I vår familj är jag i minoritet som har snippa. Där det bor fyra grabbar och en tjej så är det en avvikelse att inte ha snopp. Treåringen, som just nu är inne i det stadie av utvecklingen som är centrerat kring snippor, snoppar, kiss och bajs, har många funderingar att dela med resten av oss som passerat detta stadium.
Så gott som varje dag konstaterar han nöjt att pappa, brorsorna och han själv har snopp för att dom är killar. Jag, mamman, är tjej och har snippa. Det är också vanligt att han inleder en konversation med gäster som kommer till oss och hälsar på med att fråga vilken sort dom är. Knappt hinner dom in i hallen förrän dom får tre frågor:
- Är du en kille eller tjej? Har du snopp eller snippa? När ska du åka hem?
Som tur är så finner sig dom flesta i situationen och vips så är samtalet igång. Vad finns mer att dölja för varann om man är klar över ifall det är en snippa eller snopp som kommit på besök.
Om besöket stannar lite längre kan snippan eller snoppen ha turen att få höra någon av treåringens egna julvisor. Den här till exempel:
”Hej tomtegubbar slår i glasen och bajsar på sig i kalsonger” eller den här ”Midnatt råder tyst det är i husen, tyst i husen. Alla sova släckta äro bajsen äro bajsen. Tipp tapp …”
Ja, vi här hemma bara suckar. Att säga att han ska sluta resulterar enbart i fler bajssånger så vi låter honom hållas. Han brukar sluta efter ett par stycken.
Han verkar dock lite bekymrad över att jag inte har snopp och undrar ibland när min snopp ska växa ut. När jag försöker förklara att man är olika, killar och tjejer, så ruskar han bara på huvudet och säger:
- Var inte ledsen mamma, din snopp kommer nog snart!
Sexåringens förhållande till snoppar handlar mer om att han börjar greppa hur bebisar blir till. Med avsky blandat med nyfikenhet bläddrar han igenom ”Ett barn blir till-boken” gång efter annan och tycker att det är konstigt. Och äckligt.
Häromveckan stod jag i badrummet och duschade. På andra sidan duschdraperiet hörde jag treåringen konversera med sexåringen:
- Har du snopp?
- Ja, det har jag. Det vet du väl. Mäh!
- Mamma har ingen snopp. Hon är flicka.
- Det vet jag väl. Vet du att man måste blanda snoppen och snippan för att det ska bli en bäbis?
- Edå för? , undrar treåringen.
- Annars blir det inga bebisar. Mamma, visst är det så att man måste blanda dom?
- Ja, det kan man väl säga, svarar jag medan jag schamponerar håret.
- Fy vad äckligt det är. Jag ska adopsjonera barn istället. Då behöver man inte göra sådär, säger han och går ut ur badrummet.
Treåringen står kvar och tittar förundrat på mig när jag kliver ur badkaret och sveper om mig handduken.
- Har du ingen snopp idag heller?
- Nej, och jag vill inte ha nån heller, säger jag och skrattar. Jag är nöjd med att vara flicka.
Några timmar senare ska jag hämta grabbarna på dagis och skola. Varannan måndag åker vi buss när maken har bilen till Stockholm. Att åka buss med tre killar går alldeles utmärkt för det mesta. Dom sitter fint och kommenterar andra fordon på gatorna och stiger av när dom ska och håller sams. Så trodde jag att det skulle bli den dagen också men tji fick jag. En buss i juletrafik är mer full än vanligt och jag fick portionera ut barnen på lediga säten. Sexåringen och treåringen fick sitta bredvid en dam med käpp på dom där sätena längst fram för de med trötta ben. Tysta betraktade de båda damen uppifrån och ned. Tittade på varandra och log. Jag log också. Fina barn jag har som respekterar äldre så fint. Då säger treåringen. Högt och ljudligt:
- Är du en flicka?
Damen skrattar till lite och svarar:
- Ja, jag var i alla fall en flicka när jag var liten. Nu är jag mest en tant.
Tystnad. Fundering.
- En tant?, säger treåringen. Har tanter snopp eller snippa?
Tanten tittar på mig och skrattar till. Jag får fram nåt halvkvävt svar och försöker få treåringen att titta på snöplog istället men han ger sig inte:
- Har du snopp eller snippa.
- Ja det där med snippa vet jag inte vad det är men snopp har jag inte så det får bli snippa då, svarar damen.
- Har du det?, måste treåringen fråga igen.
- Ja, det har jag, svarar damen och nu småskrattar även andra passagerare runt omkring.
- Har du I-phone då?, frågar treåringen vidare.
- En vadå sa du?
- Det är en telefon. En sån som pappa har, säger sexåringen.
- Jaha, säger damen. Nehejdu. Det har jag inte.
Treåringen tittar inte längre på henne utan stirrar.
- Har du snippa och ingen I-phone?, säger treåringen och ser nästan ledsen ut för damens skull.
- Ja, så är det nog.
Tre stationer kvar innan vi är hemma. Jag börjar sätta på barnen mössor och vantar och försöker prata med damen om annat. Hon verkar ändå ganska nöjd med samtalet med mina killar. Nu har också åttaåringen anslutit till oss och han verkar lättad över att han inte behövt sitta med sina pinsamma småbrorsor.
- Ska ni säga hejdå nu till damen, säger jag och plingar så vi kan kliva av:
- Jag ska bara fråga en sak till, säger sexåringen och vänder sig mot damen:
- Har du barn?
- Ja, men dom är stora nu?
- Vill du inte ha flera barn?
- Nej, jag vill inte ha flera barn, jag kan nog inte få flera barn, säger hon och skrattar igen.
Sexåringen ska precis kliva av när han säger högt och ljudligt:
- Vill man inte ha flera barn ska man akta sig för snoppar! Eller hur mamma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar