Hos oss åkte julen ut redan veckan efter nyår. Idag upptäckte jag dock att både tomtar och rester av pepparkakshuset gömt sig på olika ställen i barnens rum. Mellansonen, som i största allmänhet har svårt att skilja sig från både ting och personer, höll ett långt argumentationstal kring varför det var helt rätt att hänga upp pepparkakshjärtat i fönstret igen -fast han gnagt bort kristyren med sitt mjuka framtandkött ( så är det när man tappar framtänder).
- Ät upp det istället, försökte jag med.
- Men det är ju dammigt. Tänk om jag kräks då ( största skräcken i livet).
- Prova! , sa jag (som ibland är en hemsk förälder).
Och appropå kräkor så slog det mig att precis idag, den 27 januari år 2007, blev jag äntligen befriad. Det var som att vända på en hand från den ena dagen till den andra. Jag vaknade på morgonen, låg kvar i sängen en stund och funderade. Det är nåt som fattas. Nåt jag är van vid. Och så kunde jag inte låta bli att skratta när jag låg där i sängen och upptäckte vad som hänt. 15 veckors konstant illamående var som bortblåst. Och då menar jag konstant illamående. Dygnet runt. Helt plötsligt fick världen färg och jag kunde titta på omgivningarna när jag var på väg nånstans istället för att ständigt leta efter första bästa buske att kunna spy i eller hörn att gömma mig bakom för att ta djupa långa andetag och tänka på limesaft. Jo, det hjälpte. Det är bara graviditetshormoner som kan få en att bli sådär och när man egentligen borde vara glad och tacksam för en bebis som växer och gror därinne så känner man sig bara ful, fet, blekgrön i ansiktet och illamående och vill spy på allt.
Jag minns att jag sökte sympatier hos min barska finlandssvenska barnmorska som mest fnyste åt mig. Medan hon förde den kalla ultraljudsmanicken över min mage sa hon på sitt sträva rättframma vis.
- Jaså. Du mår illa. Ja då är det nog en pojk därinne för det finns inget som kan få en att bli så illamående som karlar!
Ja, stackarn. Hon hade nog inga goda erfarenheter av män.
Jag vet inte om du känner igen dig i det där att må sååå illa när du varit eller är gravid. Och om du är man som läser detta, eller kvinna som inte varit gravid, så är det som om att ha vinterkräksjukan fast den inte går över. Den bor i dig dag efter dag. Vecka efter vecka.
Förutom illamåendet i sig var jag också fruktansvärt känslig för dofter. Det som förut doftat gott- makens rakvatten tillexempel – var nästan det värsta av allt. Så fort han närmade sig ryggade jag tillbaka med handen för munnen och fräste:
- Skaffa parfymfritt. Idiot.
Och när han skaffat parfymfritt rakvatten ( till vilken nytta kan man undra stackarn) och närmade sig mig höll jag handen för munnen och fräste:
- Måste du lukta så mycket tandkräm. Sluta!
Världen doftar mycket för den som av nån anledning inte tål dofter. Nytvättade kläder. Fruktansvärt. Grannen bredvid på tåget som tar upp kaffetermosen för en kopp på resan. Fruktansvärt. För att inte tala om att behöva gå förbi en resturang som förbereder dagens lunch. Så hemskt fruktansvärt. Magen vänder sig och det stockar sig i halsen. Allt, allt för att man bär ett litet, litet minifrö i magen. Jag var hemsk under dom där veckorna. Klagade på allt och led och tyckte synd om mig själv.
Nästa gång jag gnällde lite hos barnmorskan fick jag inte heller nån medkänsla från henne:
- Spy på du bara. Det är bara bra det att du mår sådär illa. Då slipper du troligen missfall.
Nu, fyra år senare, sitter vi på sängen i mellansonens rum. Han är nöjd för det gnagna pepparkakshjärtat hänger i fönstret igen. Minstingen – den jag bar på när jag mådde så illa – lägger med ömsom varsamhet ömsom våld ner julsakerna i lådan. Precis när vi ska stänga lådan säger mellansonen:
- Men julkrubban mamma. Den här målade jag åt dig, säger han och håller fram ett blått A4- papper med stjärnor på utsidan. Jag vecklar upp det och ser att han målat stallet, Josef, herdarna med fåren och åsnorna. Allt är fint målat innanför kanten på figurerna.
Men i mitten av bilden sitter en kvinna. Med mungiporna rakt ner som bara ett barn kan rita. Hon är knallgrön i ansiktet. Jag börjar skratta.
- Men vännen, varför är dom andra hudfärgade och Maria grön i ansiktet?
- Mamma – hon är ju gravid fortfarande och då mår man sådär förstår du. Vänd får du se, säger han.
Jag vänder på en invikt flik på teckningen och där sitter en Maria med rosor på kind, med glad mun och har en bebis i famnen.
- Ja, nu har han ju kommit ut den där Jesus. Då kan mamman skratta och vara glad igen. Tills det är dags igen. För nästa unge alltså!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar