Snopp, snippa eller I-phone?

I vår familj är jag i minoritet som har snippa. Där det bor fyra grabbar och en tjej så är det en avvikelse att inte ha snopp. Treåringen, som just nu är inne i det stadie av utvecklingen som är centrerat kring snippor, snoppar, kiss och bajs, har många funderingar att dela med resten av oss som passerat detta stadium.
Så gott som varje dag konstaterar han nöjt att pappa, brorsorna och han själv har snopp för att dom är killar. Jag, mamman, är tjej och har snippa. Det är också vanligt att han inleder en konversation med gäster som kommer till oss och hälsar på med att fråga vilken sort dom är. Knappt hinner dom in i hallen förrän dom får tre frågor:
- Är du en kille eller tjej? Har du snopp eller snippa? När ska du åka hem?
Som tur är så finner sig dom flesta i situationen och vips så är samtalet igång. Vad finns mer att dölja för varann om man är klar över ifall det är en snippa eller snopp som kommit på besök.
Om besöket stannar lite längre kan snippan eller snoppen ha turen att få höra någon av treåringens egna julvisor. Den här till exempel:
”Hej tomtegubbar slår i glasen och bajsar på sig i kalsonger” eller den här ”Midnatt råder tyst det är i husen, tyst i husen. Alla sova släckta äro bajsen äro bajsen. Tipp tapp …”
Ja, vi här hemma bara suckar. Att säga att han ska sluta resulterar enbart i fler bajssånger så vi låter honom hållas. Han brukar sluta efter ett par stycken.
Han verkar dock lite bekymrad över att jag inte har snopp och undrar ibland när min snopp ska växa ut. När jag försöker förklara att man är olika, killar och tjejer, så ruskar han bara på huvudet och säger:
- Var inte ledsen mamma, din snopp kommer nog snart!
Sexåringens förhållande till snoppar handlar mer om att han börjar greppa hur bebisar blir till. Med avsky blandat med nyfikenhet bläddrar han igenom ”Ett barn blir till-boken” gång efter annan och tycker att det är konstigt. Och äckligt.
Häromveckan stod jag i badrummet och duschade. På andra sidan duschdraperiet hörde jag treåringen konversera med sexåringen:
- Har du snopp?
- Ja, det har jag. Det vet du väl. Mäh!
- Mamma har ingen snopp. Hon är flicka.
- Det vet jag väl. Vet du att man måste blanda snoppen och snippan för att det ska bli en bäbis?
- Edå för? , undrar treåringen.
- Annars blir det inga bebisar. Mamma, visst är det så att man måste blanda dom?
- Ja, det kan man väl säga, svarar jag medan jag schamponerar håret.
- Fy vad äckligt det är. Jag ska adopsjonera barn istället. Då behöver man inte göra sådär, säger han och går ut ur badrummet.
Treåringen står kvar och tittar förundrat på mig när jag kliver ur badkaret och sveper om mig handduken.
- Har du ingen snopp idag heller?
- Nej, och jag vill inte ha nån heller, säger jag och skrattar. Jag är nöjd med att vara flicka.
Några timmar senare ska jag hämta grabbarna på dagis och skola. Varannan måndag åker vi buss när maken har bilen till Stockholm. Att åka buss med tre killar går alldeles utmärkt för det mesta. Dom sitter fint och kommenterar andra fordon på gatorna och stiger av när dom ska och håller sams. Så trodde jag att det skulle bli den dagen också men tji fick jag. En buss i juletrafik är mer full än vanligt och jag fick portionera ut barnen på lediga säten. Sexåringen och treåringen fick sitta bredvid en dam med käpp på dom där sätena längst fram för de med trötta ben. Tysta betraktade de båda damen uppifrån och ned. Tittade på varandra och log. Jag log också. Fina barn jag har som respekterar äldre så fint. Då säger treåringen. Högt och ljudligt:
- Är du en flicka?
Damen skrattar till lite och svarar:
- Ja, jag var i alla fall en flicka när jag var liten. Nu är jag mest en tant.
Tystnad. Fundering.
- En tant?, säger treåringen. Har tanter snopp eller snippa?
Tanten tittar på mig och skrattar till. Jag får fram nåt halvkvävt svar och försöker få treåringen att titta på snöplog istället men han ger sig inte:
- Har du snopp eller snippa.
- Ja det där med snippa vet jag inte vad det är men snopp har jag inte så det får bli snippa då, svarar damen.
- Har du det?, måste treåringen fråga igen.
- Ja, det har jag, svarar damen och nu småskrattar även andra passagerare runt omkring.
- Har du I-phone då?, frågar treåringen vidare.
- En vadå sa du?
- Det är en telefon. En sån som pappa har, säger sexåringen.
- Jaha, säger damen. Nehejdu. Det har jag inte.
Treåringen tittar inte längre på henne utan stirrar.
- Har du snippa och ingen I-phone?, säger treåringen och ser nästan ledsen ut för damens skull.
- Ja, så är det nog.
Tre stationer kvar innan vi är hemma. Jag börjar sätta på barnen mössor och vantar och försöker prata med damen om annat. Hon verkar ändå ganska nöjd med samtalet med mina killar. Nu har också åttaåringen anslutit till oss och han verkar lättad över att han inte behövt sitta med sina pinsamma småbrorsor.
- Ska ni säga hejdå nu till damen, säger jag och plingar så vi kan kliva av:
- Jag ska bara fråga en sak till, säger sexåringen och vänder sig mot damen:
- Har du barn?
- Ja, men dom är stora nu?
- Vill du inte ha flera barn?
- Nej, jag vill inte ha flera barn, jag kan nog inte få flera barn, säger hon och skrattar igen.
Sexåringen ska precis kliva av när han säger högt och ljudligt:
- Vill man inte ha flera barn ska man akta sig för snoppar! Eller hur mamma?

Dom goda sidorna måste komma från mig - eller?

Jag får ofta höra när jag är ute med mina grabbar och möter för mig kända, eller okända personer:
- Å vad pojkarna är lika dig!
eller
- Det är ju tydligt vem som är mamman!
Eller som en bekant sa till min man när han visade upp en bild på mig och barnen:
- Har du haft nåt med det här att göra egentligen?
Och ofta är det ju så att man ganska lätt ser på andra barn hur lik sin ena eller andra förälder de är. Till utseendet. Däremot har jag inte funderat så mycket på att barnen kan likna en som person. Ganska konstigt egentligen - alltså att jag inte funderat på det - eftersom det är två individer med egna egenskaper, eget utseende och egen vilja, egna förmågor osv som tillverkat barnet. Men ändå. Jag har inte funderat på det så mycket.
Tanken väcktes ändå för nån vecka sedan när jag för andra gången på en vecka satt på barnakuten med någon av sönerna. Den här gången var det åttaåringen som spräckt upp läppen i ett fall från en sten och som behövdes limmas ihop av en läkare. Vi var väl inte högstaprio denna fredagkväll på barnakuten. Trafikskadade barn, hockeytacklade barn med andnöd, astmatiska barn hade förtur. Med all rätt. Timmarna gick och åttaåringen klagade inte en enda gång utan satt bara tålmodigt och väntade. Och väntade. Då rann det ur mig:
- Du är precis lika tålmodig som jag. Du kan vänta du, sa jag stolt till åttaåringen som nu börjat sucka lite över all väntan.
- Om jag är tålmodig som du mamma. På vilket sätt är jag då lik pappa?
- Hrmmf... ja du gubben. Lik pappa. Jo, men ni är ganska lika till utseendet om man kollar på bilder när han var åtta.
- Amen inte så, till sättet liksom. Hur är vi lika då?
- Ehhh...ja. Lika...jo men du är diplomatisk. Det är ju pappa också.
- Vad är det?
- Att du kan få dom som är osams att reda upp saker och att du är noga med att berätta både det som inte är så bra och komma med förslag på en förändring och förbättring.
- Jaha, mer då. Är jag lik dig på nåt mer sätt?
- Ja, du är nästan alltid glad. Det är jag med. Och positiv. Och så gillar du ju att sjunga och att läsa och skriva.
Och så höll vi på en stund och det märkliga var hur stolt jag kände mig så snart jag upptäckte nåt jag är nöjd med hos mig själv i honom eller hos nån av syskonen. Det var så lätt att komma på det där som känns bra.
- Men småbrorsorna då? Vilka är dom lika?, frågade åttaåringen.
- Vad tänker du på då?
- Dom är så envisa. Och jobbiga. Och retiga.
Det var mycket svårare att tänka vilka mindre bra sidor jag kan ha fört vidare till barnen. Jag valde istället att tänka att just småbrorsorna går igenom olika faser just nu som egentligen har med deras arv och personligheter att göra.
När jag varit tyst en bra stund avbröt åttaåringen:
- Äh mamma strunt i det. Dom är inte lika nån. Men dom får väl höra till familjen ändå tycker jag.
- Ja, vi har inte mycket att välja på.
Så blev det vår tur. Åttaåringens spräckta läpp limmades i lager och han bet tappert ihop på sjukhussängen. När det var klart sa läkaren ( som jag redan innan detta uttalande tyckte var en riktigt stilig man):
- Du grabben, du har verkligen haft ett fantastiskt tålamod med att vänta på din tur. Dessutom var det väldigt trevligt att få träffa dig.
- Jag är lik mamma, sa åttaåringen och blinkade mot mig.
Ännu mer stolt.
På vägen ut sa åttaåringen:
- Märks det verkligen om man är lik nån eller hörde doktorn när vi pratade om det här i väntrummet?
- Jag tror inte han hörde oss prata men jag vet heller inte om det märks att man är lik nån. Så där på en gång. Vi får väl fråga när vi kommer hem, sa jag och så hoppade vi in i taxin och for mot hemmet.
Hemma låg småbrorsorna och maken uthällda i soffan framför "Doobidoo" och grävde i varsin popcornskål efter gnissliga godbitar.
- Jag har funderat på hur barnen är lika dig och mig. Alltså vad vi fört vidare till dom, sa jag till maken som inte hade fokus hos just mig just då eftersom lillebror höll på att gå i spinn på mattan framför TV:n.
- Ja, det enda jag har bidragit med är att dom alla tre har veck bakom öronen. Och så har dom mina tår. Annars är det mest din släkt. På alla sätt och vis.
Min släkt? Är det bra eller dåligt?, funderade jag och gick ut i köket där mellansonen, den självsäkra sexåringen, nu förberedde ett laserkrig med pinnen till brödkaveln och några smörknivar i grönt och rosa.
- Vem tycker du att du är lik?, frågade jag mellansonen. Mig eller pappa?
- Vadå dig eller pappa? Jag är inte lik nån. Jag är ju mig själv. Men jag skulle vilja vara lik dig i frisyren, mamma. Jag vill också se ut som Anakin Skywalker.

Nattlivet

Häromkvällen satt jag med familjen och kollade på en sådan där naturfilm där dom filmar djurens aktivitet på natten. En infraröd kamera ser det ögat inte ser på natten och det visar sig att det är full aktivitet i den där regnskogen i Indien. Först är det alldeles mörkt men så helt plötsligt dyker olika aktörer upp. Här och där. Ormar och fladdermöss och små råttor och allt möjligt. Full aktivitet när många andra normalt sett sover.
Det slog mig att man kanske skulle ringa naturfilmaren David Attenborough och be honom ställa upp en sådan där kamera hemma hos oss som kan skildra vårt nattliv. För här händer det grejer om nätterna.

Om någon sagt åt mig innan jag fick barn att:
- jag kan glömma ostörda nätter de kommande tio åren.
- jag kommer att få en son som sover i 40-minuterspass hela sitt första levnadsår
- jag kommer att argumentera med trillskna treåringar vid klockan tre på natten
- jag kan vinka adjö till sovmorgnar och istället ställa in mig på att bygga tågbanor eller hålla isär syskon som håller på att slå ihjäl varann.
- jag kommer att skala femtioelva mandariner klockan fem och tio
- jag kommer att få tillgång till tio centimeter av min egen säng
- jag kommer att ligga med taklampan tänd mitt i natten och lyssna på Bjällerklang för att minstingen inte ska väcka hela kvarteret
- jag kommer att få barnen att somna om till slut men då dimper morgontidningen ner i lådan och väcker allt och alla igen
- jag kommer att vara så trött och utmattad att jag hallucinerar och ser jultomten på natthimlen med släde och renar. Jag till och med pratar med honom.

DÅ HADE DET INTE BLIVIT NÅGRA BARN! Nehepp. Och tur är det väl att man inte vet det innan för då skulle nog många, många föräldrar tveka. Ja visst, jag ska medge att barn är underbara och ljuvliga också men klockan halv två på natten, i mörkret och när jag fryser om fötterna och det susar i öronen, då är jag fullständigt hudlös. Så naken jag bara kan bli. Och det är då, jag som i vanliga fall är ganska principfast, kan tänka mig vad som helst för att få sova vidare. Vad som helst. Sova bredvid en MC Donaldsballong till exempel. Eller med en helikopter med roterande blad på huvudkudden. Eller med musik. Ganska hög musik. Och glad musik. Julmusik. Med Agnetha Fältskog.


Vid 22.00 lägger jag mig vanligtvis, läser en stund och somnar. Det är lugnt, mörkt och tyst i huset.
23.00 Fortfarande lugnt.

Men sen händer det:

Drmrmrmrmrmrmrm. Små fötter dundrar över parketten i vardagsrummet. Det är mörkt och tyst. Jag vaknar direkt. Det är sexåringen som just nu gärna vill ha nattsällskap. Jag lyfter på täcket. Han kryper ner. Jag slumrar till:
- Mamma, väser han i mörkret och pickar på mig med sitt pekfinger. Jag vill ha vatten.
- Va??, väser jag tillbaka.
- Vatten. Jag är törstig.
- Ok, vänta här då, väser jag och reser mig. Nu gäller det: Att smyga som en indian ut i köket så att inte lättväckta lillebror också gör oss sällskap snart.
Det är svårt att hitta glas i mörkret. Och den där jäkla kranen som aldrig gnäller på dagarna men som gnisslar och gnölar fast jag försöker slå på vattnet så försiktigt jag kan. Jag står still med glaset i handen. Jodå, lillebror verkar sova.
- Mamma, var tog du vägen, väser sexåringen från sovrummet.
Jag kan inte svara. Bara smyga tillbaka.
Klunk, klunk klunk. Sexåringen lägger sig. Jag slumrar till.
- Mammaaaaa, väser han igen och pickar med pekfingret på ryggen på mig. Jag behöver mera vatten.
- Men du har ju druckit ett helt glas. Nu sover vi, väser jag tillbaka.
Snyftningar hörs bakom mig. Nej nej nej. Inte börja gråta. Då vaknar lillebror.
- Jag hämtar vatten då. Men sen är det bra och vi ska sova hela natten, väser jag och smyger ut i köket igen.
Puh, klarar det. Lillebror snusar och sover i sitt rum.
Ah. Nu ska jag sova. Och jag somnar. Det är faktiskt en välsignelse att kunna somna snabbt. Som om kroppen vet att den måste knipa åt sig alla ostörda minuter som finns för att fungera.

Hashashashashas. En och en halv timma senare hör jag ännu mindre fötter släpa sig över parkettgolvet. Lillebror kommer aldrig fram till mig säng. Han ställer sig i dörröppningen till sovrummet och väntar på en reaktion. Lillebror är inte den viskande typen. Om jag inte vaknar säger han högt och ljudligt:
- Mamma. Jag ska kissa.
Eller ännu vanligare. Och jobbigare:
- Mamma, jag är blöt. Kiss i sängen. Ouäääääääää.

Då reser sig mamman igen och försöker att inte väcka sexåringen. Jag puttar honom nära pappa och stoppar om honom med täcket.

Att smyga som en indian med lillebror går inte. Det skulle behövas för om man har riktig tur så är det nu så långt in på natten att storebror nioåringen har sin tid för mardrömmar och sömngång och detta startar inte alldeles sällan av att lillebror högt och ljudligt slår hål på nattens lugn. Och mörker. För när lillebror vaknar ska lamporna vara tända. I alla tak.

Jag byter hans pyamas. Den första duger inte. Inte den andra heller. Men den tredje kränger han på sig. Han pratar och pratar om dagis och kompisar och mormors jobb och om födelsedagar och gosedjur. Klockan är tio i fyra.
- Snälla snälla, kan du inte bara vara tyst och lägga dig i sängen nu, väser jag och buntar ihop blöta lakan och byter lakan som en robot.
- Sluta mamma. Du stämmer inte över mig, säger han och spänner ögonen i mig och stampar sin lilla högerfot i golvet.
- Men jag är trött, jag vill sova. Lägg dig ner nu.
- Jag vill se film.
- Nej. Det är mitt i natten. Lägg dig ner nu.
- Film.
- Lägg dig ner.
- Då skriker jag. Ihhh.
- Tyst med dig. Du väcker ju hela huset, väser jag (ganska högt jag också).
- Välling.
- Du vet att du inte får det på natten. Lägg dig ner nu.
- Välling. Jag vill ha välling. Jag göra själv, säger han och småspringer ut i köket.
Jag får tag i honom precis när han är på väg att klättra upp på pallen mot micron.
- Gå ner med dig. Du vet att du inte får välling. Nu går vi in på ditt rum och sover. Jag är trött. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill sova och lillbror hör nog att jag darrar lite på rösten i desperation. Det finns mer att hämta här:
- Du ska läsa!
- Nej, du ska sova och jag går in till min säng nu för jag orkar inte mer.
Och så tar jag mitt täcke och min kudde som jag skulle behöva nån slags väska till, kanske en sådan där på hjul, tysta hjul, när jag flyttar mig mellan rum och sängar. Jag går mot mitt sovrum. Går nästan i sömnen. Lillebror är tyst. Han kanske ger sig ändå och somnar. Icke då.
Pang! Dörren till hans rum smälls igen.
- Du stämmer inte över mig. Hör du det mamma! Sen blir det tyst.

Sexåringen har brett ut sig i sängen. Jag försöker flytta honom men han rullar tillbaka. Nu vill jag bara sova. Och jag somnar med halva kroppen i sängen och halva utanför. Med vänsterfoten i golvet och med vänster arm instucken under bäddmadrassen så att den ska få plats. Jag domnar bort.

Klockan fem dunkar tidningen ner i brevinkastet. Halv sex ringer klockan. Jag undrar först ifall jag sovit nåt alls.

In i duschen, på med kaffe. Väcka alla. Nu sover dom så gott och snarkar. Lillbror kan konsten att väcka oss andra men när han själv ska vakna kan man köra ett tåg genom rummet utan en reaktion.

På vägen till jobbet räknar jag. Hmm. Hur många år kan det gå tills jag får sova en hel natt? Ja, men nioåringen sover ju faktiskt bra nu. Ah – bara sex år kvar. Jag längtar! Är det förresten inte tomten som skymtar där borta vid cyklarna?

Till sist:
Pappan då- kanske ni undrar? Vad gör han om nätterna? Han sover gott och störs inte alls av oss andra och det är precis så vi båda som föräldrar vill ha det. Just nu är det jag som tar nätterna och han tar mycket annat här hemma i vardagens kaos. Vi är helt överens om det. När ungarna blir tonåringar så är det han som får sitta vaken och vänta på dom, eller vara beredd att hämta dom med bil från fester och träningar. Jag? Ja, då ska jag sippa på nåt gott och sitta med fötterna i fotbad och se hela "Vännerserien" och gosa ner mig i soffan. Allt har sin tid!

