Adopsjonering och testamementen

- Vad skulle hända med oss om du och pappa dog?Vi sitter i bilen på väg till skola och dagis när nioåringen, som varit tyst en lång stund, ställer en av de där stora frågorna som han funderar över just nu. - Ja, svarar jag. Ni skulle troligen först få bo kanske med mormor eller någon annan nära oss tills ni får prata tillsammans om var ni bor bäst sedan. - Så vi skulle inte bara ställas ut på gatan tills nån hittade oss? , undrar sexåringen som fått höra av en klasskompis med adopterad mamma hur mamman som bebis lämnades på en trottoar i Indien eller liknande. Jag inser stundens allvar och säger: - Det är inte så troligt att både en mamma och en pappa dör samtidigt men om det skulle hända så finns många vuxna omkring er som älskar er och vill att ni ska ha det bra. - - Får vi vara med och bestämma i såfall vem vi ska bo hos, frågar nioåringen. - Jag är säker på att vuxna omkring er skulle lyssna på vad ni har att säga, svarar jag. Tystnad i bilen. - Men ett sådant där testamente då, säger nioåringen, vad skriver man där? Jag förklarar att det är ett brev där man kan berätta hur man vill ha det efter sin död. Vem som ska ärva vad och så vidare. Och så byter barnen ämne till veckans önskematlista istället och börjar bråka om ifall hamburgare är bättre än pizza. På eftermiddagen när jag hämtar barnen har sexåringen med sig en bunt – och då menar jag bunt – med teckningar. På den ena är det ett plan som kraschar och längst fram i planet sitter en mamma och en pappa och skrattar och vinkar. På den andra teckningen är det en bil som åker in i ett träd. Lika glada föräldrar i den bilen. - Vad har du ritat här?, frågar jag. Jag har tänkt på olika saker som kan hända dig och pappa, svarar han självklart. - Jaha, men varför ser vi så glada ut? - Därför att ni vet att vi kommer att få det bra, säger han och piper in på sitt rum. Kvar står jag alldeles stum. Efter en liten stund kommer han utfarandes igen med ett kuvert som han slickat igen. - Hur stavar man till testamenente, frågar han och jag hjälper honom att få till bokstäverna på kuvertet. Det här kan vara bra för dig att ha. Säger han och ger kuvertet till mig. - Får jag öppna det nu? - Nepp, det ska dom andra vuxna öppna om du dör. - Vad står det då? Sexåringen tittar på mig som om jag var helt oförmögen att fatta nåt alls. - Att vi ska adopjoneras till våra kusiner i Falun. Alltså vi storebrorsor. Och att vi kan ta med din dator och din jobbtelefon med racerspelet på. Och så står det att lillebror kan bo nån annanstans. - - Nånannanstans? Men varför då? - Ja men om jag nu har chansen att få önska och bestämma nåt så tänkte jag att det vore ju bra. Om vi bara packar med hans snuttefilt och en film så märker han nog inget. - Tror du inte han skulle sakna dig och Joel. Och att du skulle sakna honom. - Mmm, kanske. Eller inte. Nästa morgon åker vi alla fem i bilen iväg. Jag hade glömt gårdagens samtal men det hade inte sexåringen. - Kör försiktigt pappa, säger han. - Varför då? - Jag måste hinna skriva om testamementet innan du och mamma försvinner: Och så vänder han sig om mot lillebror treåringen och säger: - Okej då. Du får bo med oss hos kusinerna. Men legot – det ska vi ha!

Till en mamma i Japan

Det blir svårt allteftersom dagarna går att ta in alla nyheter. Världen lider på så många platser. Flygförbud och strider i Libyen, bara veckor efter spänningen i både Tunisen och Egypten. Och så nu jordbävningen, tsunamin, kärnkraftverken . Det blev så mycket på en gång. Det var då – mitt i alla rubriker om det abstrakta- som en enda röst på radion gick rakt in i mitt hjärta. En mening sa hon – mamman som just nu bor i en gymnastikhall efter det att hennes och familjens hem spolats bort av tsunamin. En mening: ”Jag lider med alla småbarn som inte kan få sina blöjor bytta.” Det sved i mammahjärtat mitt. Först har hon och hennes lilla prinsessa lyckats rädda sig från både jordbävning och tsunami. Nu hade de tak över huvudet men dåligt med mat och ingen möjlighet att byta blöja. Som förälder vet man vad det innebär. Kladd, svid i värsta fall eksem. Och gråt. Och som om det inte var nog så faller snön över staden och det börjar bli kallt. Inget hem, ingen mat, inga blöjor. Ingen välling. Kanske använde hon napp och den också är borta. Det vanliga småbarnslivet är splittrat i tusen delar.

Som förälder lever man ju alltid men nån slags oro. Hur ska det går för barnen? Hur ska det bli när de växer upp? Kommer dom att få kompisar i skolan? Är jag en tillräckligt bra förälder? Tänk om de blir sjuka? Dör? Tänk om jag som förälder blir sjuk? Dör? Hur ska det gå då? Det är tankar som jag i alla fall får kämpa med ibland.
Men i skåpen i vårt hem finns blöjpaket, i kylskåpet finns mat, i lådorna finns kläder och ute skiner vårsolen och snön droppar ner på balkongräcket. Jag vill bryta loss en del av min trygghet och skicka till mamman i Japan. Min minsting behöver inga blöjor längre. Du kan få dem. Jag kan komma och byta på din lilla tjej också medan du själv kan få sova några timmar.

