Att vara en lagom jävlig förälder

- Nej mamma, säger sexåringen och höjer pekfingret mot mig och stirrar mig rakt in i ögonen, nu tänker jag gå och ringa polisen. Du ska sitta i fängelse.
Sedan stegar har resolut ut i köket och hämtar telefonen och slår 112. Jag slänger mig fram och hinner avbryta samtalet precis när det klickar till och någon svarar i andra änden.
- Men vad gör du? Ringa polisen? Hur kan du kunna numret dit, fräser jag stressat till sexåringen samtidigt som jag oroar mig för att operatören vid SOS i andra änden ska ha hört mig.
- Ettettvå-lätt att slå, svarar sexåringen som självklart lärt sig numret på dagis. Och visst är det jättebra om det börjar brinna eller nåt annat hemskt händer att han vet var han ska ringa. Men inte trodde jag att han skulle slå det för att polisen ska komma och hämta hans hemska mamma.
Det är tisdagförmiddag och vi är mitt inne i "klockantiouppgörelsen". Den infaller i princip varje dag runt klockan tio på förmiddagen. Är vi inte hemma på förmiddagen så kommer den som ett brev på posten efter hämtning på eftermiddagen. Den kommer smygande som ett åskväder. Först lite muller, sedan några blixtar och lite mer muller. Sedan, utan att man exakt vet när kommer det där blixtnedslaget då det verkligen smäller samtidigt och man hukar sig och kollar sig omkring hur eventuella skador ser ut. Så är det med "klockantiouppgörelsen".
I tisdags började det så här: När man tror att läget under kontroll, när han ätit frukost, klätt på sig och går in till sin älskade storebror för att bygga lego och minsta brorsan coolat ner sitt senaste utbrott och leker med Briobanan i sitt rum och jag ska ta mig en kopp kaffe och bläddra i tidningen: Då kommer åskan. Jag hör hur diplomatiske storebror försöker få sexåringen att inte starta en konflikt men han muckar vidare. Och så försvinner han in på sitt rum, drar igen dörren och storebror gråter.
- Han tog mina mest värda legoclooner och byter armar på dom och säger att dom är hans, hör jag mellan snyftningar och snorindragning.
- Okey, säger jag. Vi går in till honom tillsammans.
På sängen sitter nöjda sexåringen och flinar med ett mindre berg av legoclooner i knät.
- Hur tänkte du nu (börjar jag lite pedagogiskt)?
- Dom är mina.
- Du får gärna leka med dom men din bror vill inte att du plockar isär dom. Det hörde jag redan för en stund sedan när ni satt inne i hans rum.
- Dom är mina.
- Du, lyssna på mig nu (jag är fortfarande lugn och pedagogisk). Tänk tvärtom. Hur skulle det kännas om det var brorsan som plockade isär dina gubbar?
- Dom är mina.
Säger han bara och flinar och verkar helt okontaktbar. Jag börjar bli provocerad.
- Hur ska vi lösa det här? Du vet att dom inte är dina.
- Dom är mina. Säger han och lägger till med bebisröst och så rafsar han ihop alla gubbar, drar armarna av dom, blandar allt och kastar ut över hela sitt golv. Det tar ca 3 sekunder. Storebrors tårar sprutar som Lille Skutts och han hoppar upp och ner på stället.
- Huuuur ska jag hitta alla delar nuuuu? Du har ju förstört allting!!!!, klagar storebror och sexåringen går fram till honom och flinar:
- Dom är mina.
Vid det här laget har också den förr för tillfället balanserade lillebror treåringen gett sig in i leken. Han har nån slags konfliktradar på. Där det vankas bråk vill han vara med och bidra. Helt oprovocerat smäller han till sexåringen med sin snuttefilt och det är då det inte smygmullrar längre. Åskan är nära.
Sexåringen vrålar. Rätt ut. Som om vi alla är på väg att slå ihjäl honom:
- Ni fattar ju ingenting. Jag har ju ingenting. Inga leksaker. Alla har men inte jag.

Ser mig omkring i rummet som formligen drunknar i lego han själv sparat till och köpt, fått i present och ärvt. Skepp och konstellationer som många många barn skulle göra allt för att få ha.
- Men vad säger du nu? Se dig omkring. Du har ju hur mycket som helst?
- Nej det har jag inte och du fattar inget och ni är dumma allihopa och så kommer blixtnedslaget. Pang. Bom. Krasch. Sexåringen hänger om benet på mig och slår med sina små nävar på mitt lår och rivs om vartannat med naglarna på mina fötter. Är det här min unge? Som satt i famnen och pussades i morse? Som gav mig ett halsband han gjort själv?
Och han vrålar, och storebror gråter och lillebror har nu gått över till att hoppa från en hög stol ner i sexåringens säng så det smäller varenda gång. Det är kaos.
Jag provar att krama honom. Fel. Provar att säga ifrån. Det är inte ok att klösa och slå mamma. Fel. Jag försöker prata med honom. Fel. Klockan går. Vi ska snart iväg och skola in lillebror på nytt dagis. Ahhhh. Vad göra?
- Nej, nu går jag ut härifrån för det gör ont när du river mig och vi kommer ingen vart. Sluta nu.
Känner hur det börjar bli dåligt med syre, det där strypgreppet som stressen och vanmakten kan ta om halsen på en när man varken vet ut eller in. Sexåringen vrålar vidare. Storebror snyter sig och börjar leta bitar på golvet. Lillebror hoppar vidare. Ett under att han inte dunkat huvudet i betongväggen medan vi hållt på.
Jag går ut i köket och suckar. Öppnar balkongdörren för att få luft. Det är då han helt plötsligt står bakom mig med pekfingret och hotet om att ringa polisen.
Det är inte slut där. Efter polissamtalet rycker han lillebrors snuttefilt och hotar med att slänga in den i tvättmaskinen (som är lillebrors värsta mardröm - tvätta snuttefilten - no good). Sexåringen öppnar dörren ut i trapphuset, springer fram till hissen, trycker på alla knappar med vrålande lillebror efter sig. Hur det går till vet jag inte men på nåt vis får jag ner alla tre i garaget och får in dom i bilen. Tio minuter tills vi ska vara på nya dagiset. Hjärtat bankar i kroppen. Då spänner sexåringen upp sitt bälte och kliver fram på förarplatsen och börjar trycka på alla knappar, tuta och är på väg att få tag i handbromsen när jag men några slags hulkkrafter lyfter denna oerhört starka unge till sin plats. Sen smäller jag igen passagerardörren och vänder mig om och den där bröströsten kommer fram som jag sällan sällan behöver ta fram men som blir ett måste just nu:
- Nu räcker det! Nu är det bra! Inte ett ljud vill jag höra från dig just nu! Jag är så arg så jag ...ahhhh...vet inte vad jag ska säga.
Då, när man är så arg att det varken finns luft eller kraft kvar och tårarna tränger i ögonen - då- då flinar han åt mig och säger:
- Legogubbarna är mina.
Då vill jag ringa 112. Kom och hämta honom. Jag orkar inte en sekund till.

Väl hemma igen sätter jag mig på balkongen för att få luft och kraft och samla tankarna ( för er som undrade hur vi kom hem så koncentrerade jag mig bara på en sak: köra hem, köra hem, köra hem. Det var knäpptyst i bilen.)
Sexåringen leker på sitt rum som om inget hänt. Solen skiner och luften är klar (tycker han) efter ovädret. Storebror ligger på sängen och lyssnar på musik och flyr verkligheten med Harry Potter.
Jag går och hämtar husets Bibel som står på central plats. Lätt att rycka fram när man behöver läsa och få stöd: Trotsboken heter den och är en utmärkt bok om barnets olika faser och olika åldrar. Här är ord och inga visor. "treåringen har en större konflikt med sina föräldrar/syskon ca fyra gånger i timman". Jodå, det stämmer. "Sexåringen är både stor och liten, mycket känslor, utbrott vanliga". Check på den också. Men det står också att det är ok att bli arg som förälder och att barnet behöver motstånd. Jodå, det har jag märkt.
Lite senare på eftermiddagen beklagar jag mig för vännen som jobbar som barnpsykolog. När jag berättar och hoppas på att få sympatier och nån som säger " kämpa på" så säger hon:
- Men å vilken underbar unge. Vilken vilja, vilken kraft. Och så kreativ. Du ska vara stolt över honom.
- Men jag känner inte igen honom. I morse när det var som värst och han var okontaktbar trodde jag nästan att han fått nån hjärnblödning eller så för han var som förbytt.
Vännen barnpsykologen skrattar och säger.
- Oj vad jag hade velat vara med. Vilken fantastisk historia. Det är bra att du blir arg. Mera sådant. Han vill ha det så. Veta att du älskar honom fast han är outhärdlig.
- Ja, men hånflin då? Han är ju elak. Ingen har nånsin hånflinat åt honom här hemma? Var kommer det ifrån?
- Han är begåvad och stark. Älskad och trygg. Lita på det.
Jahapp. Föga tröst som hjälper när åskan går och syrebristen stryper mig.

Jag bläddrar vidare i boken. Finns det ingen lugn ålder? Jo, vid fyra kan den nu monsterlika treåringen bli behaglig ett tag. Och då borde sexåringen, som då är sju, blivit så där härligt nyfiken och trevlig att vara med som hans storebror blev vid den åldern. Om ett år. Då är det slut på kaos här hemma- tänker jag och bläddrar till ett av de sista kapitlen: Nioåringen som innesluter sig, kan börja kroppsfixera sig och ska ta spjärn mot föräldrar inför puberteten. Storebror blir nio i januari...

På kvällen efter ytterligare några konflikter (dock inga fler polissamtal) och kamper med både lillebror och sexåringen så ligger dom alla i sängen.

- Du suger musten ur mig, säger jag till lillebror och pussar honom godnatt.
- Ja det gör jag. Mamma älskar mig. Jag är din gogris, säger han och stoppar tummen i munnen.

Sexåringen sitter i sängen och väntar på mig.
- Ligg hos mig. Nära, säger han.
- Ja, men först ska vi prata om vad som hände idag, säger jag.
- Nepp, säger han. Det var då. Nu ska du få en långtradare, säger han och lägger sina armar om min hals och trycker sina små läppar mot mina tills vi skiftar i lila båda två.

Vår familjeterapeut som maken och jag träffade under en jobbig tid i livet sa en hel del klokt och bland annat sa han att dom bästa föräldrarna är dom som är lagom jävliga. Dom som bjuder barn motstånd, argumenterar, sätter gränser, blir arga, gråter, tappar fattningen och kan be om ursäkt. Idag var jag nog mer än lagom jävlig enligt sexåringen.

Just nu är det lugnt i huset. Men om tolv timmar är det med största sannorlikhet dags igen för åskan att dra in.

Kaos är granne med Sex and the city

Ja, såhär mitt i semestern – när man har mycket semester och sommarlov som vi har möjlighet att ha i vår familj- så blir ju semestern också vardag. Långa sega morgnar i pyjamas gör att man aldrig kommer iväg, att morgondisken blir stående över lunch – fast man inte äter lunch den tiden som kallas lunch för det gör man senare. Gammal fil stelnar och surnar i tropiskt heta kökets tallrikar på diskbänken.

Och lunch äter man oftast inte alls innan badväskan ska packas och man ska ut och bada och fika och komma hem med blöta kläder nångång vid sex och fixa middag med sockerhöga barn. Och barnen kommer aldrig i säng så nån vuxentid som maken och jag är vana vid annars i vår vanliga vardag – den är liksom borta nu. Det blir också mer tvätt, fler moment i köket, fler konflikter att lösa. Till detta har minstingen hittat sin formtopp för treårstrotsen av värsta sort. Arg när han vaknar. Sen lite nöjd en stund, sedan arg, arg och arg igen innan han toppar med ett raseriutbrott när pyamasen ska på.

Häromdagen kom det välsignade regnet. Vi var hemma och packade om och tvättade ett par dagar. Dag ett gick bra att vara inne. Mysigt. Dag två var fruktansvärd. Maken och jag löpte som skollade troll genom lägenheten för att hålla isär mellanson och minsting från att inte slå ihjäl varann. Det är som om dom ändå dras till varann som magneter – fast dom blir osams hela tiden.

- Du är bara tre år. Jag fyller snart sex. Du är en bebis, du är en bebis. Hahaha, sjunger mellanson högt och tydligt.

- Sluta, du äj en bajskojv, kontrar lillebror med och tar till sitt favorittrick – tjurruset. Det går till så att han tar ansats och springer rakt in i den han vill retas med eller är arg på med huvudet före. På mig springer han rakt in i magen, på maken – ja ni kan gissa – något längre ner. På brorsorna i bröstkorgen alternativt mitt i magen. Effektivt som tusan och fasiken vad ont det gör.

- Sluta med det där. Det är inte okej att göra så, säger jag och tittar honom argt i ögonen.

- Lägg av mamma, säger han fullständigt respektlöst och pekar åt mig. Nu gåj du in på ditt jum.

Nånstans där mitt i kaoset får vi till en lunch och sätter oss vid bordet. Att jag lyckats behålla lugn och tålamod hela förmiddagen beror på den extra kraft jag får av att jag om fyra timmar ska träffa bästa vännen och gå på bio.

- Jag går strax före halv sju, säger jag och maken nickar.

- Gör det du. Vi ska försöka överleva – om nu inte lillebror tar kål på oss, säger han och skrattar till lite. Vad ska ni se förresten?

- Låt mig gissa, jag vet jag vet, säger storebror. Dom ska se Sex and the City 2. Eller hur mamma?

- Ja, faktiskt, säger jag lite förvånad och tar en tugga.

- Ja, mamma. Det förstår jag, säger storebror. Lite snygga skor, snygga kläder och snygga karlar. Det är vad du behöver idag.

- Va!, ropar maken rakt ut. Tycker du inte att hon har det här hemma?

- Nja, lite omväxlig är väl alltid bra, säger storebror och blinkar åt mig med ena ögat. Han kommer att bli en livsfarlig Don Juan om några år. Eller en väldigt förstående make. Underbara unge.

Timmarna går. Lillebror river upp alla tvätthögar jag plockat ihop senaste timman, han kraschar mellanbrorsans legobygge och står framför TV:n när storebror ska spela Batman. Allt varvat med ett enträget tjat: Fåj jag godis? Ge mig tubbibi (tuggummi)! När han inte får så hänger han med armarna och suckar: Dåååligt. Åååå vad dååligt. Med jämna mellanrum möts jag och maken och vi morrar. Ahh. Ska det vara såhär?

Med lätta, lätta steg går jag ut genom dörren.

- Nu går jag på bio. Hoppas ni ska få en okej kväll i alla fall, säger jag och går.

Känslan av när man stänger dörren bakom sig och hör kaoset fejda bort mer och mer allteftersom hissen tar en neråt friheten – den är underbar. Hejdå skrikbarn och kaos och gnet och gnissel. Nu ska jag på annat!

Bästa vännen och jag kramas länge och tar upp tråden där vi slutade senast. Under en markis på ett kafé sitter vi med regnet smattrande mot markisduken och äter glass doppad i chokladsås och pratar och pratar och skrattar och gråter en skvätt och pratar igen. Ooops. Skynda ner till bion och så börjar det.

Från första minuten är jag helt borkopplad. Lobotomerad. Familj? Nej det har jag ingen. En lägenhet i Centrala Uppsala? Nehejdå, jag bor på Manhattan! Och gympadojor och munkjacka? Nej det har jag inte alls. Jag har höga klackar och klänning på mig. Och så blir jag Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte. Igen.

Vi går på gaybröllop och sjunger med Liza Minelli och vi har så trevligt i baren. Jag och Big hinner med en snabbis innan festen också. Ja och sen far vi till Abu Dabi och bara njuter av all god mat, och den där ljuvliga sviten, och den otroligt snygga privata uppassaren som står utanför mitt rum hela tiden och som kokar varm mjölk åt mig när jag inte kan sova. Jag köper ljuvliga skor på marknaden och springer på mitt snygga ex Aidan. Innan dess har jag hunnit säga upp mig från jobbet för att jag vill bli en mer närvarande och glad mamma och så har jag lunchat med bästa vännerna och så har jag shoppat lite till och precis skrivit klart en bok. Ahh. Livet är underbart. Eller så är det kanske inte bara det. För förutom allt detta som bara är som en ljuv dröm så finns också tvivlen. Är det så här det är att vara gift? När livet blir allt mer hämtmat framför TV:n än romantiska middagar med outtömliga ämnen att prata om. När jag inte har tid för varken maken eller barnen för jag måste skicka ett sms för jag jobbar jämt eller när åldersnojan kommer krypande. Är det såhär kroppen ser ut nu? Jaha, vad är det som ligger framför? Jag blir aldrig mer yngre. Bara äldre. Och dom här små barnen som finns hemma hos mig nu – ska dom lämna mig för egna familjer och inte bry sig om sin mamma som gör ALLT för dom? Med jämna mellanrum tittar jag och bästa vännen på varann och nickar instämmande. Vi är Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte. All in one liksom.

Och så kommer scenen som faktiskt berör allra mest när ordentliga, perfekta, noggranna Charlotte står i köket och bakar hundratals små rosa kakor till äldsta dotterns kalas. Med ena handen håller hon spritsen med rosa kladdig kristyr och med andra handen vyssjar hon en SKRIKANDE tvååring och så håller hon telefonluren med axeln och pratar med Carrie och försöker samtidigt hålla ställningarna i köket så att allt blir så perfekt som hon planerat. Under tiden kletar äldsta dottern in sig med röd karamellfärg och rätt var det är tar hon till ”tjurruset” och daskar till mamma Charlotte rätt på skinkorna för att få uppmärksamhet. Då rasar alltför Charlotte. Men hon kan inte visa det utan gömmer sig i skafferiet och gråter och gråter. Den perfekta make upen rinner. Den dyra kjolen är förstörd, hon kokar och är frustrerad över lilltjejen som bara gråter och gråter hela dagarna. Livet som hon drömt om är skit och hon har sååå dåligt samvete över att hon känner så. Hon som har allt ska väl inte tappa fattningen? Ska väl inte bli trött? Inte få gråta och tycka att det är skit alltihopa? Och tänk om hennes man blir kär i barnflickan dessutom? Hon är ju inte ens en bra fru just nu. Krav och samvete. Krav och samvete.

Vännerna ser allt detta och försöker få Charlotte att prata när dom reser bort men nehej då. Allt är så bra och fint! Hon har ju allt. Sen att hon försöker messa hem till maken var femte minut för att hon undrar hur dom klarar sig därhemma utan henne under resan är inget konstigt alls. Hon blir mer och mer pressad.

Kloka Miranda tar tag i situationen och tar Charlotte till den privata baren. Med två stora drinkar framför sig börjar Miranda:

- Jag älskar min son men han kan vara fruktansvärd ibland.

Charlotte tvekar men sen går proppen ur badkaret och allt forsar ur henne. Alla skuldkänslor. All oro över att inte räcka till. Livet som är så kort och allt det där hon drömde om som slagit in men ändå är hon så ledsen. Två underbara döttrar som är friska och mår bra men som kan vara sååå påfrestande. Och jag känner igen mig. Och jag känner sympatier med henne och alla mammor och pappor som sliter för sina barn och vill deras bästa. Som älskar dom så hjärtat nästan sprängs ur kroppen men som kan bli vansinniga på barnen som kan ta fram de allra sämsta sidorna ur oss föräldrar.

Filmen fortsätter och jag lever vidare i den. Några snedsteg här och där, några intressanta diskussioner och så den stora frågan hur man håller liv i lågan efter några års äktenskap.

Helt plötsligt rullar eftertexten. Filmen, verklighetsflykten och underhållningen är slut. Och jag är varm, glad och påfylld av ny energi. När Charlotte kom hem till familjen efter några dagars semester så erkände hon att det var det hon behövde för att fylla på sina reserver. Jag har varit borta i fyra timmar när bästa vännen släpper av mig utanför huset. I alla lägenheter sover människorna men ett litet fönster lyser. Där sitter min egen John ”Big” Preston och producerar musik och väntar på mig. Jag ler.

I lägenheten är det lugnt och tyst. Jag längtar faktiskt tills dom där små vaknar imorgon men innan dess ska jag krypa ner i min egen säng och sova. Bredvid honom. Precis som Carrie gör. Jag kommer aldrig att ha en barnflicka som backar upp hemma, jag kommer aldrig att bo i sultanens lyxsvit i Abu Dabu, jag kommer aldrig att resa långväga med flyg i högklackat och bred hatt, jag kommer troligen aldrig att ligga tätt intill maken i soffan med min gröna långklänning med släp och se på svartvita romantiska filmer. Nej, imorgon är det troligen kaos och konfliktlösning här igen. Men det är precis det liv jag vill ha. Fast det var bra skönt att fara till Abu Dabu några timmar.