Långkok, bullbak och mosad majs mot kinden

Ibland får jag infall. De infaller vid högst extraordinära tillfällen när jag a) Sovit mer än 4 timmar i sträck en natt b) Vaknat på rätt sida c) Känner mig i total balans. När allt detta stämmer kan jag få infall á la min mormor Nanny som var en ljuvlig husmor som kunde hantera ett långkok samtidigt som hon friterade sina egna munkar. Med fyllning. Och hade en så där fyra, fem barn runt benen hela tiden. Dessutom var hon jämt glad.
Dessa dagar känner jag nästan mormor inkarnerad i min livsande. Sprudlade av energi och lust plockar jag fram kokbok och bakbok. Här ska göras nåt ordentligt för en gång skull! Barnen leker fint med lego på golvet och grytbitar puttrar i svärmors blytunga gjutjärnspanna. Det luktar smör. Underbara doft. I bunken på bänken står en vetedeg på jäsning. Radion spelar fin musik. Kaffepannan puttrar. Barnen leker fint med lego på golvet.

Bara inget stör just nu ska nog allt gå bra. Tänk vad lycklig jag är. Jag har ju allt.
- Mamma blir det mat snart vi är hungriga.
- Jadå, snart så. Jag ska bara reda av här och koka ihop med vin och koka ris och...
- Men vi är hungriga nu.
- Ni kan få frukt så länge.
- Inte jukt. Majs, säger minstingen som stått och tryckt i ett hörn och är rödrosig om kinderna och färdig för blöjbyte.

Och efter ett blöjbyte, två skalade äpplen och att jag fyllt på en liten skål med majs så väller vetedegen ut över diskbänken. Jag hackar med gaffeln och släpper ut lite luft ur degen. Maten måste bli klar först. Det kan aldrig vara fel med extra jäsning.

- Är maten klar nu då?
Det är varmt i köket med ugn och barn och gjutjärnspanna som puttrar.
- En stund kvar.
Harmonin börjar naggas i kanten.
- Varför äter ni inte mer frukost? Va? Då blir ni inte hungriga på en gång.
Var är kaveln? Den brukar ju ligga här.
- Har nån sett kaveln?, hinner jag fråga innan jag ser hur den far fram som en handgranat i hallen och landar två centimeter från minstingens skål med majs.
- Varför måste ni ta köksgrejerna? Ni har ju hela era rum fulla med leksaker.
- Mamma, när blir det maaaaaat?
Minstingen gråter. Han bet sig i fingret när han fyllde munnen med majs.
Blåsa blåsa. Så nu bra!
Var var jag? Det puttrar inte längre i grytan. Det fräser. Slår på vinet. Det första ångar bort direkt. Glasögonen immar igen. Måste på med en kastrull ris.
Och så degen. Fasen också. Kavlar snabbt, på med lite socker, på med kanel. Skit också det ska ju vara smör i botten. Tack och lov för flytande smör. Sprut sprut på allting. Rulla ihop.
- Mamma, jag måste gå på toa.
- Men gör det då.
- Du måste hjälpa mig med tröjan. Jag får inte av huvan. Och så måste jag ha tidningar till toan. Aaj, inte så hårt över öronen.
- Så blås blås. Nu bra.
Var var jag?
- Mamma är du stressad, frågar kloka åttaåringen. Du ser ut som om du stressar.
- Jag vill bara bli klar.
Grädde var det, reda sås, visp visp.
- Opp, homma opp. Minstingen hänger runt ena benet.
- Du ska få komma. Alldeles snart.
- Homma, homma upp.
Kopplar loss benen. Måste skala en morot. Sen kan jag ta upp honom.
- Hommaaaaaaa, uhäääääää.
- Kom då. Svårt att skala morot med minsting i famnen och immade glasögon. Aj fasen. Det var skinnet på tummen. Måste ha plåster.
Pippippipp. Jäsning slut. Riset klart. In med plåten i ugnen. Slänger ut tallrikar på bordet.
- Fäääärdig, ropar mittemellan som är klar på toan.
Ner med minsting på golvet. Torka, tvätta händer, snabbt tillbaka i köket. Bullarna måste ut.
Nu gråter också storebror.
- Kan du inte bara värma köttbullar? Det här är inget kul.
Öser upp maten på tallrikar.
-Så sätt er nu. Varsågoda. Var är lillebror? Hallå, var är du?
Tystnad.
- Där. Under bordet på mattan. Kolla mamma. Han har somnat.
Och han som måste ha mat innan han somnar. Lyfter upp honom och ser att hela kinden är våt. Av den gegga som blir när man somnar på majskorn. Smyger in med honom i sängen. Jag får duscha honom sen. Tillbaka till köket. Ut med plåt nummer två. De ser fina ut. Eller? Dom ser inte ut som vanligt. Pärlsockret pucko!
- Ska dom vara sådär?, säger mittemellan.
- Nej eller ja. Nu är dom så. Ät nu.
Köket ser ut som ett bombnedslag. Barnen måste ju ut också idag nångång. Känner en svettbäck rinna ner över ryggen mot svanken. Är inte hungrig. Bara trött.
Minstingen sover, de andra tvä är mätta. Jag är slut. Och kissnödig för jag har inte gått på toa på hela dagen. Maken ringer.
- Ska jag handla med nåt hem? Behöver vi nåt till kvällen?
- Ja, hämtpizza tack. När kommer du?
- Vid fem. Om tågen går som dom ska.
Okej. Tre timmar kvar till vi är två vuxna. Minstingen vaknar.
- Homma. Homma opp.
Tar dagens första kopp kaffe med en mörkbrun bulle utan pärlsocker och skrattar för mig själv. Mormor gapflabbar nog i sin himmel. Att jag ALDRIG lär mig...