Jag får ofta höra när jag är ute med mina grabbar och möter för mig kända, eller okända personer:
- Å vad pojkarna är lika dig!
eller
- Det är ju tydligt vem som är mamman!
Eller som en bekant sa till min man när han visade upp en bild på mig och barnen:
- Har du haft nåt med det här att göra egentligen?
Och ofta är det ju så att man ganska lätt ser på andra barn hur lik sin ena eller andra förälder de är. Till utseendet. Däremot har jag inte funderat så mycket på att barnen kan likna en som person. Ganska konstigt egentligen - alltså att jag inte funderat på det - eftersom det är två individer med egna egenskaper, eget utseende och egen vilja, egna förmågor osv som tillverkat barnet. Men ändå. Jag har inte funderat på det så mycket.
Tanken väcktes ändå för nån vecka sedan när jag för andra gången på en vecka satt på barnakuten med någon av sönerna. Den här gången var det åttaåringen som spräckt upp läppen i ett fall från en sten och som behövdes limmas ihop av en läkare. Vi var väl inte högstaprio denna fredagkväll på barnakuten. Trafikskadade barn, hockeytacklade barn med andnöd, astmatiska barn hade förtur. Med all rätt. Timmarna gick och åttaåringen klagade inte en enda gång utan satt bara tålmodigt och väntade. Och väntade. Då rann det ur mig:
- Du är precis lika tålmodig som jag. Du kan vänta du, sa jag stolt till åttaåringen som nu börjat sucka lite över all väntan.
- Om jag är tålmodig som du mamma. På vilket sätt är jag då lik pappa?
- Hrmmf... ja du gubben. Lik pappa. Jo, men ni är ganska lika till utseendet om man kollar på bilder när han var åtta.
- Amen inte så, till sättet liksom. Hur är vi lika då?
- Ehhh...ja. Lika...jo men du är diplomatisk. Det är ju pappa också.
- Vad är det?
- Att du kan få dom som är osams att reda upp saker och att du är noga med att berätta både det som inte är så bra och komma med förslag på en förändring och förbättring.
- Jaha, mer då. Är jag lik dig på nåt mer sätt?
- Ja, du är nästan alltid glad. Det är jag med. Och positiv. Och så gillar du ju att sjunga och att läsa och skriva.
Och så höll vi på en stund och det märkliga var hur stolt jag kände mig så snart jag upptäckte nåt jag är nöjd med hos mig själv i honom eller hos nån av syskonen. Det var så lätt att komma på det där som känns bra.
- Men småbrorsorna då? Vilka är dom lika?, frågade åttaåringen.
- Vad tänker du på då?
- Dom är så envisa. Och jobbiga. Och retiga.
Det var mycket svårare att tänka vilka mindre bra sidor jag kan ha fört vidare till barnen. Jag valde istället att tänka att just småbrorsorna går igenom olika faser just nu som egentligen har med deras arv och personligheter att göra.
När jag varit tyst en bra stund avbröt åttaåringen:
- Äh mamma strunt i det. Dom är inte lika nån. Men dom får väl höra till familjen ändå tycker jag.
- Ja, vi har inte mycket att välja på.
Så blev det vår tur. Åttaåringens spräckta läpp limmades i lager och han bet tappert ihop på sjukhussängen. När det var klart sa läkaren ( som jag redan innan detta uttalande tyckte var en riktigt stilig man):
- Du grabben, du har verkligen haft ett fantastiskt tålamod med att vänta på din tur. Dessutom var det väldigt trevligt att få träffa dig.
- Jag är lik mamma, sa åttaåringen och blinkade mot mig.
Ännu mer stolt.
På vägen ut sa åttaåringen:
- Märks det verkligen om man är lik nån eller hörde doktorn när vi pratade om det här i väntrummet?
- Jag tror inte han hörde oss prata men jag vet heller inte om det märks att man är lik nån. Så där på en gång. Vi får väl fråga när vi kommer hem, sa jag och så hoppade vi in i taxin och for mot hemmet.
Hemma låg småbrorsorna och maken uthällda i soffan framför "Doobidoo" och grävde i varsin popcornskål efter gnissliga godbitar.
- Jag har funderat på hur barnen är lika dig och mig. Alltså vad vi fört vidare till dom, sa jag till maken som inte hade fokus hos just mig just då eftersom lillebror höll på att gå i spinn på mattan framför TV:n.
- Ja, det enda jag har bidragit med är att dom alla tre har veck bakom öronen. Och så har dom mina tår. Annars är det mest din släkt. På alla sätt och vis.
Min släkt? Är det bra eller dåligt?, funderade jag och gick ut i köket där mellansonen, den självsäkra sexåringen, nu förberedde ett laserkrig med pinnen till brödkaveln och några smörknivar i grönt och rosa.
- Vem tycker du att du är lik?, frågade jag mellansonen. Mig eller pappa?
- Vadå dig eller pappa? Jag är inte lik nån. Jag är ju mig själv. Men jag skulle vilja vara lik dig i frisyren, mamma. Jag vill också se ut som Anakin Skywalker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar