Kaos är granne med Sex and the city

Ja, såhär mitt i semestern – när man har mycket semester och sommarlov som vi har möjlighet att ha i vår familj- så blir ju semestern också vardag. Långa sega morgnar i pyjamas gör att man aldrig kommer iväg, att morgondisken blir stående över lunch – fast man inte äter lunch den tiden som kallas lunch för det gör man senare. Gammal fil stelnar och surnar i tropiskt heta kökets tallrikar på diskbänken.

Och lunch äter man oftast inte alls innan badväskan ska packas och man ska ut och bada och fika och komma hem med blöta kläder nångång vid sex och fixa middag med sockerhöga barn. Och barnen kommer aldrig i säng så nån vuxentid som maken och jag är vana vid annars i vår vanliga vardag – den är liksom borta nu. Det blir också mer tvätt, fler moment i köket, fler konflikter att lösa. Till detta har minstingen hittat sin formtopp för treårstrotsen av värsta sort. Arg när han vaknar. Sen lite nöjd en stund, sedan arg, arg och arg igen innan han toppar med ett raseriutbrott när pyamasen ska på.

Häromdagen kom det välsignade regnet. Vi var hemma och packade om och tvättade ett par dagar. Dag ett gick bra att vara inne. Mysigt. Dag två var fruktansvärd. Maken och jag löpte som skollade troll genom lägenheten för att hålla isär mellanson och minsting från att inte slå ihjäl varann. Det är som om dom ändå dras till varann som magneter – fast dom blir osams hela tiden.

- Du är bara tre år. Jag fyller snart sex. Du är en bebis, du är en bebis. Hahaha, sjunger mellanson högt och tydligt.

- Sluta, du äj en bajskojv, kontrar lillebror med och tar till sitt favorittrick – tjurruset. Det går till så att han tar ansats och springer rakt in i den han vill retas med eller är arg på med huvudet före. På mig springer han rakt in i magen, på maken – ja ni kan gissa – något längre ner. På brorsorna i bröstkorgen alternativt mitt i magen. Effektivt som tusan och fasiken vad ont det gör.

- Sluta med det där. Det är inte okej att göra så, säger jag och tittar honom argt i ögonen.

- Lägg av mamma, säger han fullständigt respektlöst och pekar åt mig. Nu gåj du in på ditt jum.

Nånstans där mitt i kaoset får vi till en lunch och sätter oss vid bordet. Att jag lyckats behålla lugn och tålamod hela förmiddagen beror på den extra kraft jag får av att jag om fyra timmar ska träffa bästa vännen och gå på bio.

- Jag går strax före halv sju, säger jag och maken nickar.

- Gör det du. Vi ska försöka överleva – om nu inte lillebror tar kål på oss, säger han och skrattar till lite. Vad ska ni se förresten?

- Låt mig gissa, jag vet jag vet, säger storebror. Dom ska se Sex and the City 2. Eller hur mamma?

- Ja, faktiskt, säger jag lite förvånad och tar en tugga.

- Ja, mamma. Det förstår jag, säger storebror. Lite snygga skor, snygga kläder och snygga karlar. Det är vad du behöver idag.

- Va!, ropar maken rakt ut. Tycker du inte att hon har det här hemma?

- Nja, lite omväxlig är väl alltid bra, säger storebror och blinkar åt mig med ena ögat. Han kommer att bli en livsfarlig Don Juan om några år. Eller en väldigt förstående make. Underbara unge.

Timmarna går. Lillebror river upp alla tvätthögar jag plockat ihop senaste timman, han kraschar mellanbrorsans legobygge och står framför TV:n när storebror ska spela Batman. Allt varvat med ett enträget tjat: Fåj jag godis? Ge mig tubbibi (tuggummi)! När han inte får så hänger han med armarna och suckar: Dåååligt. Åååå vad dååligt. Med jämna mellanrum möts jag och maken och vi morrar. Ahh. Ska det vara såhär?

Med lätta, lätta steg går jag ut genom dörren.

- Nu går jag på bio. Hoppas ni ska få en okej kväll i alla fall, säger jag och går.

Känslan av när man stänger dörren bakom sig och hör kaoset fejda bort mer och mer allteftersom hissen tar en neråt friheten – den är underbar. Hejdå skrikbarn och kaos och gnet och gnissel. Nu ska jag på annat!

Bästa vännen och jag kramas länge och tar upp tråden där vi slutade senast. Under en markis på ett kafé sitter vi med regnet smattrande mot markisduken och äter glass doppad i chokladsås och pratar och pratar och skrattar och gråter en skvätt och pratar igen. Ooops. Skynda ner till bion och så börjar det.

Från första minuten är jag helt borkopplad. Lobotomerad. Familj? Nej det har jag ingen. En lägenhet i Centrala Uppsala? Nehejdå, jag bor på Manhattan! Och gympadojor och munkjacka? Nej det har jag inte alls. Jag har höga klackar och klänning på mig. Och så blir jag Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte. Igen.