Att vara en lagom jävlig förälder

- Nej mamma, säger sexåringen och höjer pekfingret mot mig och stirrar mig rakt in i ögonen, nu tänker jag gå och ringa polisen. Du ska sitta i fängelse.
Sedan stegar har resolut ut i köket och hämtar telefonen och slår 112. Jag slänger mig fram och hinner avbryta samtalet precis när det klickar till och någon svarar i andra änden.
- Men vad gör du? Ringa polisen? Hur kan du kunna numret dit, fräser jag stressat till sexåringen samtidigt som jag oroar mig för att operatören vid SOS i andra änden ska ha hört mig.
- Ettettvå-lätt att slå, svarar sexåringen som självklart lärt sig numret på dagis. Och visst är det jättebra om det börjar brinna eller nåt annat hemskt händer att han vet var han ska ringa. Men inte trodde jag att han skulle slå det för att polisen ska komma och hämta hans hemska mamma.
Det är tisdagförmiddag och vi är mitt inne i "klockantiouppgörelsen". Den infaller i princip varje dag runt klockan tio på förmiddagen. Är vi inte hemma på förmiddagen så kommer den som ett brev på posten efter hämtning på eftermiddagen. Den kommer smygande som ett åskväder. Först lite muller, sedan några blixtar och lite mer muller. Sedan, utan att man exakt vet när kommer det där blixtnedslaget då det verkligen smäller samtidigt och man hukar sig och kollar sig omkring hur eventuella skador ser ut. Så är det med "klockantiouppgörelsen".
I tisdags började det så här: När man tror att läget under kontroll, när han ätit frukost, klätt på sig och går in till sin älskade storebror för att bygga lego och minsta brorsan coolat ner sitt senaste utbrott och leker med Briobanan i sitt rum och jag ska ta mig en kopp kaffe och bläddra i tidningen: Då kommer åskan. Jag hör hur diplomatiske storebror försöker få sexåringen att inte starta en konflikt men han muckar vidare. Och så försvinner han in på sitt rum, drar igen dörren och storebror gråter.
- Han tog mina mest värda legoclooner och byter armar på dom och säger att dom är hans, hör jag mellan snyftningar och snorindragning.
- Okey, säger jag. Vi går in till honom tillsammans.
På sängen sitter nöjda sexåringen och flinar med ett mindre berg av legoclooner i knät.
- Hur tänkte du nu (börjar jag lite pedagogiskt)?
- Dom är mina.
- Du får gärna leka med dom men din bror vill inte att du plockar isär dom. Det hörde jag redan för en stund sedan när ni satt inne i hans rum.
- Dom är mina.
- Du, lyssna på mig nu (jag är fortfarande lugn och pedagogisk). Tänk tvärtom. Hur skulle det kännas om det var brorsan som plockade isär dina gubbar?
- Dom är mina.
Säger han bara och flinar och verkar helt okontaktbar. Jag börjar bli provocerad.
- Hur ska vi lösa det här? Du vet att dom inte är dina.
- Dom är mina. Säger han och lägger till med bebisröst och så rafsar han ihop alla gubbar, drar armarna av dom, blandar allt och kastar ut över hela sitt golv. Det tar ca 3 sekunder. Storebrors tårar sprutar som Lille Skutts och han hoppar upp och ner på stället.
- Huuuur ska jag hitta alla delar nuuuu? Du har ju förstört allting!!!!, klagar storebror och sexåringen går fram till honom och flinar:
- Dom är mina.
Vid det här laget har också den förr för tillfället balanserade lillebror treåringen gett sig in i leken. Han har nån slags konfliktradar på. Där det vankas bråk vill han vara med och bidra. Helt oprovocerat smäller han till sexåringen med sin snuttefilt och det är då det inte smygmullrar längre. Åskan är nära.
Sexåringen vrålar. Rätt ut. Som om vi alla är på väg att slå ihjäl honom:
- Ni fattar ju ingenting. Jag har ju ingenting. Inga leksaker. Alla har men inte jag.

Ser mig omkring i rummet som formligen drunknar i lego han själv sparat till och köpt, fått i present och ärvt. Skepp och konstellationer som många många barn skulle göra allt för att få ha.
- Men vad säger du nu? Se dig omkring. Du har ju hur mycket som helst?
- Nej det har jag inte och du fattar inget och ni är dumma allihopa och så kommer blixtnedslaget. Pang. Bom. Krasch. Sexåringen hänger om benet på mig och slår med sina små nävar på mitt lår och rivs om vartannat med naglarna på mina fötter. Är det här min unge? Som satt i famnen och pussades i morse? Som gav mig ett halsband han gjort själv?
Och han vrålar, och storebror gråter och lillebror har nu gått över till att hoppa från en hög stol ner i sexåringens säng så det smäller varenda gång. Det är kaos.
Jag provar att krama honom. Fel. Provar att säga ifrån. Det är inte ok att klösa och slå mamma. Fel. Jag försöker prata med honom. Fel. Klockan går. Vi ska snart iväg och skola in lillebror på nytt dagis. Ahhhh. Vad göra?
- Nej, nu går jag ut härifrån för det gör ont när du river mig och vi kommer ingen vart. Sluta nu.
Känner hur det börjar bli dåligt med syre, det där strypgreppet som stressen och vanmakten kan ta om halsen på en när man varken vet ut eller in. Sexåringen vrålar vidare. Storebror snyter sig och börjar leta bitar på golvet. Lillebror hoppar vidare. Ett under att han inte dunkat huvudet i betongväggen medan vi hållt på.
Jag går ut i köket och suckar. Öppnar balkongdörren för att få luft. Det är då han helt plötsligt står bakom mig med pekfingret och hotet om att ringa polisen.
Det är inte slut där. Efter polissamtalet rycker han lillebrors snuttefilt och hotar med att slänga in den i tvättmaskinen (som är lillebrors värsta mardröm - tvätta snuttefilten - no good). Sexåringen öppnar dörren ut i trapphuset, springer fram till hissen, trycker på alla knappar med vrålande lillebror efter sig. Hur det går till vet jag inte men på nåt vis får jag ner alla tre i garaget och får in dom i bilen. Tio minuter tills vi ska vara på nya dagiset. Hjärtat bankar i kroppen. Då spänner sexåringen upp sitt bälte och kliver fram på förarplatsen och börjar trycka på alla knappar, tuta och är på väg att få tag i handbromsen när jag men några slags hulkkrafter lyfter denna oerhört starka unge till sin plats. Sen smäller jag igen passagerardörren och vänder mig om och den där bröströsten kommer fram som jag sällan sällan behöver ta fram men som blir ett måste just nu:
- Nu räcker det! Nu är det bra! Inte ett ljud vill jag höra från dig just nu! Jag är så arg så jag ...ahhhh...vet inte vad jag ska säga.
Då, när man är så arg att det varken finns luft eller kraft kvar och tårarna tränger i ögonen - då- då flinar han åt mig och säger:
- Legogubbarna är mina.
Då vill jag ringa 112. Kom och hämta honom. Jag orkar inte en sekund till.

Väl hemma igen sätter jag mig på balkongen för att få luft och kraft och samla tankarna ( för er som undrade hur vi kom hem så koncentrerade jag mig bara på en sak: köra hem, köra hem, köra hem. Det var knäpptyst i bilen.)
Sexåringen leker på sitt rum som om inget hänt. Solen skiner och luften är klar (tycker han) efter ovädret. Storebror ligger på sängen och lyssnar på musik och flyr verkligheten med Harry Potter.
Jag går och hämtar husets Bibel som står på central plats. Lätt att rycka fram när man behöver läsa och få stöd: Trotsboken heter den och är en utmärkt bok om barnets olika faser och olika åldrar. Här är ord och inga visor. "treåringen har en större konflikt med sina föräldrar/syskon ca fyra gånger i timman". Jodå, det stämmer. "Sexåringen är både stor och liten, mycket känslor, utbrott vanliga". Check på den också. Men det står också att det är ok att bli arg som förälder och att barnet behöver motstånd. Jodå, det har jag märkt.
Lite senare på eftermiddagen beklagar jag mig för vännen som jobbar som barnpsykolog. När jag berättar och hoppas på att få sympatier och nån som säger " kämpa på" så säger hon:
- Men å vilken underbar unge. Vilken vilja, vilken kraft. Och så kreativ. Du ska vara stolt över honom.
- Men jag känner inte igen honom. I morse när det var som värst och han var okontaktbar trodde jag nästan att han fått nån hjärnblödning eller så för han var som förbytt.
Vännen barnpsykologen skrattar och säger.
- Oj vad jag hade velat vara med. Vilken fantastisk historia. Det är bra att du blir arg. Mera sådant. Han vill ha det så. Veta att du älskar honom fast han är outhärdlig.
- Ja, men hånflin då? Han är ju elak. Ingen har nånsin hånflinat åt honom här hemma? Var kommer det ifrån?
- Han är begåvad och stark. Älskad och trygg. Lita på det.
Jahapp. Föga tröst som hjälper när åskan går och syrebristen stryper mig.

Jag bläddrar vidare i boken. Finns det ingen lugn ålder? Jo, vid fyra kan den nu monsterlika treåringen bli behaglig ett tag. Och då borde sexåringen, som då är sju, blivit så där härligt nyfiken och trevlig att vara med som hans storebror blev vid den åldern. Om ett år. Då är det slut på kaos här hemma- tänker jag och bläddrar till ett av de sista kapitlen: Nioåringen som innesluter sig, kan börja kroppsfixera sig och ska ta spjärn mot föräldrar inför puberteten. Storebror blir nio i januari...

På kvällen efter ytterligare några konflikter (dock inga fler polissamtal) och kamper med både lillebror och sexåringen så ligger dom alla i sängen.

- Du suger musten ur mig, säger jag till lillebror och pussar honom godnatt.
- Ja det gör jag. Mamma älskar mig. Jag är din gogris, säger han och stoppar tummen i munnen.

Sexåringen sitter i sängen och väntar på mig.
- Ligg hos mig. Nära, säger han.
- Ja, men först ska vi prata om vad som hände idag, säger jag.
- Nepp, säger han. Det var då. Nu ska du få en långtradare, säger han och lägger sina armar om min hals och trycker sina små läppar mot mina tills vi skiftar i lila båda två.

Vår familjeterapeut som maken och jag träffade under en jobbig tid i livet sa en hel del klokt och bland annat sa han att dom bästa föräldrarna är dom som är lagom jävliga. Dom som bjuder barn motstånd, argumenterar, sätter gränser, blir arga, gråter, tappar fattningen och kan be om ursäkt. Idag var jag nog mer än lagom jävlig enligt sexåringen.

Just nu är det lugnt i huset. Men om tolv timmar är det med största sannorlikhet dags igen för åskan att dra in.

Kaos är granne med Sex and the city

Ja, såhär mitt i semestern – när man har mycket semester och sommarlov som vi har möjlighet att ha i vår familj- så blir ju semestern också vardag. Långa sega morgnar i pyjamas gör att man aldrig kommer iväg, att morgondisken blir stående över lunch – fast man inte äter lunch den tiden som kallas lunch för det gör man senare. Gammal fil stelnar och surnar i tropiskt heta kökets tallrikar på diskbänken.

Och lunch äter man oftast inte alls innan badväskan ska packas och man ska ut och bada och fika och komma hem med blöta kläder nångång vid sex och fixa middag med sockerhöga barn. Och barnen kommer aldrig i säng så nån vuxentid som maken och jag är vana vid annars i vår vanliga vardag – den är liksom borta nu. Det blir också mer tvätt, fler moment i köket, fler konflikter att lösa. Till detta har minstingen hittat sin formtopp för treårstrotsen av värsta sort. Arg när han vaknar. Sen lite nöjd en stund, sedan arg, arg och arg igen innan han toppar med ett raseriutbrott när pyamasen ska på.

Häromdagen kom det välsignade regnet. Vi var hemma och packade om och tvättade ett par dagar. Dag ett gick bra att vara inne. Mysigt. Dag två var fruktansvärd. Maken och jag löpte som skollade troll genom lägenheten för att hålla isär mellanson och minsting från att inte slå ihjäl varann. Det är som om dom ändå dras till varann som magneter – fast dom blir osams hela tiden.

- Du är bara tre år. Jag fyller snart sex. Du är en bebis, du är en bebis. Hahaha, sjunger mellanson högt och tydligt.

- Sluta, du äj en bajskojv, kontrar lillebror med och tar till sitt favorittrick – tjurruset. Det går till så att han tar ansats och springer rakt in i den han vill retas med eller är arg på med huvudet före. På mig springer han rakt in i magen, på maken – ja ni kan gissa – något längre ner. På brorsorna i bröstkorgen alternativt mitt i magen. Effektivt som tusan och fasiken vad ont det gör.

- Sluta med det där. Det är inte okej att göra så, säger jag och tittar honom argt i ögonen.

- Lägg av mamma, säger han fullständigt respektlöst och pekar åt mig. Nu gåj du in på ditt jum.

Nånstans där mitt i kaoset får vi till en lunch och sätter oss vid bordet. Att jag lyckats behålla lugn och tålamod hela förmiddagen beror på den extra kraft jag får av att jag om fyra timmar ska träffa bästa vännen och gå på bio.

- Jag går strax före halv sju, säger jag och maken nickar.

- Gör det du. Vi ska försöka överleva – om nu inte lillebror tar kål på oss, säger han och skrattar till lite. Vad ska ni se förresten?

- Låt mig gissa, jag vet jag vet, säger storebror. Dom ska se Sex and the City 2. Eller hur mamma?

- Ja, faktiskt, säger jag lite förvånad och tar en tugga.

- Ja, mamma. Det förstår jag, säger storebror. Lite snygga skor, snygga kläder och snygga karlar. Det är vad du behöver idag.

- Va!, ropar maken rakt ut. Tycker du inte att hon har det här hemma?

- Nja, lite omväxlig är väl alltid bra, säger storebror och blinkar åt mig med ena ögat. Han kommer att bli en livsfarlig Don Juan om några år. Eller en väldigt förstående make. Underbara unge.

Timmarna går. Lillebror river upp alla tvätthögar jag plockat ihop senaste timman, han kraschar mellanbrorsans legobygge och står framför TV:n när storebror ska spela Batman. Allt varvat med ett enträget tjat: Fåj jag godis? Ge mig tubbibi (tuggummi)! När han inte får så hänger han med armarna och suckar: Dåååligt. Åååå vad dååligt. Med jämna mellanrum möts jag och maken och vi morrar. Ahh. Ska det vara såhär?

Med lätta, lätta steg går jag ut genom dörren.

- Nu går jag på bio. Hoppas ni ska få en okej kväll i alla fall, säger jag och går.

Känslan av när man stänger dörren bakom sig och hör kaoset fejda bort mer och mer allteftersom hissen tar en neråt friheten – den är underbar. Hejdå skrikbarn och kaos och gnet och gnissel. Nu ska jag på annat!

Bästa vännen och jag kramas länge och tar upp tråden där vi slutade senast. Under en markis på ett kafé sitter vi med regnet smattrande mot markisduken och äter glass doppad i chokladsås och pratar och pratar och skrattar och gråter en skvätt och pratar igen. Ooops. Skynda ner till bion och så börjar det.

Från första minuten är jag helt borkopplad. Lobotomerad. Familj? Nej det har jag ingen. En lägenhet i Centrala Uppsala? Nehejdå, jag bor på Manhattan! Och gympadojor och munkjacka? Nej det har jag inte alls. Jag har höga klackar och klänning på mig. Och så blir jag Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte. Igen.

