kanske en sådan där på hjul, tysta hjul, när jag flyttar mig mellan rum och sängar. Jag går mot mitt sovrum. Går nästan i sömnen. Lillebror är tyst. Han kanske ger sig ändå och somnar. Icke då.
Pang! Dörren till hans rum smälls igen.
- Du stämmer inte över mig. Hör du det mamma! Sen blir det tyst.
Sexåringen har brett ut sig i sängen. Jag försöker flytta honom men han rullar tillbaka. Nu vill jag bara sova. Och jag somnar med halva kroppen i sängen och halva utanför. Med vänsterfoten i golvet och med vänster arm instucken under bäddmadrassen så att den ska få plats. Jag domnar bort.
Klockan fem dunkar tidningen ner i brevinkastet. Halv sex ringer klockan. Jag undrar först ifall jag sovit nåt alls.
In i duschen, på med kaffe. Väcka alla. Nu sover dom så gott och snarkar. Lillbror kan konsten att väcka oss andra men när han själv ska vakna kan man köra ett tåg genom rummet utan en reaktion.
På vägen till jobbet räknar jag. Hmm. Hur många år kan det gå tills jag får sova en hel natt? Ja, men nioåringen sover ju faktiskt bra nu. Ah – bara sex år kvar. Jag längtar! Är det förresten inte tomten som skymtar där borta vid cyklarna?
Till sist:
Pappan då- kanske ni undrar? Vad gör han om nätterna? Han sover gott och störs inte alls av oss andra och det är precis så vi båda som föräldrar vill ha det. Just nu är det jag som tar nätterna och han tar mycket annat här hemma i vardagens kaos. Vi är helt överens om det. När ungarna blir tonåringar så är det han som får sitta vaken och vänta på dom, eller vara beredd att hämta dom med bil från fester och träningar. Jag? Ja, då ska jag sippa på nåt gott och sitta med fötterna i fotbad och se hela "Vännerserien" och gosa ner mig i soffan. Allt har sin tid!
