Snopp, snippa eller I-phone?

I vår familj är jag i minoritet som har snippa. Där det bor fyra grabbar och en tjej så är det en avvikelse att inte ha snopp. Treåringen, som just nu är inne i det stadie av utvecklingen som är centrerat kring snippor, snoppar, kiss och bajs, har många funderingar att dela med resten av oss som passerat detta stadium.
Så gott som varje dag konstaterar han nöjt att pappa, brorsorna och han själv har snopp för att dom är killar. Jag, mamman, är tjej och har snippa. Det är också vanligt att han inleder en konversation med gäster som kommer till oss och hälsar på med att fråga vilken sort dom är. Knappt hinner dom in i hallen förrän dom får tre frågor:
- Är du en kille eller tjej? Har du snopp eller snippa? När ska du åka hem?
Som tur är så finner sig dom flesta i situationen och vips så är samtalet igång. Vad finns mer att dölja för varann om man är klar över ifall det är en snippa eller snopp som kommit på besök.
Om besöket stannar lite längre kan snippan eller snoppen ha turen att få höra någon av treåringens egna julvisor. Den här till exempel:
”Hej tomtegubbar slår i glasen och bajsar på sig i kalsonger” eller den här ”Midnatt råder tyst det är i husen, tyst i husen. Alla sova släckta äro bajsen äro bajsen. Tipp tapp …”
Ja, vi här hemma bara suckar. Att säga att han ska sluta resulterar enbart i fler bajssånger så vi låter honom hållas. Han brukar sluta efter ett par stycken.
Han verkar dock lite bekymrad över att jag inte har snopp och undrar ibland när min snopp ska växa ut. När jag försöker förklara att man är olika, killar och tjejer, så ruskar han bara på huvudet och säger:
- Var inte ledsen mamma, din snopp kommer nog snart!
Sexåringens förhållande till snoppar handlar mer om att han börjar greppa hur bebisar blir till. Med avsky blandat med nyfikenhet bläddrar han igenom ”Ett barn blir till-boken” gång efter annan och tycker att det är konstigt. Och äckligt.
Häromveckan stod jag i badrummet och duschade. På andra sidan duschdraperiet hörde jag treåringen konversera med sexåringen:
- Har du snopp?
- Ja, det har jag. Det vet du väl. Mäh!
- Mamma har ingen snopp. Hon är flicka.
- Det vet jag väl. Vet du att man måste blanda snoppen och snippan för att det ska bli en bäbis?
- Edå för? , undrar treåringen.
- Annars blir det inga bebisar. Mamma, visst är det så att man måste blanda dom?
- Ja, det kan man väl säga, svarar jag medan jag schamponerar håret.
- Fy vad äckligt det är. Jag ska adopsjonera barn istället. Då behöver man inte göra sådär, säger han och går ut ur badrummet.
Treåringen står kvar och tittar förundrat på mig när jag kliver ur badkaret och sveper om mig handduken.
- Har du ingen snopp idag heller?
- Nej, och jag vill inte ha nån heller, säger jag och skrattar. Jag är nöjd med att vara flicka.
Några timmar senare ska jag hämta grabbarna på dagis och skola. Varannan måndag åker vi buss när maken har bilen till Stockholm. Att åka buss med tre killar går alldeles utmärkt för det mesta. Dom sitter fint och kommenterar andra fordon på gatorna och stiger av när dom ska och håller sams. Så trodde jag att det skulle bli den dagen också men tji fick jag. En buss i juletrafik är mer full än vanligt och jag fick portionera ut barnen på lediga säten. Sexåringen och treåringen fick sitta bredvid en dam med käpp på dom där sätena längst fram för de med trötta ben. Tysta betraktade de båda damen uppifrån och ned. Tittade på varandra och log. Jag log också. Fina barn jag har som respekterar äldre så fint. Då säger treåringen. Högt och ljudligt:
- Är du en flicka?
Damen skrattar till lite och svarar:
- Ja, jag var i alla fall en flicka när jag var liten. Nu är jag mest en tant.
Tystnad. Fundering.
- En tant?, säger treåringen. Har tanter snopp eller snippa?
Tanten tittar på mig och skrattar till. Jag får fram nåt halvkvävt svar och försöker få treåringen att titta på snöplog istället men han ger sig inte:
- Har du snopp eller snippa.
- Ja det där med snippa vet jag inte vad det är men snopp har jag inte så det får bli snippa då, svarar damen.
- Har du det?, måste treåringen fråga igen.
- Ja, det har jag, svarar damen och nu småskrattar även andra passagerare runt omkring.
- Har du I-phone då?, frågar treåringen vidare.
- En vadå sa du?
- Det är en telefon. En sån som pappa har, säger sexåringen.
- Jaha, säger damen. Nehejdu. Det har jag inte.
Treåringen tittar inte längre på henne utan stirrar.
- Har du snippa och ingen I-phone?, säger treåringen och ser nästan ledsen ut för damens skull.
- Ja, så är det nog.
Tre stationer kvar innan vi är hemma. Jag börjar sätta på barnen mössor och vantar och försöker prata med damen om annat. Hon verkar ändå ganska nöjd med samtalet med mina killar. Nu har också åttaåringen anslutit till oss och han verkar lättad över att han inte behövt sitta med sina pinsamma småbrorsor.
- Ska ni säga hejdå nu till damen, säger jag och plingar så vi kan kliva av:
- Jag ska bara fråga en sak till, säger sexåringen och vänder sig mot damen:
- Har du barn?
- Ja, men dom är stora nu?
- Vill du inte ha flera barn?
- Nej, jag vill inte ha flera barn, jag kan nog inte få flera barn, säger hon och skrattar igen.
Sexåringen ska precis kliva av när han säger högt och ljudligt:
- Vill man inte ha flera barn ska man akta sig för snoppar! Eller hur mamma?

Dom goda sidorna måste komma från mig - eller?

Jag får ofta höra när jag är ute med mina grabbar och möter för mig kända, eller okända personer:
- Å vad pojkarna är lika dig!
eller
- Det är ju tydligt vem som är mamman!
Eller som en bekant sa till min man när han visade upp en bild på mig och barnen:
- Har du haft nåt med det här att göra egentligen?
Och ofta är det ju så att man ganska lätt ser på andra barn hur lik sin ena eller andra förälder de är. Till utseendet. Däremot har jag inte funderat så mycket på att barnen kan likna en som person. Ganska konstigt egentligen - alltså att jag inte funderat på det - eftersom det är två individer med egna egenskaper, eget utseende och egen vilja, egna förmågor osv som tillverkat barnet. Men ändå. Jag har inte funderat på det så mycket.
Tanken väcktes ändå för nån vecka sedan när jag för andra gången på en vecka satt på barnakuten med någon av sönerna. Den här gången var det åttaåringen som spräckt upp läppen i ett fall från en sten och som behövdes limmas ihop av en läkare. Vi var väl inte högstaprio denna fredagkväll på barnakuten. Trafikskadade barn, hockeytacklade barn med andnöd, astmatiska barn hade förtur. Med all rätt. Timmarna gick och åttaåringen klagade inte en enda gång utan satt bara tålmodigt och väntade. Och väntade. Då rann det ur mig:
- Du är precis lika tålmodig som jag. Du kan vänta du, sa jag stolt till åttaåringen som nu börjat sucka lite över all väntan.
- Om jag är tålmodig som du mamma. På vilket sätt är jag då lik pappa?
- Hrmmf... ja du gubben. Lik pappa. Jo, men ni är ganska lika till utseendet om man kollar på bilder när han var åtta.
- Amen inte så, till sättet liksom. Hur är vi lika då?
- Ehhh...ja. Lika...jo men du är diplomatisk. Det är ju pappa också.
- Vad är det?
- Att du kan få dom som är osams att reda upp saker och att du är noga med att berätta både det som inte är så bra och komma med förslag på en förändring och förbättring.
- Jaha, mer då. Är jag lik dig på nåt mer sätt?
- Ja, du är nästan alltid glad. Det är jag med. Och positiv. Och så gillar du ju att sjunga och att läsa och skriva.
Och så höll vi på en stund och det märkliga var hur stolt jag kände mig så snart jag upptäckte nåt jag är nöjd med hos mig själv i honom eller hos nån av syskonen. Det var så lätt att komma på det där som känns bra.
- Men småbrorsorna då? Vilka är dom lika?, frågade åttaåringen.
- Vad tänker du på då?
- Dom är så envisa. Och jobbiga. Och retiga.
Det var mycket svårare att tänka vilka mindre bra sidor jag kan ha fört vidare till barnen. Jag valde istället att tänka att just småbrorsorna går igenom olika faser just nu som egentligen har med deras arv och personligheter att göra.
När jag varit tyst en bra stund avbröt åttaåringen:
- Äh mamma strunt i det. Dom är inte lika nån. Men dom får väl höra till familjen ändå tycker jag.
- Ja, vi har inte mycket att välja på.
Så blev det vår tur. Åttaåringens spräckta läpp limmades i lager och han bet tappert ihop på sjukhussängen. När det var klart sa läkaren ( som jag redan innan detta uttalande tyckte var en riktigt stilig man):
- Du grabben, du har verkligen haft ett fantastiskt tålamod med att vänta på din tur. Dessutom var det väldigt trevligt att få träffa dig.
- Jag är lik mamma, sa åttaåringen och blinkade mot mig.
Ännu mer stolt.
På vägen ut sa åttaåringen:
- Märks det verkligen om man är lik nån eller hörde doktorn när vi pratade om det här i väntrummet?
- Jag tror inte han hörde oss prata men jag vet heller inte om det märks att man är lik nån. Så där på en gång. Vi får väl fråga när vi kommer hem, sa jag och så hoppade vi in i taxin och for mot hemmet.
Hemma låg småbrorsorna och maken uthällda i soffan framför "Doobidoo" och grävde i varsin popcornskål efter gnissliga godbitar.
- Jag har funderat på hur barnen är lika dig och mig. Alltså vad vi fört vidare till dom, sa jag till maken som inte hade fokus hos just mig just då eftersom lillebror höll på att gå i spinn på mattan framför TV:n.
- Ja, det enda jag har bidragit med är att dom alla tre har veck bakom öronen. Och så har dom mina tår. Annars är det mest din släkt. På alla sätt och vis.
Min släkt? Är det bra eller dåligt?, funderade jag och gick ut i köket där mellansonen, den självsäkra sexåringen, nu förberedde ett laserkrig med pinnen till brödkaveln och några smörknivar i grönt och rosa.
- Vem tycker du att du är lik?, frågade jag mellansonen. Mig eller pappa?
- Vadå dig eller pappa? Jag är inte lik nån. Jag är ju mig själv. Men jag skulle vilja vara lik dig i frisyren, mamma. Jag vill också se ut som Anakin Skywalker.