Att vara en lagom jävlig förälder

- Nej mamma, säger sexåringen och höjer pekfingret mot mig och stirrar mig rakt in i ögonen, nu tänker jag gå och ringa polisen. Du ska sitta i fängelse.
Sedan stegar har resolut ut i köket och hämtar telefonen och slår 112. Jag slänger mig fram och hinner avbryta samtalet precis när det klickar till och någon svarar i andra änden.
- Men vad gör du? Ringa polisen? Hur kan du kunna numret dit, fräser jag stressat till sexåringen samtidigt som jag oroar mig för att operatören vid SOS i andra änden ska ha hört mig.
- Ettettvå-lätt att slå, svarar sexåringen som självklart lärt sig numret på dagis. Och visst är det jättebra om det börjar brinna eller nåt annat hemskt händer att han vet var han ska ringa. Men inte trodde jag att han skulle slå det för att polisen ska komma och hämta hans hemska mamma.
Det är tisdagförmiddag och vi är mitt inne i "klockantiouppgörelsen". Den infaller i princip varje dag runt klockan tio på förmiddagen. Är vi inte hemma på förmiddagen så kommer den som ett brev på posten efter hämtning på eftermiddagen. Den kommer smygande som ett åskväder. Först lite muller, sedan några blixtar och lite mer muller. Sedan, utan att man exakt vet när kommer det där blixtnedslaget då det verkligen smäller samtidigt och man hukar sig och kollar sig omkring hur eventuella skador ser ut. Så är det med "klockantiouppgörelsen".
I tisdags började det så här: När man tror att läget under kontroll, när han ätit frukost, klätt på sig och går in till sin älskade storebror för att bygga lego och minsta brorsan coolat ner sitt senaste utbrott och leker med Briobanan i sitt rum och jag ska ta mig en kopp kaffe och bläddra i tidningen: Då kommer åskan. Jag hör hur diplomatiske storebror försöker få sexåringen att inte starta en konflikt men han muckar vidare. Och så försvinner han in på sitt rum, drar igen dörren och storebror gråter.
- Han tog mina mest värda legoclooner och byter armar på dom och säger att dom är hans, hör jag mellan snyftningar och snorindragning.
- Okey, säger jag. Vi går in till honom tillsammans.
På sängen sitter nöjda sexåringen och flinar med ett mindre berg av legoclooner i knät.
- Hur tänkte du nu (börjar jag lite pedagogiskt)?
- Dom är mina.
- Du får gärna leka med dom men din bror vill inte att du plockar isär dom. Det hörde jag redan för en stund sedan när ni satt inne i hans rum.
- Dom är mina.
- Du, lyssna på mig nu (jag är fortfarande lugn och pedagogisk). Tänk tvärtom. Hur skulle det kännas om det var brorsan som plockade isär dina gubbar?
- Dom är mina.
Säger han bara och flinar och verkar helt okontaktbar. Jag börjar bli provocerad.
- Hur ska vi lösa det här? Du vet att dom inte är dina.
- Dom är mina. Säger han och lägger till med bebisröst och så rafsar han ihop alla gubbar, drar armarna av dom, blandar allt och kastar ut över hela sitt golv. Det tar ca 3 sekunder. Storebrors tårar sprutar som Lille Skutts och han hoppar upp och ner på stället.
- Huuuur ska jag hitta alla delar nuuuu? Du har ju förstört allting!!!!, klagar storebror och sexåringen går fram till honom och flinar:
- Dom är mina.
Vid det här laget har också den förr för tillfället balanserade lillebror treåringen gett sig in i leken. Han har nån slags konfliktradar på. Där det vankas bråk vill han vara med och bidra. Helt oprovocerat smäller han till sexåringen med sin snuttefilt och det är då det inte smygmullrar längre. Åskan är nära.
Sexåringen vrålar. Rätt ut. Som om vi alla är på väg att slå ihjäl honom:
- Ni fattar ju ingenting. Jag har ju ingenting. Inga leksaker. Alla har men inte jag.

Ser mig omkring i rummet som formligen drunknar i lego han själv sparat till och köpt, fått i present och ärvt. Skepp och konstellationer som många många barn skulle göra allt för att få ha.
- Men vad säger du nu? Se dig omkring. Du har ju hur mycket som helst?
- Nej det har jag inte och du fattar inget och ni är dumma allihopa och så kommer blixtnedslaget. Pang. Bom. Krasch. Sexåringen hänger om benet på mig och slår med sina små nävar på mitt lår och rivs om vartannat med naglarna på mina fötter. Är det här min unge? Som satt i famnen och pussades i morse? Som gav mig ett halsband han gjort själv?
Och han vrålar, och storebror gråter och lillebror har nu gått över till att hoppa från en hög stol ner i sexåringens säng så det smäller varenda gång. Det är kaos.
Jag provar att krama honom. Fel. Provar att säga ifrån. Det är inte ok att klösa och slå mamma. Fel. Jag försöker prata med honom. Fel. Klockan går. Vi ska snart iväg och skola in lillebror på nytt dagis. Ahhhh. Vad göra?
- Nej, nu går jag ut härifrån för det gör ont när du river mig och vi kommer ingen vart. Sluta nu.
Känner hur det börjar bli dåligt med syre, det där strypgreppet som stressen och vanmakten kan ta om halsen på en när man varken vet ut eller in. Sexåringen vrålar vidare. Storebror snyter sig och börjar leta bitar på golvet. Lillebror hoppar vidare. Ett under att han inte dunkat huvudet i betongväggen medan vi hållt på.
Jag går ut i köket och suckar. Öppnar balkongdörren för att få luft. Det är då han helt plötsligt står bakom mig med pekfingret och hotet om att ringa polisen.
Det är inte slut där. Efter polissamtalet rycker han lillebrors snuttefilt och hotar med att slänga in den i tvättmaskinen (som är lillebrors värsta mardröm - tvätta snuttefilten - no good). Sexåringen öppnar dörren ut i trapphuset, springer fram till hissen, trycker på alla knappar med vrålande lillebror efter sig. Hur det går till vet jag inte men på nåt vis får jag ner alla tre i garaget och får in dom i bilen. Tio minuter tills vi ska vara på nya dagiset. Hjärtat bankar i kroppen. Då spänner sexåringen upp sitt bälte och kliver fram på förarplatsen och börjar trycka på alla knappar, tuta och är på väg att få tag i handbromsen när jag men några slags hulkkrafter lyfter denna oerhört starka unge till sin plats. Sen smäller jag igen passagerardörren och vänder mig om och den där bröströsten kommer fram som jag sällan sällan behöver ta fram men som blir ett måste just nu:
- Nu räcker det! Nu är det bra! Inte ett ljud vill jag höra från dig just nu! Jag är så arg så jag ...ahhhh...vet inte vad jag ska säga.
Då, när man är så arg att det varken finns luft eller kraft kvar och tårarna tränger i ögonen - då- då flinar han åt mig och säger:
- Legogubbarna är mina.
Då vill jag ringa 112. Kom och hämta honom. Jag orkar inte en sekund till.

Väl hemma igen sätter jag mig på balkongen för att få luft och kraft och samla tankarna ( för er som undrade hur vi kom hem så koncentrerade jag mig bara på en sak: köra hem, köra hem, köra hem. Det var knäpptyst i bilen.)
Sexåringen leker på sitt rum som om inget hänt. Solen skiner och luften är klar (tycker han) efter ovädret. Storebror ligger på sängen och lyssnar på musik och flyr verkligheten med Harry Potter.
Jag går och hämtar husets Bibel som står på central plats. Lätt att rycka fram när man behöver läsa och få stöd: Trotsboken heter den och är en utmärkt bok om barnets olika faser och olika åldrar. Här är ord och inga visor. "treåringen har en större konflikt med sina föräldrar/syskon ca fyra gånger i timman". Jodå, det stämmer. "Sexåringen är både stor och liten, mycket känslor, utbrott vanliga". Check på den också. Men det står också att det är ok att bli arg som förälder och att barnet behöver motstånd. Jodå, det har jag märkt.
Lite senare på eftermiddagen beklagar jag mig för vännen som jobbar som barnpsykolog. När jag berättar och hoppas på att få sympatier och nån som säger " kämpa på" så säger hon:
- Men å vilken underbar unge. Vilken vilja, vilken kraft. Och så kreativ. Du ska vara stolt över honom.
- Men jag känner inte igen honom. I morse när det var som värst och han var okontaktbar trodde jag nästan att han fått nån hjärnblödning eller så för han var som förbytt.
Vännen barnpsykologen skrattar och säger.
- Oj vad jag hade velat vara med. Vilken fantastisk historia. Det är bra att du blir arg. Mera sådant. Han vill ha det så. Veta att du älskar honom fast han är outhärdlig.
- Ja, men hånflin då? Han är ju elak. Ingen har nånsin hånflinat åt honom här hemma? Var kommer det ifrån?
- Han är begåvad och stark. Älskad och trygg. Lita på det.
Jahapp. Föga tröst som hjälper när åskan går och syrebristen stryper mig.

Jag bläddrar vidare i boken. Finns det ingen lugn ålder? Jo, vid fyra kan den nu monsterlika treåringen bli behaglig ett tag. Och då borde sexåringen, som då är sju, blivit så där härligt nyfiken och trevlig att vara med som hans storebror blev vid den åldern. Om ett år. Då är det slut på kaos här hemma- tänker jag och bläddrar till ett av de sista kapitlen: Nioåringen som innesluter sig, kan börja kroppsfixera sig och ska ta spjärn mot föräldrar inför puberteten. Storebror blir nio i januari...

På kvällen efter ytterligare några konflikter (dock inga fler polissamtal) och kamper med både lillebror och sexåringen så ligger dom alla i sängen.

- Du suger musten ur mig, säger jag till lillebror och pussar honom godnatt.
- Ja det gör jag. Mamma älskar mig. Jag är din gogris, säger han och stoppar tummen i munnen.

Sexåringen sitter i sängen och väntar på mig.
- Ligg hos mig. Nära, säger han.
- Ja, men först ska vi prata om vad som hände idag, säger jag.
- Nepp, säger han. Det var då. Nu ska du få en långtradare, säger han och lägger sina armar om min hals och trycker sina små läppar mot mina tills vi skiftar i lila båda två.

Vår familjeterapeut som maken och jag träffade under en jobbig tid i livet sa en hel del klokt och bland annat sa han att dom bästa föräldrarna är dom som är lagom jävliga. Dom som bjuder barn motstånd, argumenterar, sätter gränser, blir arga, gråter, tappar fattningen och kan be om ursäkt. Idag var jag nog mer än lagom jävlig enligt sexåringen.

Just nu är det lugnt i huset. Men om tolv timmar är det med största sannorlikhet dags igen för åskan att dra in.