Vi går på gaybröllop och sjunger med Liza Minelli och vi har så trevligt i baren. Jag och Big hinner med en snabbis innan festen också. Ja och sen far vi till Abu Dabi och bara njuter av all god mat, och den där ljuvliga sviten, och den otroligt snygga privata uppassaren som står utanför mitt rum hela tiden och som kokar varm mjölk åt mig när jag inte kan sova. Jag köper ljuvliga skor på marknaden och springer på mitt snygga ex Aidan. Innan dess har jag hunnit säga upp mig från jobbet för att jag vill bli en mer närvarande och glad mamma och så har jag lunchat med bästa vännerna och så har jag shoppat lite till och precis skrivit klart en bok. Ahh. Livet är underbart. Eller så är det kanske inte bara det. För förutom allt detta som bara är som en ljuv dröm så finns också tvivlen. Är det så här det är att vara gift? När livet blir allt mer hämtmat framför TV:n än romantiska middagar med outtömliga ämnen att prata om. När jag inte har tid för varken maken eller barnen för jag måste skicka ett sms för jag jobbar jämt eller när åldersnojan kommer krypande. Är det såhär kroppen ser ut nu? Jaha, vad är det som ligger framför? Jag blir aldrig mer yngre. Bara äldre. Och dom här små barnen som finns hemma hos mig nu – ska dom lämna mig för egna familjer och inte bry sig om sin mamma som gör ALLT för dom? Med jämna mellanrum tittar jag och bästa vännen på varann och nickar instämmande. Vi är Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte. All in one liksom.

Och så kommer scenen som faktiskt berör allra mest när ordentliga, perfekta, noggranna Charlotte står i köket och bakar hundratals små rosa kakor till äldsta dotterns kalas. Med ena handen håller hon spritsen med rosa kladdig kristyr och med andra handen vyssjar hon en SKRIKANDE tvååring och så håller hon telefonluren med axeln och pratar med Carrie och försöker samtidigt hålla ställningarna i köket så att allt blir så perfekt som hon planerat. Under tiden kletar äldsta dottern in sig med röd karamellfärg och rätt var det är tar hon till ”tjurruset” och daskar till mamma Charlotte rätt på skinkorna för att få uppmärksamhet. Då rasar alltför Charlotte. Men hon kan inte visa det utan gömmer sig i skafferiet och gråter och gråter. Den perfekta make upen rinner. Den dyra kjolen är förstörd, hon kokar och är frustrerad över lilltjejen som bara gråter och gråter hela dagarna. Livet som hon drömt om är skit och hon har sååå dåligt samvete över att hon känner så. Hon som har allt ska väl inte tappa fattningen? Ska väl inte bli trött? Inte få gråta och tycka att det är skit alltihopa? Och tänk om hennes man blir kär i barnflickan dessutom? Hon är ju inte ens en bra fru just nu. Krav och samvete. Krav och samvete.

Vännerna ser allt detta och försöker få Charlotte att prata när dom reser bort men nehej då. Allt är så bra och fint! Hon har ju allt. Sen att hon försöker messa hem till maken var femte minut för att hon undrar hur dom klarar sig därhemma utan henne under resan är inget konstigt alls. Hon blir mer och mer pressad.

Kloka Miranda tar tag i situationen och tar Charlotte till den privata baren. Med två stora drinkar framför sig börjar Miranda:

- Jag älskar min son men han kan vara fruktansvärd ibland.

Charlotte tvekar men sen går proppen ur badkaret och allt forsar ur henne. Alla skuldkänslor. All oro över att inte räcka till. Livet som är så kort och allt det där hon drömde om som slagit in men ändå är hon så ledsen. Två underbara döttrar som är friska och mår bra men som kan vara sååå påfrestande. Och jag känner igen mig. Och jag känner sympatier med henne och alla mammor och pappor som sliter för sina barn och vill deras bästa. Som älskar dom så hjärtat nästan sprängs ur kroppen men som kan bli vansinniga på barnen som kan ta fram de allra sämsta sidorna ur oss föräldrar.

Filmen fortsätter och jag lever vidare i den. Några snedsteg här och där, några intressanta diskussioner och så den stora frågan hur man håller liv i lågan efter några års äktenskap.

Helt plötsligt rullar eftertexten. Filmen, verklighetsflykten och underhållningen är slut. Och jag är varm, glad och påfylld av ny energi. När Charlotte kom hem till familjen efter några dagars semester så erkände hon att det var det hon behövde för att fylla på sina reserver. Jag har varit borta i fyra timmar när bästa vännen släpper av mig utanför huset. I alla lägenheter sover människorna men ett litet fönster lyser. Där sitter min egen John ”Big” Preston och producerar musik och väntar på mig. Jag ler.

I lägenheten är det lugnt och tyst. Jag längtar faktiskt tills dom där små vaknar imorgon men innan dess ska jag krypa ner i min egen säng och sova. Bredvid honom. Precis som Carrie gör. Jag kommer aldrig att ha en barnflicka som backar upp hemma, jag kommer aldrig att bo i sultanens lyxsvit i Abu Dabu, jag kommer aldrig att resa långväga med flyg i högklackat och bred hatt, jag kommer troligen aldrig att ligga tätt intill maken i soffan med min gröna långklänning med släp och se på svartvita romantiska filmer. Nej, imorgon är det troligen kaos och konfliktlösning här igen. Men det är precis det liv jag vill ha. Fast det var bra skönt att fara till Abu Dabu några timmar.

Rik på söner men fattig i plånboken

Varje onsdag går jag och mina killar på kafé. Vi har gått på kafé en gång i veckan sedan äldste sonen var nyfödd. Nu är han 8 år och tre månader. Ni kan alla fundera över hur många semlor och napoleonbakelser jag satt i mig. Härligt!
Först var kafébesöken en förevändning för att få fika med andra mammor med barnvagn men med tiden kom jag på att det var världens bästa sociala träning i offentlig miljö för son nummer ett. Kan man föra sig på kafé en halvtimma en gång i veckan - ja då ska det nog ordna sig i livet.

Kaféet i sig kräver sin egen förklaring. Det är ett sådant där gammeldags kondis med allt gott innanför glasfönster och man får inte plocka själv utan det gör dom rara servitriserna med sina vita förkläden och tänger i nysilver. Här finns inga brownies och muffins. Här finns napoleonbakelser, franska våfflor med smörkräm, karlsbadergifflar och sju sorters småkakor.

Inredningen i lokalen är från långt tillbaka i tiden men det är rent och fräscht och så bakar dom som gudar och gudinnor. Servitriserna, de rara damerna i 50+åldern, har sett mina pojkar sedan de var små. Vet vad dom heter och låter dom beställa i lugn och ro. Dom bär ut min bricka med vårt berg av kakor, kanelbullar och kristyrgrodor (och min napoelon - gosh vad gott det är). När dom ser att jag nästan druckit upp kaffet kommer dom med påfyllning, småpratar med barnen och när dom ser att det börjar röra på sig av myror i benen vid vårt bord säger dom:
- Jag ställer undan din bricka, jag. Klä på barnen du. Vi ordnar det här.

Underbara kafé. Men så en onsdag här för ett par veckor sedan sa stora sonen:
- Mamma, vi kan väl testa nåt annat kafé nån gång. Jag såg ett i stan. Snälla.
Annat kafé. I stan. Hm. Hur ska det gå? Varför? Det är ju så bra här. Tänkte jag i mitt stilla sinne. Men så tänkte jag också på alla gånger jag säger åt mina söner att man ska ha "öppna sinnen för då får man vara med om så mycket mer"...Ingen återvändo. Det fick bli kaféet i stan.

Buss från dagis. Check - det gick bra. Av med barnen från bussen. Check. Promenera 200 meter till kaféet utan minstingens sulky. Kunde ha gått bättre. Lite svettig. In på kaféet. Plingelingeling - låter bjällran i dörren och nej. Nej. Nej. Här får man plocka själv. I barnens ögonhöjd ungefär.
- Bulle - ropar minstingen och hinner få upp ena luckan till bullfatet och grabbar tag i en kladdig pistagebulle med vit smet på med sin sandiga dagishand.
- Vänta, vänta- jag hjälper dig, försäker jag men är redan för sent ute. Han är i den lilla kylen och hämtar festis åt ett helt fotbollslag.
Dom andra två sönerna då? Jo, mellansonen snyftar för att hans vanliga bullar inte finns här. Stora sonen ( som är den mest nöjda av oss) kan inte bestämma sig. Det kan han sällan.

Har fiskat tillbaka minstingen och håller honom i stadigt grepp i luvan på overallen. Han rycker lite framåt.
- Fika mamma, fika.
- Snart är det vår tur.

Kön ringlar sig fram och så är det vår tur. På den vingliga brickan som jag skjuter framför mig med ett lillfinger medan jag håller minstingen med andra handen, trängs tre bullar och ett vaniljhjärta på en minimal assiett. Storsonen har fortfarande beslutsångest.
- Eöhhhh....eöhhh. Snart är jag klar.
- Snälla du bestäm dig nu. Lillebror börjar tröttna.
- Eöhhhh. Okerå. Jag tar en chokladboll.
Fram med tången i plast, upp med luckan, inte släppa taget om minstingens luva. Kön lång bakom oss.

Betalar. Kaféet tar förstås inte kort. Och vem går omkring med 173 kronor i kontanter nuförtiden? Inte jag. Kan på min höjd skrapa ihop elva och femito. Får betala med rikskuponer. Suckarna från damerna bak i kön flåsar i nacken.
Ok. Då ska vi hitta en bord för fyra.

Jag lyfter den vingliga brinckan med fikaberget och tre festisar på rad med den enda lediga hand jag har. Den andra fortfarande i stadigt grepp om luvan på minstingen som fått syn på kaffebordet där man själv får trycka fram det man vill ha i sin kopp. Jättekul med knappar tycker han och gör ett ryck så luvan lossnar från sina spännen. Och så är han helt plötsligt framme vid kaffebordet.

Ok. Jag hanterar kriser på jobbet och har gjort det i många år som konsult. Fram med krisplanen. Jag ställer ner brickan på närmaste bord.
- Ursäkta mig, säger jag till damen och herren som tittar på mig som om jag var ett ufo. Jag måste ...
Och så parerar jag mellan borden fram till minstingen som precis ska trycka på den fina kaffeknappen. Check. Jag klarade det.

Nu ska jag bara få brickan till bordet där vi ska sitta.
- Ursäkta, ska bara hämta brickan. Hemskt ledsen att jag ..., säger jag till damen och herren som följer mina tre med blicken. Ta med tre barn på ett kafé. Hur dum i huvudet får man bli. Ser dom ut att tänka.

Bär brickan med en hand igen, mellansonen svettas och stampar när han går genom kaféet. Storsonen sitter redan på plats med huvudet i händerna och tycker resten av familjen är hopplös. Då gör minstingen ännu ett ryck ( nu håller jag honom i hällan i nacken på overallen). Han har fått syn på sockerskålen. Och nu träder inte krisplanen in. Hela jag rycker till när han drar iväg, brickan far rakt upp i luften och landar uppochned med assietten under. På ett grusigt golv ligger tre mosade bullar, ett vaniljhjärta, en chokladboll och tre festisar. Tror ni att nån kommer till undsättning. Nix.
Istället folk som stirrar, räknar mina barn och ruskar på huvudet. Storsonen, den ansvarstagande, fångar in minstingen så jag kan rafsa ihop fikat. Jag lyfter bestämt ( med betoning på bestämt) ner barnen på varsin stol runt ett bord. Festisarna går att dricka. En bit av bullarna går att äta. Jag struntar i kaffet. Det innebär för stora risker att hämta det.
Petar i min några kokosflingor från sonens tilltufsade chokladboll. Å vad mysigt vi har. Inte.

På med overaller igen. Nu ska brickan bäras till den där ställningen på hjul i andra änden av lokalen. Varför finns det alltid bara ett enda ledigt fack att stoppa in brickan i? Storsonen hjälper till. Check. Nu ska vi bara ut härifrån.

Vi är nästan ute när mellansonen rycker mössan av minstingen. Minstingen vrålar rakt ut. Damen och herren vid bordet vänder sig om igen och granskar mamman med dom tre barnen och suckar. Damen ruskar på huvudet.

Ute.Check. Frisk luft. Halleluja.
Plingeling i dörren bakom mig. En dam med rollator försöker ta sig ut. Storsonen håller upp dörren åt henne.
- Tack, säger hon och plirar med ögonen och tittar på mig. Och så tittar hon på alla barnen och på mig igen och säger:
- Du är rik du. Titta vilka fina pojkar du har. Och så klappar hon mig på handen som fortfarande har ett stadigt grepp om hällan i nacken på minstingen.

Nästa vecka blir det vårt gamla hemvana kondis igen. Damen med rollatorn måste ha jobbat där - så är det bara.

Napoleonbakelse, kaffe i kopp och servitriser som småpratar med barnen.
- Nu har vi vidgat färdigt våra vyer, säger jag till storsonen.
- Ja, i alla fall så länge vi har dom där små med oss, säger han och himlar med ögonen.

173 spänn och ett antal svettdroppar fattigare. Men rik. Hon har så rätt.

Långkok, bullbak och mosad majs mot kinden

Ibland får jag infall. De infaller vid högst extraordinära tillfällen när jag a) Sovit mer än 4 timmar i sträck en natt b) Vaknat på rätt sida c) Känner mig i total balans. När allt detta stämmer kan jag få infall á la min mormor Nanny som var en ljuvlig husmor som kunde hantera ett långkok samtidigt som hon friterade sina egna munkar. Med fyllning. Och hade en så där fyra, fem barn runt benen hela tiden. Dessutom var hon jämt glad.
Dessa dagar känner jag nästan mormor inkarnerad i min livsande. Sprudlade av energi och lust plockar jag fram kokbok och bakbok. Här ska göras nåt ordentligt för en gång skull! Barnen leker fint med lego på golvet och grytbitar puttrar i svärmors blytunga gjutjärnspanna. Det luktar smör. Underbara doft. I bunken på bänken står en vetedeg på jäsning. Radion spelar fin musik. Kaffepannan puttrar. Barnen leker fint med lego på golvet.

Bara inget stör just nu ska nog allt gå bra. Tänk vad lycklig jag är. Jag har ju allt.
- Mamma blir det mat snart vi är hungriga.
- Jadå, snart så. Jag ska bara reda av här och koka ihop med vin och koka ris och...
- Men vi är hungriga nu.
- Ni kan få frukt så länge.
- Inte jukt. Majs, säger minstingen som stått och tryckt i ett hörn och är rödrosig om kinderna och färdig för blöjbyte.