Vi går på gaybröllop och sjunger med Liza Minelli och vi har så trevligt i baren. Jag och Big hinner med en snabbis innan festen också. Ja och sen far vi till Abu Dabi och bara njuter av all god mat, och den där ljuvliga sviten, och den otroligt snygga privata uppassaren som står utanför mitt rum hela tiden och som kokar varm mjölk åt mig när jag inte kan sova. Jag köper ljuvliga skor på marknaden och springer på mitt snygga ex Aidan. Innan dess har jag hunnit säga upp mig från jobbet för att jag vill bli en mer närvarande och glad mamma och så har jag lunchat med bästa vännerna och så har jag shoppat lite till och precis skrivit klart en bok. Ahh. Livet är underbart. Eller så är det kanske inte bara det. För förutom allt detta som bara är som en ljuv dröm så finns också tvivlen. Är det så här det är att vara gift? När livet blir allt mer hämtmat framför TV:n än romantiska middagar med outtömliga ämnen att prata om. När jag inte har tid för varken maken eller barnen för jag måste skicka ett sms för jag jobbar jämt eller när åldersnojan kommer krypande. Är det såhär kroppen ser ut nu? Jaha, vad är det som ligger framför? Jag blir aldrig mer yngre. Bara äldre. Och dom här små barnen som finns hemma hos mig nu – ska dom lämna mig för egna familjer och inte bry sig om sin mamma som gör ALLT för dom? Med jämna mellanrum tittar jag och bästa vännen på varann och nickar instämmande. Vi är Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte. All in one liksom.

Och så kommer scenen som faktiskt berör allra mest när ordentliga, perfekta, noggranna Charlotte står i köket och bakar hundratals små rosa kakor till äldsta dotterns kalas. Med ena handen håller hon spritsen med rosa kladdig kristyr och med andra handen vyssjar hon en SKRIKANDE tvååring och så håller hon telefonluren med axeln och pratar med Carrie och försöker samtidigt hålla ställningarna i köket så att allt blir så perfekt som hon planerat. Under tiden kletar äldsta dottern in sig med röd karamellfärg och rätt var det är tar hon till ”tjurruset” och daskar till mamma Charlotte rätt på skinkorna för att få uppmärksamhet. Då rasar alltför Charlotte. Men hon kan inte visa det utan gömmer sig i skafferiet och gråter och gråter. Den perfekta make upen rinner. Den dyra kjolen är förstörd, hon kokar och är frustrerad över lilltjejen som bara gråter och gråter hela dagarna. Livet som hon drömt om är skit och hon har sååå dåligt samvete över att hon känner så. Hon som har allt ska väl inte tappa fattningen? Ska väl inte bli trött? Inte få gråta och tycka att det är skit alltihopa? Och tänk om hennes man blir kär i barnflickan dessutom? Hon är ju inte ens en bra fru just nu. Krav och samvete. Krav och samvete.

Vännerna ser allt detta och försöker få Charlotte att prata när dom reser bort men nehej då. Allt är så bra och fint! Hon har ju allt. Sen att hon försöker messa hem till maken var femte minut för att hon undrar hur dom klarar sig därhemma utan henne under resan är inget konstigt alls. Hon blir mer och mer pressad.

Kloka Miranda tar tag i situationen och tar Charlotte till den privata baren. Med två stora drinkar framför sig börjar Miranda:

- Jag älskar min son men han kan vara fruktansvärd ibland.

Charlotte tvekar men sen går proppen ur badkaret och allt forsar ur henne. Alla skuldkänslor. All oro över att inte räcka till. Livet som är så kort och allt det där hon drömde om som slagit in men ändå är hon så ledsen. Två underbara döttrar som är friska och mår bra men som kan vara sååå påfrestande. Och jag känner igen mig. Och jag känner sympatier med henne och alla mammor och pappor som sliter för sina barn och vill deras bästa. Som älskar dom så hjärtat nästan sprängs ur kroppen men som kan bli vansinniga på barnen som kan ta fram de allra sämsta sidorna ur oss föräldrar.

Filmen fortsätter och jag lever vidare i den. Några snedsteg här och där, några intressanta diskussioner och så den stora frågan hur man håller liv i lågan efter några års äktenskap.

Helt plötsligt rullar eftertexten. Filmen, verklighetsflykten och underhållningen är slut. Och jag är varm, glad och påfylld av ny energi. När Charlotte kom hem till familjen efter några dagars semester så erkände hon att det var det hon behövde för att fylla på sina reserver. Jag har varit borta i fyra timmar när bästa vännen släpper av mig utanför huset. I alla lägenheter sover människorna men ett litet fönster lyser. Där sitter min egen John ”Big” Preston och producerar musik och väntar på mig. Jag ler.

I lägenheten är det lugnt och tyst. Jag längtar faktiskt tills dom där små vaknar imorgon men innan dess ska jag krypa ner i min egen säng och sova. Bredvid honom. Precis som Carrie gör. Jag kommer aldrig att ha en barnflicka som backar upp hemma, jag kommer aldrig att bo i sultanens lyxsvit i Abu Dabu, jag kommer aldrig att resa långväga med flyg i högklackat och bred hatt, jag kommer troligen aldrig att ligga tätt intill maken i soffan med min gröna långklänning med släp och se på svartvita romantiska filmer. Nej, imorgon är det troligen kaos och konfliktlösning här igen. Men det är precis det liv jag vill ha. Fast det var bra skönt att fara till Abu Dabu några timmar.