Varje onsdag går jag och mina killar på kafé. Vi har gått på kafé en gång i veckan sedan äldste sonen var nyfödd. Nu är han 8 år och tre månader. Ni kan alla fundera över hur många semlor och napoleonbakelser jag satt i mig. Härligt!
Först var kafébesöken en förevändning för att få fika med andra mammor med barnvagn men med tiden kom jag på att det var världens bästa sociala träning i offentlig miljö för son nummer ett. Kan man föra sig på kafé en halvtimma en gång i veckan - ja då ska det nog ordna sig i livet.
Kaféet i sig kräver sin egen förklaring. Det är ett sådant där gammeldags kondis med allt gott innanför glasfönster och man får inte plocka själv utan det gör dom rara servitriserna med sina vita förkläden och tänger i nysilver. Här finns inga brownies och muffins. Här finns napoleonbakelser, franska våfflor med smörkräm, karlsbadergifflar och sju sorters småkakor.
Inredningen i lokalen är från långt tillbaka i tiden men det är rent och fräscht och så bakar dom som gudar och gudinnor. Servitriserna, de rara damerna i 50+åldern, har sett mina pojkar sedan de var små. Vet vad dom heter och låter dom beställa i lugn och ro. Dom bär ut min bricka med vårt berg av kakor, kanelbullar och kristyrgrodor (och min napoelon - gosh vad gott det är). När dom ser att jag nästan druckit upp kaffet kommer dom med påfyllning, småpratar med barnen och när dom ser att det börjar röra på sig av myror i benen vid vårt bord säger dom:
- Jag ställer undan din bricka, jag. Klä på barnen du. Vi ordnar det här.
Underbara kafé. Men så en onsdag här för ett par veckor sedan sa stora sonen:
- Mamma, vi kan väl testa nåt annat kafé nån gång. Jag såg ett i stan. Snälla.
Annat kafé. I stan. Hm. Hur ska det gå? Varför? Det är ju så bra här. Tänkte jag i mitt stilla sinne. Men så tänkte jag också på alla gånger jag säger åt mina söner att man ska ha "öppna sinnen för då får man vara med om så mycket mer"...Ingen återvändo. Det fick bli kaféet i stan.
Buss från dagis. Check - det gick bra. Av med barnen från bussen. Check. Promenera 200 meter till kaféet utan minstingens sulky. Kunde ha gått bättre. Lite svettig. In på kaféet. Plingelingeling - låter bjällran i dörren och nej. Nej. Nej. Här får man plocka själv. I barnens ögonhöjd ungefär.
- Bulle - ropar minstingen och hinner få upp ena luckan till bullfatet och grabbar tag i en kladdig pistagebulle med vit smet på med sin sandiga dagishand.
- Vänta, vänta- jag hjälper dig, försäker jag men är redan för sent ute. Han är i den lilla kylen och hämtar festis åt ett helt fotbollslag.
Dom andra två sönerna då? Jo, mellansonen snyftar för att hans vanliga bullar inte finns här. Stora sonen ( som är den mest nöjda av oss) kan inte bestämma sig. Det kan han sällan.
Har fiskat tillbaka minstingen och håller honom i stadigt grepp i luvan på overallen. Han rycker lite framåt.
- Fika mamma, fika.
- Snart är det vår tur.
Kön ringlar sig fram och så är det vår tur. På den vingliga brickan som jag skjuter framför mig med ett lillfinger medan jag håller minstingen med andra handen, trängs tre bullar och ett vaniljhjärta på en minimal assiett. Storsonen har fortfarande beslutsångest.
- Eöhhhh....eöhhh. Snart är jag klar.
- Snälla du bestäm dig nu. Lillebror börjar tröttna.
- Eöhhhh. Okerå. Jag tar en chokladboll.
Fram med tången i plast, upp med luckan, inte släppa taget om minstingens luva. Kön lång bakom oss.
Betalar. Kaféet tar förstås inte kort. Och vem går omkring med 173 kronor i kontanter nuförtiden? Inte jag. Kan på min höjd skrapa ihop elva och femito. Får betala med rikskuponer. Suckarna från damerna bak i kön flåsar i nacken.
Ok. Då ska vi hitta en bord för fyra.
Jag lyfter den vingliga brinckan med fikaberget och tre festisar på rad med den enda lediga hand jag har. Den andra fortfarande i stadigt grepp om luvan på minstingen som fått syn på kaffebordet där man själv får trycka fram det man vill ha i sin kopp. Jättekul med knappar tycker han och gör ett ryck så luvan lossnar från sina spännen. Och så är han helt plötsligt framme vid kaffebordet.
Ok. Jag hanterar kriser på jobbet och har gjort det i många år som konsult. Fram med krisplanen. Jag ställer ner brickan på närmaste bord.
- Ursäkta mig, säger jag till damen och herren som tittar på mig som om jag var ett ufo. Jag måste ...
Och så parerar jag mellan borden fram till minstingen som precis ska trycka på den fina kaffeknappen. Check. Jag klarade det.
Nu ska jag bara få brickan till bordet där vi ska sitta.
- Ursäkta, ska bara hämta brickan. Hemskt ledsen att jag ..., säger jag till damen och herren som följer mina tre med blicken. Ta med tre barn på ett kafé. Hur dum i huvudet får man bli. Ser dom ut att tänka.
Bär brickan med en hand igen, mellansonen svettas och stampar när han går genom kaféet. Storsonen sitter redan på plats med huvudet i händerna och tycker resten av familjen är hopplös. Då gör minstingen ännu ett ryck ( nu håller jag honom i hällan i nacken på overallen). Han har fått syn på sockerskålen. Och nu träder inte krisplanen in. Hela jag rycker till när han drar iväg, brickan far rakt upp i luften och landar uppochned med assietten under. På ett grusigt golv ligger tre mosade bullar, ett vaniljhjärta, en chokladboll och tre festisar. Tror ni att nån kommer till undsättning. Nix.
Istället folk som stirrar, räknar mina barn och ruskar på huvudet. Storsonen, den ansvarstagande, fångar in minstingen så jag kan rafsa ihop fikat. Jag lyfter bestämt ( med betoning på bestämt) ner barnen på varsin stol runt ett bord. Festisarna går att dricka. En bit av bullarna går att äta. Jag struntar i kaffet. Det innebär för stora risker att hämta det.
Petar i min några kokosflingor från sonens tilltufsade chokladboll. Å vad mysigt vi har. Inte.
På med overaller igen. Nu ska brickan bäras till den där ställningen på hjul i andra änden av lokalen. Varför finns det alltid bara ett enda ledigt fack att stoppa in brickan i? Storsonen hjälper till. Check. Nu ska vi bara ut härifrån.
Vi är nästan ute när mellansonen rycker mössan av minstingen. Minstingen vrålar rakt ut. Damen och herren vid bordet vänder sig om igen och granskar mamman med dom tre barnen och suckar. Damen ruskar på huvudet.
Ute.Check. Frisk luft. Halleluja.
Plingeling i dörren bakom mig. En dam med rollator försöker ta sig ut. Storsonen håller upp dörren åt henne.
- Tack, säger hon och plirar med ögonen och tittar på mig. Och så tittar hon på alla barnen och på mig igen och säger:
- Du är rik du. Titta vilka fina pojkar du har. Och så klappar hon mig på handen som fortfarande har ett stadigt grepp om hällan i nacken på minstingen.
Nästa vecka blir det vårt gamla hemvana kondis igen. Damen med rollatorn måste ha jobbat där - så är det bara.
Napoleonbakelse, kaffe i kopp och servitriser som småpratar med barnen.
- Nu har vi vidgat färdigt våra vyer, säger jag till storsonen.
- Ja, i alla fall så länge vi har dom där små med oss, säger han och himlar med ögonen.
173 spänn och ett antal svettdroppar fattigare. Men rik. Hon har så rätt.
Enarmade föräldrars vardag!
Välkommen till mig. Jag heter Ann Eberhardsson och är journalist och författare med inriktning på barn & familj. Till vardags jobbar jag på en kommunikationsavdelning och hemma hos mig bor jag, min man och tre killar mellan tre och nio år.
Här vill jag dela med mig av tankar och funderingar och anekdoter ur familjelivet. En del kanske du känner igen dig i och annat skrattar du säkert bara åt.
Jag bjuder på det :-).
Här vill jag dela med mig av tankar och funderingar och anekdoter ur familjelivet. En del kanske du känner igen dig i och annat skrattar du säkert bara åt.
Jag bjuder på det :-).
tisdag 20 april 2010
söndag 28 mars 2010
Långkok, bullbak och mosad majs mot kinden
Ibland får jag infall. De infaller vid högst extraordinära tillfällen när jag a) Sovit mer än 4 timmar i sträck en natt b) Vaknat på rätt sida c) Känner mig i total balans. När allt detta stämmer kan jag få infall á la min mormor Nanny som var en ljuvlig husmor som kunde hantera ett långkok samtidigt som hon friterade sina egna munkar. Med fyllning. Och hade en så där fyra, fem barn runt benen hela tiden. Dessutom var hon jämt glad.
Dessa dagar känner jag nästan mormor inkarnerad i min livsande. Sprudlade av energi och lust plockar jag fram kokbok och bakbok. Här ska göras nåt ordentligt för en gång skull! Barnen leker fint med lego på golvet och grytbitar puttrar i svärmors blytunga gjutjärnspanna. Det luktar smör. Underbara doft. I bunken på bänken står en vetedeg på jäsning. Radion spelar fin musik. Kaffepannan puttrar. Barnen leker fint med lego på golvet.
Bara inget stör just nu ska nog allt gå bra. Tänk vad lycklig jag är. Jag har ju allt.
- Mamma blir det mat snart vi är hungriga.
- Jadå, snart så. Jag ska bara reda av här och koka ihop med vin och koka ris och...
- Men vi är hungriga nu.
- Ni kan få frukt så länge.
- Inte jukt. Majs, säger minstingen som stått och tryckt i ett hörn och är rödrosig om kinderna och färdig för blöjbyte.
Och efter ett blöjbyte, två skalade äpplen och att jag fyllt på en liten skål med majs så väller vetedegen ut över diskbänken. Jag hackar med gaffeln och släpper ut lite luft ur degen. Maten måste bli klar först. Det kan aldrig vara fel med extra jäsning.
- Är maten klar nu då?
Det är varmt i köket med ugn och barn och gjutjärnspanna som puttrar.
- En stund kvar.
Harmonin börjar naggas i kanten.
- Varför äter ni inte mer frukost? Va? Då blir ni inte hungriga på en gång.
Var är kaveln? Den brukar ju ligga här.
- Har nån sett kaveln?, hinner jag fråga innan jag ser hur den far fram som en handgranat i hallen och landar två centimeter från minstingens skål med majs.
- Varför måste ni ta köksgrejerna? Ni har ju hela era rum fulla med leksaker.
- Mamma, när blir det maaaaaat?
Minstingen gråter. Han bet sig i fingret när han fyllde munnen med majs.
Blåsa blåsa. Så nu bra!
Var var jag? Det puttrar inte längre i grytan. Det fräser. Slår på vinet. Det första ångar bort direkt. Glasögonen immar igen. Måste på med en kastrull ris.
Och så degen. Fasen också. Kavlar snabbt, på med lite socker, på med kanel. Skit också det ska ju vara smör i botten. Tack och lov för flytande smör. Sprut sprut på allting. Rulla ihop.
- Mamma, jag måste gå på toa.
- Men gör det då.
- Du måste hjälpa mig med tröjan. Jag får inte av huvan. Och så måste jag ha tidningar till toan. Aaj, inte så hårt över öronen.
- Så blås blås. Nu bra.
Var var jag?
- Mamma är du stressad, frågar kloka åttaåringen. Du ser ut som om du stressar.
- Jag vill bara bli klar.
Grädde var det, reda sås, visp visp.
- Opp, homma opp. Minstingen hänger runt ena benet.
- Du ska få komma. Alldeles snart.
- Homma, homma upp.
Kopplar loss benen. Måste skala en morot. Sen kan jag ta upp honom.
- Hommaaaaaaa, uhäääääää.
- Kom då. Svårt att skala morot med minsting i famnen och immade glasögon. Aj fasen. Det var skinnet på tummen. Måste ha plåster.
Pippippipp. Jäsning slut. Riset klart. In med plåten i ugnen. Slänger ut tallrikar på bordet.
- Fäääärdig, ropar mittemellan som är klar på toan.
Ner med minsting på golvet. Torka, tvätta händer, snabbt tillbaka i köket. Bullarna måste ut.
Nu gråter också storebror.
- Kan du inte bara värma köttbullar? Det här är inget kul.
Öser upp maten på tallrikar.
-Så sätt er nu. Varsågoda. Var är lillebror? Hallå, var är du?
Tystnad.
- Där. Under bordet på mattan. Kolla mamma. Han har somnat.
Och han som måste ha mat innan han somnar. Lyfter upp honom och ser att hela kinden är våt. Av den gegga som blir när man somnar på majskorn. Smyger in med honom i sängen. Jag får duscha honom sen. Tillbaka till köket. Ut med plåt nummer två. De ser fina ut. Eller? Dom ser inte ut som vanligt. Pärlsockret pucko!
- Ska dom vara sådär?, säger mittemellan.
- Nej eller ja. Nu är dom så. Ät nu.
Köket ser ut som ett bombnedslag. Barnen måste ju ut också idag nångång. Känner en svettbäck rinna ner över ryggen mot svanken. Är inte hungrig. Bara trött.
Minstingen sover, de andra tvä är mätta. Jag är slut. Och kissnödig för jag har inte gått på toa på hela dagen. Maken ringer.
- Ska jag handla med nåt hem? Behöver vi nåt till kvällen?
- Ja, hämtpizza tack. När kommer du?
- Vid fem. Om tågen går som dom ska.
Okej. Tre timmar kvar till vi är två vuxna. Minstingen vaknar.
- Homma. Homma opp.
Tar dagens första kopp kaffe med en mörkbrun bulle utan pärlsocker och skrattar för mig själv. Mormor gapflabbar nog i sin himmel. Att jag ALDRIG lär mig...
Dessa dagar känner jag nästan mormor inkarnerad i min livsande. Sprudlade av energi och lust plockar jag fram kokbok och bakbok. Här ska göras nåt ordentligt för en gång skull! Barnen leker fint med lego på golvet och grytbitar puttrar i svärmors blytunga gjutjärnspanna. Det luktar smör. Underbara doft. I bunken på bänken står en vetedeg på jäsning. Radion spelar fin musik. Kaffepannan puttrar. Barnen leker fint med lego på golvet.
Bara inget stör just nu ska nog allt gå bra. Tänk vad lycklig jag är. Jag har ju allt.
- Mamma blir det mat snart vi är hungriga.
- Jadå, snart så. Jag ska bara reda av här och koka ihop med vin och koka ris och...
- Men vi är hungriga nu.
- Ni kan få frukt så länge.
- Inte jukt. Majs, säger minstingen som stått och tryckt i ett hörn och är rödrosig om kinderna och färdig för blöjbyte.
Och efter ett blöjbyte, två skalade äpplen och att jag fyllt på en liten skål med majs så väller vetedegen ut över diskbänken. Jag hackar med gaffeln och släpper ut lite luft ur degen. Maten måste bli klar först. Det kan aldrig vara fel med extra jäsning.
- Är maten klar nu då?
Det är varmt i köket med ugn och barn och gjutjärnspanna som puttrar.
- En stund kvar.
Harmonin börjar naggas i kanten.
- Varför äter ni inte mer frukost? Va? Då blir ni inte hungriga på en gång.
Var är kaveln? Den brukar ju ligga här.
- Har nån sett kaveln?, hinner jag fråga innan jag ser hur den far fram som en handgranat i hallen och landar två centimeter från minstingens skål med majs.
- Varför måste ni ta köksgrejerna? Ni har ju hela era rum fulla med leksaker.
- Mamma, när blir det maaaaaat?
Minstingen gråter. Han bet sig i fingret när han fyllde munnen med majs.
Blåsa blåsa. Så nu bra!
Var var jag? Det puttrar inte längre i grytan. Det fräser. Slår på vinet. Det första ångar bort direkt. Glasögonen immar igen. Måste på med en kastrull ris.
Och så degen. Fasen också. Kavlar snabbt, på med lite socker, på med kanel. Skit också det ska ju vara smör i botten. Tack och lov för flytande smör. Sprut sprut på allting. Rulla ihop.
- Mamma, jag måste gå på toa.
- Men gör det då.
- Du måste hjälpa mig med tröjan. Jag får inte av huvan. Och så måste jag ha tidningar till toan. Aaj, inte så hårt över öronen.
- Så blås blås. Nu bra.
Var var jag?
- Mamma är du stressad, frågar kloka åttaåringen. Du ser ut som om du stressar.
- Jag vill bara bli klar.
Grädde var det, reda sås, visp visp.
- Opp, homma opp. Minstingen hänger runt ena benet.
- Du ska få komma. Alldeles snart.
- Homma, homma upp.
Kopplar loss benen. Måste skala en morot. Sen kan jag ta upp honom.
- Hommaaaaaaa, uhäääääää.
- Kom då. Svårt att skala morot med minsting i famnen och immade glasögon. Aj fasen. Det var skinnet på tummen. Måste ha plåster.
Pippippipp. Jäsning slut. Riset klart. In med plåten i ugnen. Slänger ut tallrikar på bordet.
- Fäääärdig, ropar mittemellan som är klar på toan.
Ner med minsting på golvet. Torka, tvätta händer, snabbt tillbaka i köket. Bullarna måste ut.
Nu gråter också storebror.
- Kan du inte bara värma köttbullar? Det här är inget kul.
Öser upp maten på tallrikar.
-Så sätt er nu. Varsågoda. Var är lillebror? Hallå, var är du?
Tystnad.
- Där. Under bordet på mattan. Kolla mamma. Han har somnat.
Och han som måste ha mat innan han somnar. Lyfter upp honom och ser att hela kinden är våt. Av den gegga som blir när man somnar på majskorn. Smyger in med honom i sängen. Jag får duscha honom sen. Tillbaka till köket. Ut med plåt nummer två. De ser fina ut. Eller? Dom ser inte ut som vanligt. Pärlsockret pucko!
- Ska dom vara sådär?, säger mittemellan.
- Nej eller ja. Nu är dom så. Ät nu.
Köket ser ut som ett bombnedslag. Barnen måste ju ut också idag nångång. Känner en svettbäck rinna ner över ryggen mot svanken. Är inte hungrig. Bara trött.
Minstingen sover, de andra tvä är mätta. Jag är slut. Och kissnödig för jag har inte gått på toa på hela dagen. Maken ringer.
- Ska jag handla med nåt hem? Behöver vi nåt till kvällen?
- Ja, hämtpizza tack. När kommer du?
- Vid fem. Om tågen går som dom ska.
Okej. Tre timmar kvar till vi är två vuxna. Minstingen vaknar.
- Homma. Homma opp.
Tar dagens första kopp kaffe med en mörkbrun bulle utan pärlsocker och skrattar för mig själv. Mormor gapflabbar nog i sin himmel. Att jag ALDRIG lär mig...
tisdag 9 mars 2010
Naken fil - vanligaste lunchen!
Det finns en ekvation som jag inte får ihop. När man är gravid fokuserar man som en galning på att få i sig folsyra, grönsaker, vitaminer, mineraler och allt det där andra som behövs för att bebisen ska växa och må bra. Ja, sen sätter man ju i sig en hel del annat också- själv var jag helt besatt av färskpressad apelsinjuice och blockchoklad. Men duktig flicka som jag var (då) lyssnade jag på barnmorskans råd: "Ät nu ordentligt så att bebisens organ utvecklas som dom ska". I ren panik över att pannlober inte skulle växa rätt och nervtrådar felkopplas hade jag stenkoll på maten. Rätt fisk lagom mycket och många GRÖNA grönsaker.
Och dom små som fötts av mig verkar ha klarat sig riktigt bra. Om det berott på mina spenatsoppor och fet fisk varannan dag under gravtiden kan jag inte svara på - troligen inte eftersom det föds barn i hela världen under alla tänkbara graviditetsförhållanden. Men nu kommer det konstiga: Under nio månader högprioriterade jag mig och skrutten jag bar på. Men så fort han (ja det har varit en han varenda gång) tittat ut så har han liksom stannat kvar på högstaoprio medan jag fullkomligen rasat ner till sista plats.
Inte behöver jag äta, föresten när ska jag göra det? Jag kan äta sen. Jag tar en tallrik fil så länge. Nakenfil kallades det i min familj när jag var liten. En slät tallrik fil. Kan piffas upp av att man byter tallrik. Eller sked. Eller möjligen filsort.
Barn nummer ett fascinerade mig så mycket att jag glömde att äta. När han var vaken ville han hänga på min ena axel. Alltid en hand upptagen med att hålla honom.
Barn nummer två sov i halvtimmespass första levnadsåret. När han sov försökte jag sova. Ingen ordentlig mat där inte. I vaket tillstånd max en hand ledig (den andra krampade efter många mil på vandring i vardagsrummet).
Barn nummer tre ville vara nära, nära hela tiden. Plus att barn ett och två hängde i benen på mig. Max en hand ledig.
Med nakenfil i magen blir man en blodsockerlåg, arg och tjatig förälder. Då fick jag idén till både denna blogg och min kommande kokbok: Det måste finnas ett sätt att laga god, bra mat med en enda hand som också går att äta med en hand. Och det gör det! Snart kommer boken till alla er föräldrar som lever med barn och som önskar sig fler armar, fler öron att lyssna på barnen med och mer tid. Tid för allt i livet.
Inför att jag började skriva på boken gjorde jag en enkät bland 100 föräldralediga mammor och pappor i Uppsala. Jag ställde två frågor:
- Äter du regelbundet?
- Vad äter du vanligtvis till lunch?
På första frågan fick jag många olika svar. Det vanligaste var " nej, jag har svårt att hinna det men jag vill". På andra frågan fick jag ofta svaret "En tallrik fil".
Nu är det slut på nakenfil och nedprioriteringar. Det finns så mycket mer som är gott och lika lätt att både fixa och äta. Vänta ska du få se!
Och dom små som fötts av mig verkar ha klarat sig riktigt bra. Om det berott på mina spenatsoppor och fet fisk varannan dag under gravtiden kan jag inte svara på - troligen inte eftersom det föds barn i hela världen under alla tänkbara graviditetsförhållanden. Men nu kommer det konstiga: Under nio månader högprioriterade jag mig och skrutten jag bar på. Men så fort han (ja det har varit en han varenda gång) tittat ut så har han liksom stannat kvar på högstaoprio medan jag fullkomligen rasat ner till sista plats.
Inte behöver jag äta, föresten när ska jag göra det? Jag kan äta sen. Jag tar en tallrik fil så länge. Nakenfil kallades det i min familj när jag var liten. En slät tallrik fil. Kan piffas upp av att man byter tallrik. Eller sked. Eller möjligen filsort.
Barn nummer ett fascinerade mig så mycket att jag glömde att äta. När han var vaken ville han hänga på min ena axel. Alltid en hand upptagen med att hålla honom.
Barn nummer två sov i halvtimmespass första levnadsåret. När han sov försökte jag sova. Ingen ordentlig mat där inte. I vaket tillstånd max en hand ledig (den andra krampade efter många mil på vandring i vardagsrummet).
Barn nummer tre ville vara nära, nära hela tiden. Plus att barn ett och två hängde i benen på mig. Max en hand ledig.
Med nakenfil i magen blir man en blodsockerlåg, arg och tjatig förälder. Då fick jag idén till både denna blogg och min kommande kokbok: Det måste finnas ett sätt att laga god, bra mat med en enda hand som också går att äta med en hand. Och det gör det! Snart kommer boken till alla er föräldrar som lever med barn och som önskar sig fler armar, fler öron att lyssna på barnen med och mer tid. Tid för allt i livet.
Inför att jag började skriva på boken gjorde jag en enkät bland 100 föräldralediga mammor och pappor i Uppsala. Jag ställde två frågor:
- Äter du regelbundet?
- Vad äter du vanligtvis till lunch?
På första frågan fick jag många olika svar. Det vanligaste var " nej, jag har svårt att hinna det men jag vill". På andra frågan fick jag ofta svaret "En tallrik fil".
Nu är det slut på nakenfil och nedprioriteringar. Det finns så mycket mer som är gott och lika lätt att både fixa och äta. Vänta ska du få se!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)