Jag ser henne framför mig där hon sitter med flickan i famnen, hon snosar på hennes mjuka hud och stryker henne över håret. Oron i hjärtat försöker hon visa så lite som möjligt av och hon kan bara vänta och se om det blir en kärnkraftskatastrof, ett nytt skalv eller om det öppnar sig möjligheter att bygga upp tillvaron igen. För precis så mörkt är det. Samtidigt vet jag att i de mest miserabla förhållanden är det ofta barnen som lättar upp tillvaron. Det finns alltid nån lek att leka, nåt nytt som ska utforskas eller en sång som ska sjungas. Barnen vår framtid. Men hur ser framtiden ut?

Och så tänker jag på papporna som jobbar vid kärnkraftsverken som för alltid kommer att vara resten av familjens hjältar. De som gav sitt liv för att i osynlig men livsfarlig strålning försöka rädda sina egna och resten av landets familjer från en livskatastrof.

Mammor, pappor och barn finns i hela världen. Vi kan koppla upp oss på nätet på några sekunder och chatta med nästan vem som helst, när som helst. Teknologin har inga gränser längre. Men just idag hade jag önskat att det fanns ett endaste sätt att förflytta mig så enkelt som att knäppa med fingrarna. En tidsmaskin eller nåt som går att packa full med blöjor, välling, gosefiltar, amningskupor, febertermometrar, barnalvedon, vätskeersättning, festis, ritblock, pennor och pärlplattor. För att jag är en mamma som känner med dig som jag aldrig mött eller sett – bara hört rösten på i sju sekunder. För att du är värd så mycket mer och för att jag vill att du ska få ha det bra igen.

Vabruari

Vi är precis påklädda. Med overaller, stövlar, vantar, fleeceunderställ och grabbarna har sina ryggsäckar på sig när minstingen, treåringen, säger:
- Jag har ont i magen mamma.
Och så ändras de rosiga kinderna färg till nåt som skiftar i grönt på ett par sekunder och strax därefter kräks han över hela hallgolvet. Inte en gång, utan tre.
Storebror, nioåringen, den kräkmagade börjar också skifta i grönt och rusar in på sitt rum. Kvar står jag och sexåringen som håller för öronen och blundar:
- Är han klar snart? Det är äckligt.
Jahapp. Vabb igen. Ja men jag fick ju jobba tre dar i sträck i alla fall. Vabb är kortordet för vård av barn vid sjukdom och min vän på försäkringskassan säger att dom brukar skämta internt och kalla februari för Vabruari.
Självklart ska jag vara hemma med den lilla stackarn som verkar ha kräksjuka. Men om lillebror kräks kan jag inte ta de andra två till skolan just nu. Vi blir hemma hela bunten.
Jag ringer till jobbet och meddelar att jag blir hemma.
- Ha det så mysigt hemma och krya på er, svarar damen på personalavdelningen.
Mysigt hemma. Hon måste ha glömt hur det var. Att vabba hemma med en kräksjuk och två friska barn som klättrar på väggarna redan efter en timma är varken lugnt eller mysigt.
Jag funderar på hur det var när jag var liten- kräksjuka- ja då fick man vara hemma men annars var mamma och pappa ganska stränga. Lite halsont dög inte. Feber – ordentlig feber- skulle man ha för att få vara hemma och då låg man nedbäddad i sängen hela dagen och skulle vila. Inga filmer, dataspel eller böcker där inte.
Redan samma eftermiddag är treåringen piggare och vill gå ut. Men jag vågar inte riskera en spya i overallen igen så vi stannar inne. Lägger pärlplatta fem minuter, leker med lera tre minuter, bygger en tågbana sju minuter. Storebrorsorna kivas om än det ena än det andra. Vi har ingen mat hemma, handla skulle jag ju göra på eftermiddagen. Ingenting är kul. Timmarna segar sig fram. Jag längtar till jobbet. Barnen till skola och dagis. Treåringen går varv efter varv med sin snuttefilt i släptåg och klagar : Jag har tråkigt mamma. Det är tråkigt här .
Kräksjuka fordrar en vabbdag till. 48 timmar ska det gå sedan sista spyan innan de får gå tillbaka igen och det är bra. Och rätt. Med hänsyn till andra. Men både jag och treåringen räknar ner. 16 timmar kvar.
Vi badar. Lägger pussel igen och spelar dataspel en stund. Jag undrar vad andra föräldrar och barn gör när dom är hemma på dagarna?
Morgonen efter är allt som vanligt igen och vi är på väg. Alla ser rosiga och pigga ut. Jag njuter av att vara tillbaka på jobbet igen och hinner lagom komma igång när jag känner igen ett välbekant nummer på mobilen: Skolan. Sexåringen har ont i magen.
- Ja, jag åker hem då igen, säger jag på jobbet och packar ihop mina saker.
- Ha det så mysigt och krya på er, hälsar kollegorna.
Yeah right. Så till alla er föräldrahjältar som är hemma idag. Inte för första utan tredje, femte, kanske tionde gången den här månaden – håll ut. Ni är inte ensamma. Snart är vinterkräkmånader och förkylningstider över och det blir vår och sommar. Även om det är svårt att tro. Utanför fönstret yr snön och det är minus 16 grader och här inne hasar en sexåring omkring och klagar:
- Mamma – det är tråkigt. Kom vi går och lägger oss och sover bort eländet.