Hmmm. Senaste inlägget var i mitten av maj? Kan det verkligen stämma? Vad i hela friden har vi gjort sedan dess här i familjen? Jag minns en lång och skön sommar på landet. Där funkar internetuppkopplingen om det inte blåser. Och som tur var fläktade det lite varje dag. Annars hade det varit olidligt i värmen. Men det blev ju inga uppdateringar.
Och sen då? Jo nu minns jag. Det sa bara svischschschsch så var semestern bytt mot vardag igen. Med veckoavstämningen i familjeaktiebolaget på söndagkvällarna: Hämtar du i morgon? Har du fixat present till kalaset på onsdag? Jag kan ta föräldramötet imorgon? Minstingen ska ha matsäck på torsdag- ska du eller jag?
Och så började det. De där korta veckorna som nästan bara har två dagar. Måndag och fredag. Det där emellan noterar vi knappt. Älskade, normala, förfärliga vardag. Livet som går varje dag. Fast det är ju bra också. Att det bara får gå på.
Har precis rullat chokladbollar till sonens fadderfika på skolan imorgon. Hemma fanns inte tillstymmelse till fikabröd att ta med. Allt tar slut så fort här hemma. Bäva månde jag när jag har tre tonårsgrabbar i huset. Då får jag köra taxi om nätterna för att ha råd med maten :-).
- Du ser trött ut, säger fyraåringen och drar med sitt lilla pekfinger i min panna. Du har rynkor som inte går bort mamma. Som ett apelsinskal.
Jag skrattar.
- Du är för go du, säger jag och pussar på honom.
- Man kan tro att du är 61 år fast du är ju bara 40, fortsätter han och nu börjar jag känna mig lite påhoppad.
- Jag! 61! Nehej du. Vet du hur en 61-åring ser ut?
- Ja, som mormor.
Jag ser gärna ut som mormor. Ursnygg och full av energi. Det kanske var en komplimang?
Fyraåringen fortsätter:
- När jag är sjuk tar du hand om mig.
- Ja, visst gör jag det älskling.
- När du är sjuk tar pappa hand om dig, mamma.
- Hmmrmm. Ja, jodå det gör han. Framför allt tar han hand om er grabbar så jag kan få vila.
- När pappa är sjuk så får farfar ta hand om honom.
- Ehh, varför då? Jag kan väl ta hand om honom?
Fyraåringen tittar på mig som om jag är helt koko:
- Det kan du ju inte? Det förstår du väl?
Nehepp. Jag börjar bli lite sur. Här står man och rullar chokladbollar. Och packar väskor med matsäckar. Och skjutsar och hämtar till kompisar. Och tokar rumpor när man precis tänkt slå ner sin egen rumpa och ta en kopp kaffe. Och skyndar hem från jobbet för att hämta lite tidigare ibland men möts mest av orden " kom inte nu mamma. Vi har kul här".
Fyraåringen går och lägger sig. Jag funderar över hur man får ihop det egentligen. Men det går ju och det är härligt och förfärligt på samma gång. Hur ska dom minnas mig som mamma när dom själva blir stora? Själva kanske blir föräldrar? Vem var jag för dom?
Dagen efter på familjefikat på dagis kommer jag instörtande med vått hår efter en promenad ( läs småspring) i ösregnet. Strumporna är fuktiga och mascaran svart under ena ögat men vad gör det. Jag är här och han har väntat på mig.
-Heeej mamma. Kom ska vi fika, säger han och tar mig i handen. Avdelningen är full av stora och små barn och massor av föräldrar. Jag hälsar runt och småpratar och trivs. Ända tills en pappa frågar fyraåringen:
- Har du fler i din familj än mamma?
- Jaha det har jag, två bröder. En stor och en större. Och en pappa.
Han proppar munnen full av äppelkaka. Tuggar och funderar och sedan säger han högt och ljudligt:
- Och hemma hos oss är det pappa som bestämmer och mamma som tjatar.
Å vad roligt föräldrarna tyckte att det var.
En stund senare ska vi gå hem. Eller rättare sagt - jag vill gå hem.
Funderar över vad han ska minnas sen. En mamma som är trött med apelsinrynkor och tjatade hela tiden och aldrig fick bestämma.
Ja, varför inte?