Och efter ett blöjbyte, två skalade äpplen och att jag fyllt på en liten skål med majs så väller vetedegen ut över diskbänken. Jag hackar med gaffeln och släpper ut lite luft ur degen. Maten måste bli klar först. Det kan aldrig vara fel med extra jäsning.

- Är maten klar nu då?
Det är varmt i köket med ugn och barn och gjutjärnspanna som puttrar.
- En stund kvar.
Harmonin börjar naggas i kanten.
- Varför äter ni inte mer frukost? Va? Då blir ni inte hungriga på en gång.
Var är kaveln? Den brukar ju ligga här.
- Har nån sett kaveln?, hinner jag fråga innan jag ser hur den far fram som en handgranat i hallen och landar två centimeter från minstingens skål med majs.
- Varför måste ni ta köksgrejerna? Ni har ju hela era rum fulla med leksaker.
- Mamma, när blir det maaaaaat?
Minstingen gråter. Han bet sig i fingret när han fyllde munnen med majs.
Blåsa blåsa. Så nu bra!
Var var jag? Det puttrar inte längre i grytan. Det fräser. Slår på vinet. Det första ångar bort direkt. Glasögonen immar igen. Måste på med en kastrull ris.
Och så degen. Fasen också. Kavlar snabbt, på med lite socker, på med kanel. Skit också det ska ju vara smör i botten. Tack och lov för flytande smör. Sprut sprut på allting. Rulla ihop.
- Mamma, jag måste gå på toa.
- Men gör det då.
- Du måste hjälpa mig med tröjan. Jag får inte av huvan. Och så måste jag ha tidningar till toan. Aaj, inte så hårt över öronen.
- Så blås blås. Nu bra.
Var var jag?
- Mamma är du stressad, frågar kloka åttaåringen. Du ser ut som om du stressar.
- Jag vill bara bli klar.
Grädde var det, reda sås, visp visp.
- Opp, homma opp. Minstingen hänger runt ena benet.
- Du ska få komma. Alldeles snart.
- Homma, homma upp.
Kopplar loss benen. Måste skala en morot. Sen kan jag ta upp honom.
- Hommaaaaaaa, uhäääääää.
- Kom då. Svårt att skala morot med minsting i famnen och immade glasögon. Aj fasen. Det var skinnet på tummen. Måste ha plåster.
Pippippipp. Jäsning slut. Riset klart. In med plåten i ugnen. Slänger ut tallrikar på bordet.
- Fäääärdig, ropar mittemellan som är klar på toan.
Ner med minsting på golvet. Torka, tvätta händer, snabbt tillbaka i köket. Bullarna måste ut.
Nu gråter också storebror.
- Kan du inte bara värma köttbullar? Det här är inget kul.
Öser upp maten på tallrikar.
-Så sätt er nu. Varsågoda. Var är lillebror? Hallå, var är du?
Tystnad.
- Där. Under bordet på mattan. Kolla mamma. Han har somnat.
Och han som måste ha mat innan han somnar. Lyfter upp honom och ser att hela kinden är våt. Av den gegga som blir när man somnar på majskorn. Smyger in med honom i sängen. Jag får duscha honom sen. Tillbaka till köket. Ut med plåt nummer två. De ser fina ut. Eller? Dom ser inte ut som vanligt. Pärlsockret pucko!
- Ska dom vara sådär?, säger mittemellan.
- Nej eller ja. Nu är dom så. Ät nu.
Köket ser ut som ett bombnedslag. Barnen måste ju ut också idag nångång. Känner en svettbäck rinna ner över ryggen mot svanken. Är inte hungrig. Bara trött.
Minstingen sover, de andra tvä är mätta. Jag är slut. Och kissnödig för jag har inte gått på toa på hela dagen. Maken ringer.
- Ska jag handla med nåt hem? Behöver vi nåt till kvällen?
- Ja, hämtpizza tack. När kommer du?
- Vid fem. Om tågen går som dom ska.
Okej. Tre timmar kvar till vi är två vuxna. Minstingen vaknar.
- Homma. Homma opp.
Tar dagens första kopp kaffe med en mörkbrun bulle utan pärlsocker och skrattar för mig själv. Mormor gapflabbar nog i sin himmel. Att jag ALDRIG lär mig...

Naken fil - vanligaste lunchen!

Det finns en ekvation som jag inte får ihop. När man är gravid fokuserar man som en galning på att få i sig folsyra, grönsaker, vitaminer, mineraler och allt det där andra som behövs för att bebisen ska växa och må bra. Ja, sen sätter man ju i sig en hel del annat också- själv var jag helt besatt av färskpressad apelsinjuice och blockchoklad. Men duktig flicka som jag var (då) lyssnade jag på barnmorskans råd: "Ät nu ordentligt så att bebisens organ utvecklas som dom ska". I ren panik över att pannlober inte skulle växa rätt och nervtrådar felkopplas hade jag stenkoll på maten. Rätt fisk lagom mycket och många GRÖNA grönsaker.

Och dom små som fötts av mig verkar ha klarat sig riktigt bra. Om det berott på mina spenatsoppor och fet fisk varannan dag under gravtiden kan jag inte svara på - troligen inte eftersom det föds barn i hela världen under alla tänkbara graviditetsförhållanden. Men nu kommer det konstiga: Under nio månader högprioriterade jag mig och skrutten jag bar på. Men så fort han (ja det har varit en han varenda gång) tittat ut så har han liksom stannat kvar på högstaoprio medan jag fullkomligen rasat ner till sista plats.

Inte behöver jag äta, föresten när ska jag göra det? Jag kan äta sen. Jag tar en tallrik fil så länge. Nakenfil kallades det i min familj när jag var liten. En slät tallrik fil. Kan piffas upp av att man byter tallrik. Eller sked. Eller möjligen filsort.

Barn nummer ett fascinerade mig så mycket att jag glömde att äta. När han var vaken ville han hänga på min ena axel. Alltid en hand upptagen med att hålla honom.
Barn nummer två sov i halvtimmespass första levnadsåret. När han sov försökte jag sova. Ingen ordentlig mat där inte. I vaket tillstånd max en hand ledig (den andra krampade efter många mil på vandring i vardagsrummet).
Barn nummer tre ville vara nära, nära hela tiden. Plus att barn ett och två hängde i benen på mig. Max en hand ledig.

Med nakenfil i magen blir man en blodsockerlåg, arg och tjatig förälder. Då fick jag idén till både denna blogg och min kommande kokbok: Det måste finnas ett sätt att laga god, bra mat med en enda hand som också går att äta med en hand. Och det gör det! Snart kommer boken till alla er föräldrar som lever med barn och som önskar sig fler armar, fler öron att lyssna på barnen med och mer tid. Tid för allt i livet.

Inför att jag började skriva på boken gjorde jag en enkät bland 100 föräldralediga mammor och pappor i Uppsala. Jag ställde två frågor:

- Äter du regelbundet?
- Vad äter du vanligtvis till lunch?

På första frågan fick jag många olika svar. Det vanligaste var " nej, jag har svårt att hinna det men jag vill". På andra frågan fick jag ofta svaret "En tallrik fil".

Nu är det slut på nakenfil och nedprioriteringar. Det finns så mycket mer som är gott och lika lätt att både fixa och äta. Vänta ska du få se!