Pinsam och töntig förälder

Jag är på väg att bli en töntig förälder. En sån där riktigt pinsam förälder. Nej, det är inte barnen som tycker det. Det är jag själv som tycker det. Jag tyckte nog att jag hängde med rätt länge rätt bra. Jag och barnen gick jämsides i förmåga att lägga pussel, rita, bygga pärlplattor och sådär. Sen kom datorerna och framför allt spelen in i familjen. Jodå, så länge man befinner sig på Bolibompawebben går det bra men den nivån har alla tre barnen passerat. Nu är det andra spel som gäller. Och krångliga spelkonsoler med massor av fjärrkontroller och joystickar med massor av knappar. Och jag känner mig så dum. Inte ser jag siffrorna ordentligt heller utan måste gå och hämta läsglasögonen för att se. Det är hemskt. Och så blir jag så stressad av att barnen pratar bredvid.
- Men mamma tryck på kryss. Annars kommer du inte vidare.
- Kryss, var sitter kryss? Här. Nej inte där. Kryss.
- Nu är det försent. Du dog just.
- Jaha, säger jag och lyfter blicken från joysticken till TV:n och ser mig själv ligga och flämta i ett hörn. Jag är Shaggy i Scoobidoospelet. Inte ens några spöken kunde jag jaga bort. Jag är pinsam.

Så vad gör man då. Jo, det är bara att försöka lära sig. Dagens barn har andra hjärnkonstruktioner än jag har. Sätt ett nytt tv-spel i händerna på sexåringen och han ”scannar av det ” lite snabbt och säger : Jaha, det är ett sånt spel. Så här ska man göra. Så en dag när jag vabbade med nioåringen och han var i ganska bra skick sa jag:
- Snälla, kan vi övningssköra lite med TV-spelen. Jag vill lära mig.
- Visst sa han och smålog. Och så vägledde han mig pedagogiskt genom första nivån på ett av spelen och jag kände mig både duktig och hade väldigt kul. Det är kul att smälla soptunnor och samla legobitar och jaga robotar. Ha- det här går ju som en dans. När maken kom hem skulle jag glatt demonstrera för honom att jag minsann också kunde spela TV-spel. Tyvärr kom jag inte ihåg alla kommandon och han gick ut efter en stund. Kanske inte var så imponerande ändå.

Dagen efter skulle ungarna spela igen. Vi skulle vara två lag. Grabbarna bråkade inte om varann. De bråkade om att slippa mig i sitt lag. De insåg att det skulle innebära både förvirring och förlust.Tillslut insåg dom väl vad dom bråkade om och empatin tog över: Då sa sexåringen:- - Nepp det här går inte. Vi får byta spel till nåt som mamma kan. Vi tar nåt med treårsgräns. Sen när hon blir trött i ögonen och ska ha kaffe då kan vi spela vårt roliga spel igen.

Jag är verkligen en pinsam och töntig mamma. Så är det bara. Jag får leva med det.